Se men inte röra...

Ett gammalt ordspråk lyder ”se men inte röra, det är småbarns göra”. Idag är det inte mera gångbart bland människobarn, men uppenbarligen uppfostrar hönorna sina avkomlingar just så. Våra fyra kycklingar är nu drygt tre månader gamla. Till min förtvivlan har de haft mycket sena kvällsvanor. Sena för mig, som inte är någon nattuggla, fast visst är sommarnätterna underbart ljusa. Punktliga är de i alla fall. Prick kl. 23 kliver de fyra små in i hönshuset och in vill jag ha dem för trots att de är i en inhägnad hönsgård känns det tryggast att också ha stängt dörren om dem. Vissa kvällar har jag drivit dem varv på varv runt hönshuset i hopp om att de skulle gå in och de har verkligen visat att de helst skulle gå in, men så nej. Det är alltid någon av de äldre som inte ännu funnit sig till rätta inför natten och då får kycklingarna inte komma in. De gäller att vördsamt vänta tills moster är klar. Ibland får den vuxna hönan för sig att en uppfriskande språngmarsch runt huset är just vad hon skall företa sig innan det är dags att söka sig upp på sovpinnen. Då är det bara för mig att dra mig tillbaka och ge dem litet tid att få tag på sömnen.

Kycklingarnas ruvmor, Elvira, har sin vana trogen igen lagt sig ner för att ruva. Detta är fjärde försöket inom ett år. Tack och lov är de inte alla lika entusiastiska ruvare. Nu vill jag ändå inte ha fler kycklingar av de här dvärghönsen. Hönshuset svämmar över om de skall bli fler och man kan ju inte i det oändliga bygga ut.

Det är förargligt att tuppkycklingarna alltid skall vara sådana personligheter. Dem kan man ju inte hålla, hur trevliga den än är.

Efter en mycket varm period har det nu regnat i flera dagar i streck. Nu slipper jag vattna i trädgårdslandet, men det myckna regnet fick också en oväntad effekt. I morse när jag kom för att ge hönsen mat var det ställvis alldeles grönt i deras inhägnad. Det var oväntat för de har verkligen krafsat i sig vart enda gröna strå. De äter en blandning av havre, vete och ärtkross och nu hade tydligen vetet börjat gro. Det gröna möttes med ett entusiastiskt kacklande av tupparna.

Padda som underhyresgäst.

Flickorna, 7 och 9 år gamla, odlar jordgubbar i en pallkrage. Nu har de fått en underhyresgäst i form av en stor padda. Den har gjort i ordning åt sig en trevlig grop där den ligger och plirar. Vi har haft flera soliga och varma dagar och då har den grävt sig ännu längre ner och täckt för ingången för att ha det riktigt mysigt svalt och fuktigt. Barnen tycker det är mycket roligt att följa med dens ytterst stillsamma liv. Storleken tyder på att det kan vara en hona. De blir könsmogna vid 4-5 års ålder och lever i 7-10 år. I fångenskap kan paddan bli upp till 50 år och den äldsta vilda paddan blev hela 36 år.

Paddan ligger djupt nergrävd i jordgubbsodlingen.

Paddor är väldigt stationära och håller koll på sitt eget lilla revir. Därför tror jag att det här gott kan vara den paddan som ladugårdssnoken i fjol försökte svälja. Paddan var ändå för stor och lyckades, med litet mänsklig hjälp, komma undan.

Jag antar att vår padda rör sig under natten och försöker få något att äta. Att bara sitta i gropen och vänta på att något matnyttigt passerar är knappast lönt. Mest äter paddor sniglar, insekter och spindlar, men sägs också kunna ta möss och ödlor. Jag hoppas att den och snoken båda besluter sig för en sork- och musdiet. I zoologiboken från år 1951 poängterar man att paddan är ett nyttigt djur eftersom den inom sitt revir äter sniglar och larver. Jag hoppas att den inte ligger i pallkragen i väntan på att jordgubbarna skall mogna. Det vore för snopet om paddan åt upp hela skörden.

