Litet bo jag sätta vill.

 

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till

Liten åker till att grava

Vill jag uppå landet hava

Huset utan vank och brist

Fyra rum och förstukvist

skaldade poeten Elias Sehlstedt (1808–1874). Dikten kunde bra stämma in på mig själv, men nu hade jag faktiskt fåglar i åtanke. Eftersom jag jobbade på distans hela våren hade jag möjlighet att följa med fåglarnas bestyr på ett helt annat sätt än tidigare. Jag tror jag aldrig upptäckt så många fågelbon på vår gård som i år.

Det finns bon och så finns det bon. Somliga rafsar bara ihop litet kvistar och är nöjda med det. Andra bemödar sig verkligen och lägger ner tid på sitt bygge. Själv tycker jag att svalornas byggen ser så fina och durabla ut. Deras kvitter hör verkligen sommaren till. 

Trastar kan också bygga väldigt fina bon och gömma dem på de finurligaste ställen. 

Det här boet fanns väl gömt i en gran, omsorgsfullt och vackert byggt.

I år måste vi ändå ha haft besök av ett ungt och ganska så slarvigt koltrastpar. Först satte de igång med ett bygge på en vägglampa. Jag upptäckte det för att där plötsligt hängde ner något underligt skräp. 

Mindre lyckad boplats.

Nå, det misslyckades ju. Sen en dag undrade jag varför H. hade skräpat ner så på kökstrappan med mossa och diverse annat naturmaterial. Han påstod sig visserligen vara helt oskyldig, men jag hade mina misstankar. När jag så hittade en hög med liknande skräp nedanför ett fönster förstod jag att höja blicken och då såg jag att en koltrast byggt bo på den planka som liksom ett litet tak finns ovanför fönstret. Inte världens bästa plats för underlaget sluttade utåt. Därför hade det påbörjade boet rasat ner vid köksdörren. Den här gången hölls boet på plats. 

Litet vanskligt att bygga på det sluttande planet.

Vad tänkte den här bobyggaren på. Den har valt två ca 1 meter långa störar som stod lutade mot garageväggen. Hur öppet och hur osäkert som helst, men fint ombonat med ull att ligga på. Av spåren att döma blev det också ungar.

Min jättepumpa.

 Nu är det bråda tider när allt det man med kärlek och ömhet sått och vårdat skall skördas. I år har jag bl.a. satsat på jättepumpor. Inspirerad av engelska TV-serier där de i små gemytliga landsbyar mellan morden ställer till med grönsaks- och blomutställningar tänkte jag få fram vår bys finaste jättepumpa. Beställde en påse med frön. Det visade sig vara fem stycken, varva fyra grodde. Efter att de fått växa till sig inne tills de hade 4-5 blad var de färdiga för utplantering. Jag hade gjort en blandning av mull, gamla löv och hästgödsel och där planterade jag mina fyra små pumpaplantor. Egentligen skulle de väl härdas och bäras ut på morgonen och in på kvällen, men det hoppade jag över. Till en början hade de väv över sig som skydd både mot köld och solens strålar.

Här ligger pumpan och växer nästan så man hör det.

Familjen häpnade över hur mors pumpor spred sina revor över ett allt större område. De som ansvarade för gräsklippningen hade stränga order att göra stora lovar kring odlingen. Missade litet att de under växtperioden skall gödslas en gång i veckan. Däremot gick det inte att ta miste på att vatten skulle de ha. Slarvade man med det började bladen sloka. Läste att de kunde behöva 10 liter per vecka. Det var båg, tio liter per dag var närmare sanningen. Därför togs varje regndag emot med jubel – inget släpande med vattenkannor.

En del av pumpskörden.

