Honungsåret 2018.

Vilken sommar vi haft med sol och värme i överflöd. Oavsett om man bekymrar sig för att detta är ännu ett bevis på klimatförändringen är det skönt med sol i jämförelse med de två tidigare åren då det var både våtare och mera mulet. Det varma vädret har naturligtvis ställt till det för jordbrukarna. Förra året regnade hösten bort och nu torkade skörden. Det är inte så länge sedan detta entydigt skulle ha betytt missväxt och påföljande hunger.

Ur biodlarens synvinkel mottogs värmen i maj först med glädje. Det fanns snabbt mat för bina att hitta i naturen och åtminstone jag behövde inte tilläggsmata mina kupor. Den första glädjen förbyttes i bekymrade miner, allt, verkligen allt blommade på samma gång. Det var en vild verksamhet i alla kupor, nu skulle pollen och nektar transporteras hem. Vid en granskning av kuporna i början av juni hittade jag fullt täckt honung. Det har inte tidigare hänt mig. Vi brukar slunga i augusti, snarare i slutet än i början av månaden, men nu såg vi oss tvungna att slunga en sats redan före midsommar. På det sättet fick vi ju verkligen en exklusiv försommarhonung.

Nu är jag inte alltid på plats vid kuporna, men jag såg inga tecken på svärmning. Däremot gjorde jag två avläggare av mina fyra kupor. Den ena kom bra igång, medan den andra haft det litet svårare. Självfallet skar jag också bort drönarlarver som under vintern blir tilläggskost åt hönsen.  Litet bekymrad var jag över diskussioner på nätet att man redan i juli skulle ha börjat med invintringen då allt blommat slut. Jag höll ändå huvudet kallt och såg tiden an. Uppenbarligen fanns det ändå tillräckligt för sist och slutligen kunde vi slunga en ordentlig sats i augusti och kunde räkna med 100 kg honung. Det är för våra förhållanden helt bra och mera vill vi inte ha för honungen skall ju säljas också.

Den varma septembermånaden ledde till att det i veckor hängde stora skägg utanför kuporna.  

Kycklingarna växer.

Nu är kycklingarna alla ca 1 månad gamla. Jag tror att jag har lyckats könsbestämma dem, men helt säker kan man inte vara förrän man ser ett ägg eller hör någon gala. Apropå ägg så ruggar alla så fjädrarna yr. Vi har inte sett röken av ett ägg på några veckor nu. Vi tröstar oss med att tomaterna mognar och vi verkligen kan kalasa på dem.

Fluffy var i början en ganska förvirrad liten varelse som kunde irra omkring för sig själv när de andra flockades kring matskålen. Hon har ärvt sin fars friserade look och jag håller tummarna för att hon hålls vit.

Jag trodde först att Elvira var en tuppkyckling, men har nu börjat luta åt att det är en Elvira och inte en Elvis. Flocken har varit mycket grå så det är roligt med ett inslag av litet brunt.

Kalle är med säkerhet en tupp och kommer att bli en ljusare variant av sin far.

Vi har aldrig haft en så mörk kyckling som Mustikka (tänk vad det låter mycket bättre att heta Mustikka än Blåbär). Det är spännande att det med en ny tupp kan bli så här olika färger.

Lilla Grå håller i det skedet tyvärr på att förlora den här ljust gråa färgen. I det här fallet är jag litet tveksam gällande könet. Kan det trots allt vara en höna?

Nu märker jag att jag inte har någon bild av Brorsan. Han är numera smutsgul och definitivt en tupp. Med årens lopp har jag lärt mig att inte fästa mig för mycket vid tupparna, de skall ändå säljas eller slaktas.

Monstergurkor.

I år har det varit si och så med skörden. Jag skall väl inte klaga eftersom den ekonomiska förlusten är försumbar. Mycket värre har bönderna det. I fjol regnade skörden bort och i år har den torkat bort. Torrt har det ju varit, jag orkade helt enkelt inte släpa på vattenkannor i den mängd som skulle ha behövts för en rimlig skörd. Potatis har vi fått, men ärterna torkade så fullständigt att man nu kan blötlägga dem direkt för en god soppa.