Gärna skulle jag se hur paddan klättra upp i pallkragen. Och hur kom den på att överhuvudtaget göra det? Kanske det doftade fuktig jord när flickorna hade vattnat sina jordgubbsplantor. Jag antar att den sträcker på sig och skuffar med bakbenen medan den häver sig upp med hjälp av frambenen. Och hur gör den när den skall ut ur pallkragen? Tar den ett modigt skutt ner på marken eller söker den sig sävlig neråt?

Det är mitt rede!

Jag har plockat mängder av granskott som innehåller bl.a. rikligt med c-vitamin och kan användas till mycket. Sirap gjord på granskott är både gott och bra mot hosta. Mumintrollen åt granbarr innan de drog sig tillbaka i sitt vinteride, något att tänka på om vintern känns lång. Granskott kan användas också till pesto eller varför inte granskottssalt. Nu skall jag inte ha hela skörden för mig själv, nej hönorna äter skotten under vintern. De måste ju alltid få något litet roligt att picka i sig och till det hör både granskott och bl.a. vinbär av olika slag. Jordgubbar, hallon och blåbär får de inte, nej de bären hamnar i större magar.

När jag nu strövat runt på våra marker och plockat har jag haft en och annan naturupplevelse. Bäst jag sakta rörde mig runt en stor och tät gran brakade det plötsligt ut en ringduva. Konstigt ställe för en duva att sitta och fördriva tiden på. När jag tittade närmare efter såg jag ett otroligt slarvig hoprafsat bo med två kritvita ägg i. Det förvånar mig att skapelsen alls hålls ihop, men där ligger nu duvan och ruvar. Ungefär en ½ meter högre upp har en koltrast byggt sitt bo, stadigt och snyggt. Ett riktigt bror-duktig bygge.

Här ligger fru duva på sina två ägg. Jag har inte tidigare observerat hur långa näbbar duvor har.

På ett annat ställe hörde jag björktrasten varna, men var inte tillräckligt observant på att den verkligen menade allvar. Plötsligt förvandlades den fågel till ett kombinerat bomb- och stridsflyg. Den störtade ner över mitt huvud och träffade skickligt mitt i prick. Jag fick hastigt retirera och nu slår jag stora lovar kring det trädet.

Snyggt och omsorgsfullt bygger koltrasten sitt bo.

Också i hönshuset är det kamp om boet. Ett rede är favoriten bland andra och en dag låg där både Puolukka, Hedda och Regina. Tydligen hade de puffats och knuffats redan innan jag kom in för ett ägg hade rullat ur redet och Hedda skyndade att dra det in under sig. Det misshagade alldeles uppenbart Puolukka som gick till vildsint attack mot Hedda. Hon hackade och hade sig så att Hedda tvingades stiga upp. Också Regina valde att lämna redet. Hedda, som såg mycket tilltufsad och tillplattad ut stod med ryggen mot mig och tittade på Puolukka. Regina ville tydligen hålla sig väl med mobbaren så hon passade på att hacka Hedda några gånger innan hon igen lade sig i redet. Arma Hedda tänkte jag och var beredd att lyfta upp henne och titta till henne. Pytt, den lilla hönan stod där precis som en brottare som är beredd att gå till anfall. Plötsligt trängde hon sig med en fart in under Puolukka och låg där helt triumferande på äggen, medan Puolukka fanns sig ligga på, inte ägg utan en höna.

Den förbannade plasten.

När ukasen kom om att nu skulle alla sortera plast i hushållen började jag plikttroget lägga undan plastskräp såsom brödpåsar, gurkans omslag, den tomma smörasken m.m. Jag blev nog överraskad över hur mycket plast man släpar hem. Alldeles lätt är det inte heller att vid sina inköp undvika plastemballage. Tyvärr finns det inte riktigt nära oss något plastinsamlingskärl, så det gäller att komma ihåg sin sopsäck när man har vägarna förbi ett sådant.

