Avmaskning av höns

Det här är inte en text för kräsmagade, men kanske någon kan ha nytta av råden om avmaskning. 

Liksom andra husdjur och produktionsdjur måste nämligen höns avmaskas. Det kan vara bra att få det gjort när hönorna tas in för vintern. Jag har först nu fått det gjort, men bättre sent än … Först måste jag naturligtvis läsa in mig på hur det hela skulle gå till. 

Det är alltid roligt att se vad för råd man får i de gamla hönsböckerna. I den finska boken Uusi kananhoitokirja från 1934 beskrivs flera olika slag av inälvsmask. Angrepp av dem skall kureras på olika sätt, t.ex. genom att blanda 5 droppar terpentinolja med ricinolja. Jag antar att maskarna av blotta förskräckelsen rutschar ut. Man kan också, alltså enligt boken, ge en blandning av krossad vitlök, peppar och nejlika. Det här blandas med samma ricinolja och serveras hönan. Boken utlovar ett positivt resultat efter bara en timme. Stackars höna! Men man kan faktiskt även idag använda sig av vitlök för att fördriva inälvsmask. Lämna bort pepparn och nejlikan! Lök skall ges bara i små mängder och sällan. Löken förstör hönans röda blodkroppar och hon (eller kanske hen J) drabbas av anemi. Drabbas hönan av binnikemask är kuren följande; ge 2 gram pumpafrön åt hönan efter att hon fastat en dag. Blanda 2-4 teskedar matolja med litet terpentinolja och slutligen en dos ricinolja. Också de största maskar lär komma ut efter 3-4 timmar.

I boken Fjäderfäskötsel från år 1953 konstaterar man att spolmask och hårmaskar är de vanligaste bland höns. Ett effektivt medel mot mask skall vara att i torrfodret blanda 2 % tobakspulver med 1,5 % nikotinhalt. Som ett gott råd anges att pulvret fås från Svenska Tobaksmonopolet. Månntro det finns något gammal lager någonstans?

Idag ger man i allmänhet samma medel som åt t.ex. hundar. Flubenol, som finns på tub, kan ges direkt åt varje höna. Äter hon det inte frivilligt kan man försiktigt bända upp näbben och sticka in en liten klatt. Det var ett råd som jag tyckte inte riktigt passade mig. Jag vet inte hur man får upp näbben utan en massa stress och bråk. Därför tog jag i stället en tablett Axilur 250 mg och blandade det med fem liter vatten. Proceduren upprepades en vecka senare.

Nedre snickeriet

När vi flyttade till Toivola stod "Nordeuropas största lada" på tomten. Den var byggd i tre våningar, varje våning var närmare 300 kvadratmeter. Nederst fanns det plats för ett tröskverk. Tyvärr hade man låtit taket rasa in. Att reparera det skulle ha blivit allt för dyrt och vad skulle vi med en sån jättestor lada? Den var litet kyrkliknande, så det kunde ju ha gett ett ideér om hur man skulle använda den. Att få tillstånd att riva den var inte helt lätt. Här i trakten finns det inte många lador bevarade mer. Risken fanns dock att hela härligheten skulle ramla ut på vägen där hästar och människor passerar på väg ut på sina motionsrundor.

Huvudingången var den första sommaren nästan täckt av ogräs.

Förutom ett läckande plåttak bestod ladan av idel kärnfriskt virke. Allt var av enorma dimensioner och det grämer mig fortfarande att vi inte kunde riva försiktigt och ta till vara alla de goda plankorna och de friska timmerkonstruktionerna. Det skulle emellertid ha tagit en evighet och var skulle vi sedan förvara allt? Mycket finns ändå i högar på ladugårdsvinden och gömt bakom ladugården.

I somras restes det på ladans plats ett garage. Det har plats för bilarna och Avanten (behändig liten traktorliknande sak, ett måste på alla jordbruk). I ett hörn inreddes ett snickeri = nedre snickeriet.Där byggs biramar, fågelholkar, lådor av olika slag och görs nödvändiga reparationer.

I snickeriet finns grejorna till vänster och grunkorna till höger. Åtminstone än så länge råder reda och ordning.

Längs vägen har det byggts ett staket vars stomme består av virke från ladan. Här ser man hur friskt det 100-åriga träet ännu är. Det tjärades för att hålla bättre.

Flocken utökas

Det var dumt av mig att ens antyda att det första ägget hos unghönsen skulle ha varit värpt av Lillis. Hon hade nämligen redan i några veckor sett hängig ut och hennes kam var överhuvudtaget inte utvecklad. Veckan före jul tog jag upp henne och kände då att hon hade en svulst på bringan/halsen. Det var inte frågan om krävan som också kan kännas hård. Det här var något annat och eftersom hon inte just åt var det bara att ta bort henne. Höns är utpräglade flockdjur och vill ha sällskap så det såg litet dyster ut med bara Albertina i lilla båset. Hönsentusiasterna har ett diskussionsforum som heter Munanetti (ungefär äggnätet) där hittar man allt man behöver veta om höns. Där finns också höns till salu. När jag granskade vad som för tillfället erbjöds hittade jag i Kyrkslätt både hönor och tuppar till salu. Det är ju alltid en fördel att inte behöva köra väldigt långa vägar så jag tog kontakt med Pauliina och vi beslöt att vi skulle träffas samma dag.  