I växthuset har jag däremot troget vattnat. Vi har i år haft en gurksort som varit mycket taggiga. Ju mindre desto taggigare. Det verkar som om taggarna skulle slätas ut något när gurkan växt sig stor. Och stora har det blivit, väldiga. Jag misstänker att just den här gurkan inspirerade i forna dagar till den behändiga spikklubban som man kunde slå i huvudet på sin fiende. Eller så var det helt enkelt de här gurkorna som var vapnen i det så kallade klubbekriget.

De gurkor som inte hängt rakt upp och ner har slingrat sig som forntida vidunder längs marken. Genom att de blivit så stora har deras kärnhus också vuxit, men dem äter hönorna begärligt upp.

Om gurkorna har vuxit och i rask takt blivit "mogna" så har tomaterna satt vårt tålamod på prov. De har ju fått sol och värme, men det visade sig att just värmen eller snarare hettan stannar upp mognadsprocessen.

I veckor hängde det tomatklasar som nästan var färdiga, men först nu när det blivit betydligt svalare har de äntligen mognat. Just den här sorten var ändå inte speciellt god. Däremot tycker vi mycket om Tigrella, som har ett lite randigt skal.

Min favorit den gula Dansk export gick inte att få i år, men vi har provat på en sort som hette något med choklad, små och bruna och mycket goda.

 

Mycket tveksam är jag till de nästan svarta tomaterna. Kan de heta Black cherry? De är fortfarande stenhårda och jag undrar om vi får vänta till jul innan de blir ätbara.

Isabellas kyckling.

Efter att Margareta och Regina lämnat redet med sina gemensamma fem kycklingar låg Isabella troget på fyra ägg. Trägen vinner och en morgon fick jag se en liten vackert grå kyckling kika fram under henne. Isabella var ifjol ganska slarvig med vården av sina kycklingar. I år blev hon så omåttligt stolt över vad hon åstadkommit att hon genast lämnade redet och de tre återstående äggen. De var helt kalla när jag märkte det. Dessutom var hon så tagen av situationen att hon samma dag kycklingen kläckts og den med ut. Den var ju helt förvirrad och kunde knappt ta sig fram. Snabbt fick jag lov att lyfta in mor och barn i hönshuset och stänga luckan. Dumma är höns inte för efter att detta upprepats även följande dag förstod hon att det var bäst att hålla sig inomhus några dagar.

Isabella med lilla grå.

De andra kycklingarna växer med fart. Jag studerar dem noga varje dag och ser dystert på växande kammar. Skall det vara tuppar allesammans? Det är roligt att de alla har olika färger, det gör att man lätt kan identifiera dem.

Den mörkgrå kycklingen och hens syskon hoppar gärna upp på "lekpinnarna" i hönsgården.

Till natten söker sig Margareta och Regina till sina reden och ligger där med sina kycklingar. Redena är ca 10 centimeter från golvet, men det har inte utgjort något problem. Isabella sover ännu på golvet tillsammans med lilla grå. Tuppen håller henne ibland sällskap, medan mostrarna Viola och Benjamina sitter uppflugna på pinnarna. De senare har varit ganska avundsjuka på att kycklingarna skall få så god mat. Det blir en del tjuvnyp.

Sensommar kycklingar.

För ca tre veckor sedan beslöt Margareta, en av våra äldsta dvärg kochin, att det var dags att börja ruva. Jag placerade några ägg under henne, men hade ingen möjlighet att avskärma redet i det lilla sommarhus hönsen nu bebor. Det borde jag ju ha gjort för efter en tid visade det sig att de andra hönorna helt sonika lade sig på henne och värpte sina ägg i samma rede. När så Regina lade sig platt i redet bredvid och bara hade ett ägg under sig flyttade jag över en del av Margaretas ägg samtidigt som jag kastade bort några av överloppsäggen.

I år tycks Margareta inte ha lika hård koll på att man inte skall få se kycklingarna. 2-åringen var helt fascinerad när han fick se vad som doldes i hönshuset.