En sak är plast i hushållet som ändå förr eller senare under ordnade förhållanden finner sin väg till soptippen, långt värre är det som virvlar runt i naturen. Vår tomt gränsar till ca 100 hektar åkermark som till en stor del upptas av jordgubbsodlingar, till stor glädje för invånarna i våra bikupor. Plantorna ligger i långa rader täckta av en brun plast och det återfinns också på helt andra ställen. Jordgubbsodlaren beskyller traktens hundar för att rusa runt på odlingarna och med sina klor förstöra plasten. Nu har jag aldrig sett någon hund springa direkt i odlingarna, nog på de skördade spannmålsåkrarna. Däremot har jag sett älgar och framför allt hjortar gå runt bland plantorna och mumsa i sig av det gröna. Det är klart att deras klövar ställer till med stor förödelse. Plasten blir också skörare av väder och vind. Tvärs över åkrarna går en väg som jag tillsammans med Cora flitigt frekventerar. Den här våren beslöt jag mig för att plocka bort av de plastbitar som vinden för med sig från jordgubbsodlingarna. Och nog har jag fått plocka! Om alla de corona-motionärerna som de senaste månaderna vandrat där skulle ta ett plastskräp varje dag skulle dikena och vägrenarna snart vara städade. Som det nu är kämpar jag i ensamhet mot den förbannade plasten, cigarettfimpar åker också med och ölburkar m.m.

Också på vår egen tomt har vi drabbats av plasten. Inte bara hade de tidigare ägarna använt bron upp till rian/ladan som avstjälpningsplats. På bägge sidor om den hittade vi gamla glödlampor, skor, ansjovisburkar, förpackningar för färdigmat och plast, plast. Äckligt! Först försökte jag städa upp det hela, men det blev övermäktigt så nu har jag gömt det under lövhögar och ris. Kommande arkeologer får något att studera. I jordbruket uppstår mycket plastsäckar och dem hade ägarna utnyttjat när blomrabatterna anlades. De omges alla, och det finns många, av plast. Förmodligen har tanken varit att man skulle hålla ogräset borta. Men ogräs är så illistigt att det skickar ut frön om det inte kan komma vidare med sina rötter. Ogräs finns det alltså övernog och plast. När man klipper gräs rivs det sönder i små bitar för det sticker upp här och där.

Plast prydligt lagt runt en stor gran! Varför den behöver det skyddet kan jag inte begripa.

I år upptäckte jag att det också finns svart plast begravt i det lilla skogsområde som hör till tomten. Som en hök var jag där för att ta bort det. Men det låg delvis ordentligt under jord och då det dessutom var uppenbart att det innehöll en gömma av annat än bara plast fick det vara för denna gång. Kanske jag tar mig i kragen och gräver upp det nån dag. Men jag tycker det är väldigt äckligt att hitta skor, BH:n och annat som grävts ner. I färskt minne har jag också den krigstida granat som jag för något år sedan grävde upp i hönsgården. Det gäller att vara försiktig när man rör sig på så att säga okänd mark.

Plastgömma hittad i skogen.

Pollen i alla de färger..

Det är bråda tider i bikuporna när bina på våren hämtar hem pollen som larverna skall matas med. Nu är behovet av pollen extra stort när alla lager i kupan redan tömts och drottningen igen har börjat lägga ägg. Pollen innehåller proteiner, men också vitaminer, mineraler och olika slags enzymer. Näringsinnehållet varierar beroende från vilken växt det har tagits. Bin har på sina bakben något som kallas pollenkorgar, fast jag brukar tala om pollenbyxor. Genom att blanda pollenet, eller frömjölet som ger en vision av lättflyktigheten, med nektar och saliv formar biet klibbiga klumpar som förs hem till kupan. Ett starkt bi kan bära upp till 25 milligram pollen.

Bina kommer på våren hem tungt lastade med pollen.

Det är inte bara näringsinnehållet som varierar utan också färgen. Ofta kan man på våren se humlor med stora gula pollenklumpar vid bakbenen. Också bin bär hem sådana till kupan. Häromdagen såg jag flera bin som kom hem med alldeles blå klumpar, närmast som en blåsippa eller en scilla. Vad var nu detta? Jag visste nog att pollen kunde skifta i olika gula toner över till röda, men blå? Efter litet studier fann jag att just scillan ger blått pollen. 

Den här scilla-arten ger ett vackert blått pollen.