Pauliina hade en flock med flera tuppar och olika blandras hönor. Det egentliga hönshuset var avskärmat från stallet, men när jag kom på besök släpptes alla ut i stallet så att jag kunde se vad där fanns. Förutom några renrasiga Orpingtonhönor hade hon blandningar av Faverolle och Brahma höns. Det är alla tunga raser som bör ge gott kött. Faverolle, som är uppkallad efter byn Faverolles utanför Paris, har den lustiga egenskapen att de har ett fylligt skägg och därför ser rätt lustiga ut. Alla de här raserna är också lugna till lynnet. Det kanske hänger ihop med deras tunga kroppshydda.

Efter mycket funderande stannade jag så för en svart höna som förmodligen är en blandning av lantras och Orpington. Hon fick namnet Cleopatra, som väl inte behöver desto mer presentation. Som sällskap till henne tog jag en annan unghöna som inte heller ännu har börjat värpa. Hon är vit med svarta inslag vid nacken och stjärten. Påminner litet om en ljus Sussex. Hon döptes strax till Blanka. Ni vet, hon i barnsången ”Rida, Rida ranka, hästen heter Blanka”. Den sången handlar om Blanka av Namur, som föddes ca 1320 i vad som idag är en provins i Belgien. Genom sitt äktenskap 1335 med kung Magnus Eriksson blev hon svensk, norsk och skånsk drottning. År 1363 avled Blanka. Och nu har hon alltså flyttat in i vårt hönshus.

Cleopatra uppflugen på sovpinnen.

Närbild av Blanka som här ser närmast vemodig ut.

Jag hade egentligen inte tänkt ta en tupp i det här skedet, men eftersom det fanns flera stycken och de annars skulle hamna i grytan valde jag en ung stilig tupp. Vad han riktigt är för en blandning vet jag inte, men han är ganska storväxt. Han fick heta Elrond. Hans namne förekommer i Sagan om ringen. Han är halvalven som är far till Arwen och lord of Rivendale. Riktigt så manlig verkar inte vår Elrond. När H. kom ut i hönshuset för att beskåda nykomlingarna började Elrond efter en stund pipa på ett barnsligt sätt och klev in i värplådan där han sen låg platt på mage och pep. Man kan undra om han för en stund misstog sig och trodde att han var en höna eller om han annars bara ville göra sig till för husets herre. 

Elrond har inte ännu börjat gala, men det kommer väl bara vårkänslorna börjar svalla.

God jul

GOD JUL 

Vad höns äter

Hurra, idag har någon av småhönorna lagt ett ägg! Jag vet bara inte vilken det är. Ingendera har ännu röd kam, men Albertinas har nog vuxit ordentligt, liksom hela hon. Man kan egentligen inte tala om småhönorna längre. Om Albertina är en äkta maran borde hon värpa mörkbruna ägg. Det här ser helt normalt ut till färgen, väger 52 gram att jämföra med de bruna hönornas ägg på ca 65 gram. Nå, tiden får utvisa om det är Albertina eller Lillis som börjat värpa.

Småhönornas första ägg.

Jag försöker variera hönsens mat för, konstigt nog, kan också fåglar känna smak. Så måste det ju vara eftersom vissa saker inte alls går åt. Det sägs att deras magar kan råka i olag om kosten är alltför varierande, men hittills verkar allt okej. Basen utgörs av värpfoder och havre jag köpt direkt av en bonde. Dessutom får de matrester. Därutöver har jag ju under sommaren torkat och fryst godis åt dem. Rönnbären som jag torkat äter de med förtjusning, liksom de frysta svarta vinbären. Majs går ner, men andra grönsaker är de inte så pigga på. Tidigare har jag haft höns som ätit t.ex. morot, men den här flocken är ganska ointresserad. Torkad persilja, som jag misstänker i misstag hamnat i hönsens matförråd, och torkade maskrosor går bra åt. Nu när det varit bar mark långt in i december har jag också repat gräs åt dem som de tacksamt pickar i sig.

Jag torkade i somras nässlor, morotsblast och lövruskor. I hönsböckerna står det att hönorna under vintern med iver kommer att kasta sig över det här. Men pytt fick jag. De knappt ser åt mina mödosamt ihopsamlade gåvor. Däremot blir de mycket ivriga när jag kommer med ett fång hö, av det där årsgångshöet vi har på ladugårdsvinden. Jag räknar med att det skall räcka ännu i flera år. Också spån som jag strör ut över kompostbädden mottas med glädje och stor nyfikenhet. Det är ju inte meningen att de skall äta det, men de tycker om att sprätta runt och picka i det. Sprättandet är ju hönsens stora nöje och det är bra synd om alla de hönor som inte får göra det.