Sist och slutligen blev det en jättepumpa, som väger närmare 23 kg. Den skall 10-åringen få gröpa ur till Halloween. Jag föreslog att hennes lillebror kunde flytta in i pumpan sen så stor verkar den vara. De övriga 10 pumporna blev mindre ”bara” 7-10 kg. Några skall också de användas till Halloween. De andra blir pumpsoppa eller kanske paj. Mos förslog någon, men där är jag inte riktigt på det klara med när det används. I stället för potatismos kanske. Hönorna kan säkert picka rent en del av skalen. Just nu har vi dem inomhus där de får mogna till sig. De finns litet överallt så man kan säga att vi bor i ett pumphus.

Till sist undrar jag vem som hade sitt finger med i spelet när den här tomaten utvecklades.

Signe har namnsdag.

 Idag 23 augusti har Signe namnsdag. Eftersom namnet i Sverige först förekom mera allmänt i Skåne kanske det har ett danskt ursprung. Vanligast var det i början av 1900-talet, men har blivit populärare igen. I Finland är och har det varit ganska ovanligt.

Signe och hennes jämnåriga syskon Gerda och Ester har förvånat mig genom att vara de som först har gått in för natten. Det betyder inte att de har varit tidiga, runt kl. 22 har de tyckt att det varit lämpligt att söka sig upp på pinnarna. Efter en stund har Hjalmar följt deras exempel, medan Anastasia en stund virrat omkring innan även hon gått in. Däremot har de vuxna hönorna Ellen och Marjatta envisats med att vilja sova ute. Det har alltid sina risker så varje kväll har jag lyft in Ellen och då har Marjatta insett att det är bättre att söka sig till de andra.

Nu har de flyttat till sitt vinterkvarter och inte ännu riktigt vågat sig ut på äventyr i den förvuxna gården. De har också ett betydligt större utrymme inne så det går ingen nöd på dem.

En annan sak som förvånat mig är att det uppges att Tyrnävähöns inte är speciellt ruvvilliga. Alla de gamla finska stammarna måste ju ha ett gammalt ursprung och har klarat sig fram till våra dagar på små bondgårdar där man haft en liten flock med höns för husbehov. Nog måste de ju ha ruvat för att överleva fram till idag. Jag kan inte tänka mig att det på den finska landsbygden var speciellt vanligt med hemgjorda kläckningsmaskiner. Skulle man inte ha föredragit att hönorna skötte den delen i stället för allt besvär med att själv stå för kläckning och skötsel vid sidan av allt det andra dagliga arbetet? Hur som helst skall det bli spännande att se om de här kommer att visa intresse för att ruva. Än så länge är det bara det bara Marjatta, speciellt hon, och Ellen som värper. De andra borde börja vid ca 24 veckor så det blir i oktober.

Finsk lantrashöna, Tyrnävä.

Det nya sommarhönshuset måste förstås få nya invånare. Där bor nu en liten flock med finska lantrashönor. Jag har en tid funderat på att så att säga gå back to basic och hålla mig med finsk lantras. De är rätt tåliga, tål också en del kyla men förstås inte så att de kan förfrysa slör och kam. De är i allmänhet ganska friska och långlivade. De äter inte så mycket, framför allt i jämförelse med Orpington. De lär vara rätt goda värpare. Äggen väger ca 50 gram för några storväxta hönor är det inte frågan om. Jag blev t.o.m. litet förvånad när jag såg hur små och sirliga de är.

Den finska lantrashönan höll alldeles på att försvinna då hönserierna blev större och man övergick till högvärpande höns. Så sent som 1998 startades ett officiellt program för att bevara våra lantrashönor. Det finns det olika stammar av dem och de är alla uppkallade efter den ort de hittats på. Efter att ha studerat utbudet och tittat på olika uppfödares hemsidor fastnade jag för Tyrnävähöns. Tyrnävä är en liten ort i norra Österbotten. De lärda tvistar om hönan verkligen är hemma därifrån eller om den bara hamnat där och dess egentliga ursprung finns i Koskis rätt nära Åbo. Man antar nämligen att de är nära släkt med Pikis-hönan och Pikis ligger också i Åbo-trakten. Tyrnävähönsen har varit ganska sällsynta, men idag finns det många som håller sig med dem.