I kupan kan man se pollen i alla regnbågens färger. Sparris och snödroppen ger rött pollen medan krusbär och både vit- och rödklövern har brunt. Bl.a. från äppelblom och maskrosor får pollinerarna det gula pollenet. Hasselblom ger ett grått pollen liksom hallon vars pollen ändå är mera mörkgrått. Man kan gissa sig till var bina varit genom att se på deras fulla pollenbyxor, men naturligtvis ger ett så enkelt studium ingen säker indikation på växten. Å andra sidan kan man se sig om i sin omgivning, det som blommar nu där hittar man säkert bin. Hos oss har maskrosorna just börjat blomma, i varje fall några enstaka modiga. Äppelträden har ännu bara små bladknoppar så det tar nog några veckor innan de står i blom. En envis kall blåst håller temperaturen nere trots att det är solsken.

Kycklingarnas vatten.

Idag har det både haglat och snöat så att backen legat helt vit. Vårblommorna kämpar på i kylan, för kallt har det varit den här veckan och t.o.m. nattfrost. Det kliar i fingrarna att komma ut i trädgården, men när det är kallt och blåser känns det inte lockande.

Några dagar kunde vi glädja oss åt de här krokusarna sen kom en hare eller hjort förbi och åt upp dem.

P.g.a. kylan har kycklingarna inte ännu kunnat vara ute. De har dessutom en sådan höjdskillnad ner till gården så de skulle inte lyckas ta sig upp tillbaka. Alltså öppnar jag luckan och låter de vuxna gå ut, därefter stängs luckan så att kycklingarna inte i misstag förirrar sig ut. Ofta turas Elvira och Skrållan om med att stanna inne med de små. Ibland blir de båda inne.

Då de första kullarna kycklingar kläcktes försökte jag ge dem vatten i olika kärl med låga kanter. I dem lade jag en sten för att inte någon lilleputt skulle drunkna. Det var väldigt besvärligt att hålla vattnet rent för hönorna är ena hejare på att sprätta och deras golvströ fyllde snabbt vattenbehållaren. I ett fick man byta vatten åt dem. Sen gick jag över till vattenbehållare för gnagare. Till en början var jag orolig för att kycklingarna inte skulle fatta galoppen, men med årets kull litade jag på att det skulle fungera och satte genast in vattenbehållaren. De tycks ha förstått genast och de vuxna hönsen dunkar också till behållaren allt emellanåt och visar exempel ”här skall man picka”. Nu när de är en månad gamla räcks de redan upp till de vuxnas vattenautomat.

När magen (krävan) är fylld med mat är det gott med vatten på.

Lever hönorna?

Jag har fått frågan om hönorna alls lever när det varit så tyst på bloggfronten. Visst lever de, men arbetslivet har krävt en oväntat stor del av mig och den misslyckade vinterruvningen tog litet musten ur mig. Nu lever vi ju i helt andra tider och också jag jobbar på distans och träffar just ingen. Det har blivit så märkligt tyst här sedan samhället kördes ner. Vårt ställe ligger precis under flygkorridoren västerifrån. Speciellt på morgnarna och eftermiddagarna har det varit en intensiv trafik. Nu är det helt stilla och luften fylls i stället av jublande fågelsång. En annan sak som har förändrats är tillströmningen av vandrare på våra skogsvägar. Tidigare mötte man sällan på hundpromenaden någon annan. Om man gjorde det var det oftast människor man sett flera gånger tidigare. Nu går här förbi helt okända personer som helt tydligt har hittat ett område att motionera på där det är glest mellan människorna.

Att vi verkligen lever i skogen visar mitt möte med älgen. Den stod och mumsade kvistar nere vid åkerkanten och lät sig välvilligt fotograferas. Däremot var det omöjligt att hinna ta en bild när Cora och jag mötte räven på vår eftermiddagslunk. Den blev lika förvånad som vi och slank sedan snabbt iväg.

I hönshuset piper fyra pigga kycklingar Petra/Peter, Pan, Demi och Moore. Det är självfallet Elvira som ruvat fram dem, denna gång med bistånd av Skrållan och Hedda som kläcktes i somras. Runt dem rör sig Poju och Silver, de tuppar som också hörde till sommarkullen. Jag har inte förmått mig att göra mig av med dem och de håller sig gärna på litet avstånd från Elvis. Nu får de då öva på att visa faderlig omsorg för Elvis ger blanka den i kycklingarna. Alla de andra hönorna ruggar så fjädrarna yr. Ägg har vi inte sett till på flera veckor så vi fick lov att köpa ägg på torget för att ha några till påsken.