Maten skall också förvaras utan att möss och andra gnagare kommer åt det. Nu när det nedre snickeriet blivit färdigt har jag fått mera utrymme för mina behov i det övre snickeriet. Från Ikea har jag köpt stora tunnor med tillhörande lock där jag kan ha havre och värpfoder. En stor blå vattentunna med ett plåtfat som lock fyller också den funktionen. H. klagar litet över att vårt kök mera ser ut som ett foderkök. I ett hörn finns påsar med brödkanter, burkar med frön och torkade nässlor m.m. Hundarna har sin mat och eftersom de äter olika sorts mat behövs det två tunnor, eller egentligen en tunna och en stor mjölkstånka.

Som synes finns det en del att städa i det övre snickeriet ännu. Här skall jag kunna ha hönsens mat och allt som behövs för att snickra ramar för bikuporna.

I hönshuset finns vattenautomater. De stora hönorna har sin hängande från taket. Det visade sig vara fiffigt att inte ha den stående på golvet, för trots att jag höjde upp automaten och lade tegelstenar under den, sprätte de så mycket att vattnet alltid var smutsigt. Nu när den hänger hålls det mycket renare. Albertina och Lillis har sin automat stående på tegelstenar och det har hittills fungerat. De sprätter väl mindre än de andra. Från Ikea har jag köpt en ställning som egentligen är avsedd för bestick. Där finns i en bytta vatten (satte en grynostburk i byttan så det är lätt att byta), i en värpfoder, i en kalkstenar och i den sista grus. De lärde sig snabbt att förse sig ur de olika byttorna.

Här kan hönorna, allt efter behov, plocka åt sig foder, kalk och grus eller ta några klunkar vatten. 

Jul i lilleputtland

Nu nalkas julafton med stormsteg. Det firas naturligtvis också jul i dockskåpet. Det här är stadigt byggt i två våningar och med fyra rum. Högst upp finns en vind där man, om man sticker in handen, kan hitta gamla granbarr, trasiga möbler, karamellpapper eller en apelsinkärna som av någon outgrundlig anledning hamnat där. Min farmor fick huset någon gång på 1880-talet. Huset är en av de få av familjens möbler som räddades från Viborg innan staden slutligen hamnade i ryssarnas händer under det som i Finland heter fortsättningskriget. 

I köket är det bråda tider. Här har pepparkakorna just tagits ur ugnen.

Storebror har fått en cykel till julklapp. Gossen är bortskämd och har redan en massa leksaker.

Mamman håller på och lägger babyn. Han får ännu dela sovrum med föräldrarna. Pappan har, slarvigt nog lämnat flera dagstidningar på sängen. I det här hemmet föredrar man att läsa papperstidningar.

Pappan och farmor sitter i lugn och ro i salen. På bordet har köksan dukat fram en tårta och en flaska champagne.

Missvisande marknadsföring?

Ibland känner man lust att litet skämma bort sig själv. Speciellt nu under den mörka årstiden kan det vara roligt med något litet extra. Jag hörde av en granne att vi här i södra Finland haft 13 (!) timmar sol under november månad. Nog har jag tyckt att det varit mörkt och grått när jag gått med hundarna på morgonen och sedan igen på seneftermiddagen, men inte har jag riktigt förstått hur mörkt. Nu när jag går med dem över stora stubbåkrar är det otroligt svårt att se Melissa som är gul och har helt samma färg som åkern. Så fort vi kommer in i skogen är det jättesvårt att se den svarta Cora som i dunklet smälter in bland stubbar och små granar. När man den här årstiden går i skogen är det lätt att förstås att folk förr trodde på allehanda troll, grådvärgar och rumpnissar. Buskar, stenar och stubbar ser ut som de konstigaste varelser.

Det egentliga temat var ju inte väderleken och skogens invånare utan det där med att skämma bort sig själv. Jag köpte i det stora varuhuset en burk ekologisk vildhallonsylt med vanilj. Det lät så väldigt gott och kändes sympatiskt med beskrivningen av hur tillverkaren redan 1977 flyttat till de Värmländska skogarna med ”brinnande ambitioner om en grönare värld”. Texten fortsatte med att ”vi använder enbart ekologiska råvaror och vi är stolta över att få bjuda dig på ’Mat vi själva vill äta’”. Sylten innehåller 55 % bär och det låter ju bra, men när man läser vidare visar det sig att hallonen, de förmodade vilda, kommer från Bosnien och ingalunda från de Värmländska skogarna. Då känner man sig litet lurad trots att det aldrig sagts att det är frågan om en rent svensk vildhallonsylt. Men onekligen får man av den vackra etikettexten en vision av en sylt som är gjord på svenska hallon. Det gäller alltså att även läsa det finstilta, också på syltburken. Men sylten är mycket god, det skall inte förnekas.