Ett utmärkande drag för dem är att de kan ha så många olika färger. De sägs också vara nyfikna och lätt bli tama. Jag lade genast märke till att de är väldigt lugna och inte blir oroliga fast t.ex. vår labrador sticker in huvudet i hönshuset.

Tuppen Hjalmar

Till det roligaste med en ny flock är att fundera ut namn på de nya invånarna. Eftersom Tyrnävä är helt centralt sökte jag på Google efter någon känd person därifrån. Dem var det tunnsått med, jag hittade endast Hjalmar Mellin (1854–1933) som var matematiker. Tuppen fick naturligtvis heta Hjalmar.

Marjatta

Så var det hönorna. Kanske jag kunde få någon idé om jag tittade på Koskis. Dessutom hämtade vi våra hönor från grannsocknen till Koskis. Det visade sig att en av våra centerpartistiska riksdagsledamöter under åren 1975–91, Marjatta Väänänen, hade sina rötter i Koskis. Jag har ett eget konkret minne av henne, hon var nämligen andra undervisningsminister 1972–75 och då besökte hon min skola. Jag var utsedd att tillsammans med några andra servera kaffe åt ministern och hennes följe. Om jag verkligen fylle på ministerns kaffekopp kommer jag inte ihåg.

Ester och Hjalmar

Kanske resten av flocken också kunde ha namn efter politiker? Då kom jag på det – presidentfruarna skulle hedras. Nå, det är tveksamt om de skulle känna sig så hedrade, men åtminstone kan barnbarnen på det här sättet lära sig namnet på dem. Nu krafsar alltså Ester Ståhlberg (1870–1950), Signe Relander (1886–1962), Ellen Svinhufvud (1869–1953), Gerda Ryti (1886–1984) och Anastasia Mannerheim (1872–1936) runt i hönsgården. Den observanta märker att jag hoppat över Kallio, men hans fru hette Kaisa och ingen av hönorna såg ut att heta just det.

Signe och Gerda

Ellen, foto Taru Peltosaari

Anastasia

Nytt hönshus.

I dagarna har vi fått färdigt ett nytt hönshus. Min insats har varit mera anspråkslös, men jag har suttit uppe på taket och spikat fast takfilten. Dessutom har jag fäst hönsgårdens nät och målat. Enkla sysslor för den opraktiska. Och varför nu ett nytt hönshus? Jo, för att det gamla blev för litet. I alla diskussionsforum påpekas det ständigt och jämnt att man skall bygga tillräckligt stort. Du börjar kanske med tre sommarhönor, men plötsligt har du en betydligt större flock året om.

Först blev vårt gamla lilla hönshus, byggt på 1990-talet för litet för de stora hönorna. När vi fick flytta en lekstuga som stod på svärmors tomt löste sig den ekvationen och de små rymdes ännu in i sitt lilla hus byggt på en lastpall. Men dvärg kochin är kända för att ruva och de blir bara fler och fler. Det var en orsak till att vi slaktade de stora hönorna och de små fick överta lekstugan som sommarviste. Men inte kan man bara ha en flock med höns, nej flera skall det vara. Så H. byggde i sitt anletes svett. Jag hade visserligen föreslagit att vi skulle köpa en lekstuga till eller något slags litet förrådshus, men det förkastades. Durabelt skulle det bli, även om det kanske trots allt inte blev så mycket billigare.

Stockarna i bjälklaget kommer från en större villa. Virket är ca 150 år gammalt, men doftade otroligt stark och fräscht när man sågade i det. Vi kunde också återanvända virket från vår veranda som senaste år renoverades. Som golv lade vi en skiva. Eftersom detta är en sommarhus behövs det ingen isolering, men om så skulle behövas är det ganska enkelt gjort.