Nu har fem kycklingar kläckts och Margareta har lämnat redet med dem. Kvar finns Regina på sina ägg samt Isabella som fick för sig att hon skulle ta hand om de ägg som Margareta lämnat kvar i redet. Här hjälps alla åt med att ruva, mata och valla kycklingarna. Redan då Margareta bara ruvade hände det att någon av de andra hönorna gick in i hönshuset och umgicks med henne. Nu kommer pappa Knut allt som oftast in för att se att allt är väl med hans avkomma.

Till vänster om Viola syns en liten gul kyckling. Pappa Knut vakar över sin familj och ser till att Regina återvänder till sina ägg när hon ätit färdigt.

Den första tiden får kycklingarna hårdkokt äggula blandat med en aning grynost, litet havreflingor och sesamfrön har de också ätit. De är smarrig mat för vem som helst så jag måste stänga ute Knutte, Viola och Benjamina när det är dags för kycklingarna att äta, vilket de så här till en början gör fyra gånger om dagen. Att de skall ha mat så ofta går ju dåligt ihop med vanliga arbetsdagar så det får bli mycket pendlande och distansjobb.

Höns och sommarhetta.

För tillfället verkar det som om den tropiska hetta som drabbat oss skulle ha lättat på trycket. Det regnar nämligen! Man kan nästan höra hur det törstande trädgårdslandet suckar av välbehag. Hettan har drabbat både människor och djur. Jag har känt mig ovanligt långsam och trög. Cora har legat mycket på rygg och försökt svalka kroppen på det sättet. Hönsen har grävt svalkande gropar åt sig och sökt sig till skuggan och trots det stått och flämtat med öppen näbb.

För att underlätta hönsen tillvaro kan man servera svala rätter, t.ex. frysa isbitar med majskorn som de sedan ivrigt pickar fram. Det går ju att göra med vinbär också eller vilka bär man nu har till hands. Det vi kallar arbuser, d.v.s. vattenmeloner äter de också gärna. Jag satt några övermogna bananer i frysen och de gjorde också stor succé, både bland barnen och bland hönorna. Mitt under den värsta hettan beslöt sig en höna för att nu skulle det vara dags att ruva. Den förra ruvningen gick om intet för när hon legat några dagar var det dags att flytta över till sommarhuset och då lämnade hon alla ruvningsplaner därhän. Jag har därför varit beredd på att någon kan sätta igång under sommaren. Litet orolig har jag varit då hon legat inne hela dagarna i hönshuset som dagtid varit ganska så varmt och kvalmigt. Matade henne t.o.m. med kylskåpskall naturell yoghurt som hon begärligt pickade i sig. Nu håller vi tummarna för att äggen är befruktade och att allt går väl.

Getingar på fel plats.

Ibland ställer man sig frågan varför vissa djur överhuvudtaget existerar. Det finns ju otrevliga djur, som till exempel huggormen, som ändå gör någon nytta genom att hålla beståndet av sorkar och möss nere. Fast nyligen hörde jag om en huggorm som tagit sig in i ett skåp för förvaring av fiskenät. Där hade den först klättrat upp till sädesärlans bo och ätit upp två små ungar. Den fick strax sitt straff då den klättrade upp längs ett nät där den trasslade in sig till den milda grad att den inte mera kom loss utan ömkligen omkom.

Varför t.ex. fästingarna finns till har jag inte fått något klokt svar på. Getingar hör också till de i mitt tycke otrevliga djuren. De får gärna för mig bygga sina bon i utrymmen där man inte rör sig, men att de kunde fatta tycke för en gran visste jag inte. På vägen ner till stranden påträffades ett stort bo hängande under en av de allra nedersta grenarna. Eftersom där soliga dagar är en våldsam trafik av barn och hundar och efter att några personer blivit stungna tyckte jag det var dags att ta bort boet.

Nu var det bra att ha en biodlardräkt till hands. Grenen boet fanns på klipptes av, hela härligheten lades i en papperskass som lades på ett bål. Jag brukar vara mycket tolerant mot getingar och de som slagit sig ner under vårt trädäck har ännu fått vara ifred. De har heller inte stört oss. Fredlig samvaro är således okej, men det är inte okej att gå till anfall bara för att vi går förbi.