Fönstrena hade vi i lager, men virket köptes som nytt. Mitt förslag om att vi skulle använda de "stumpebräder" vi har i lager föll inte i god jord. Säkert var det lättare att bygga så här.

Det lilla "titta in" fönstret skar vi till av gamla glasskivor från växthuset. Där kan man se efter vad som händer hos hönsen utan att behöva öppna dörren. Inredningen är mycket enkel med sittpinnar och två gamla trälådor som reden.

Lådodling även för mig.

I år har även jag övergått till att odla i pallkragar. Tidigare odlade jag på friland och varje höst skulle någon ovilliga gosse tvingas att vända landet. Ett år prövade vi med att lämna det ogjort. Följande vår var jorden stenhård. De knorrande gossarna var ändå inte huvudorsaken till odling i pallkrage. För två år sedan fick jag nämligen in ett ovanligt tråkigt ogräs i mina odlingar. Förmodligen följde det med någon planta jag köpt. Vad det riktigt är frågan om vet jag inte. Jag väntar fortfarande på att någon skall skriva boken "Våra mest hatade ogräs". Det sprider sig med långa tunna rötter och tog snabbt över det hela.

I den bakersta länga lådan växer första årets sparris. Vi ser fram emot kommande års skördar.

I våras tog jag i tu med att bygga upp en pallkragsodling. Som jag förklarade för de knorrande gossarna, de slipper vända landet och anefter som min ork tryter kan man ta bort en låda och låta gräsmattan ta över där. Dessutom kan man, om orken står bi, lägga många pallkragar på varandra och sålunda skona ryggen. Den blev nämligen inte skonad när pallkragarna skulle fyllas. Häpnadsväckande mycket jord och hästgödsel gick det åt för att fylla dem. Innan de fylldes hade jag grundat med flera lager tidningar i hopp om att kväva ogräset. På gångarna mellan pallkragarna lade jag papp som jag hade hemma i form av diverse stora lådor. Den som spar den har, också papp då det behövs. Jag kunde ha lagt dubbelt lager papp för nu verkar det som om det redan skulle vara mer eller mindre i upplösningstillstånd, kanske på grund av att vi haft rätt mycket regn under början av sommaren. På pappet lade jag ett lager träflis egenhändigt flisat att våra egna träd.

Jag måste säga att mycket växer betydligt bättre i år än tidigare och det är verkligen mycket lättare att rensa ogräs, för det hålls naturligtvis inte helt borta. Den enda grödan som fört en något tynande tillvaro är morötterna, men de har tid på sig att ännu växa till sig. Jag var rädd för att potatisen bara skulle bli blast så grönt och frodigt så det ut, men visst blev det många och goda potatisar. Löken har varit jättefin och rödbetorna växer så att det knakar.

Ett misstag skedde när vi satte zuchiniplanorna i jorden. En zuchini hamnade i växthuset och en gurka på friland. Gurkan för en mycket tynande tillvaro i trädgården medan zuchinin i växthuset växer hej vilt och tydligen tänker ta över det hela.

Zuchinin som tror att den är en djungelväxt.

Se men inte röra...

Ett gammalt ordspråk lyder ”se men inte röra, det är småbarns göra”. Idag är det inte mera gångbart bland människobarn, men uppenbarligen uppfostrar hönorna sina avkomlingar just så. Våra fyra kycklingar är nu drygt tre månader gamla. Till min förtvivlan har de haft mycket sena kvällsvanor. Sena för mig, som inte är någon nattuggla, fast visst är sommarnätterna underbart ljusa. Punktliga är de i alla fall. Prick kl. 23 kliver de fyra små in i hönshuset och in vill jag ha dem för trots att de är i en inhägnad hönsgård känns det tryggast att också ha stängt dörren om dem. Vissa kvällar har jag drivit dem varv på varv runt hönshuset i hopp om att de skulle gå in och de har verkligen visat att de helst skulle gå in, men så nej. Det är alltid någon av de äldre som inte ännu funnit sig till rätta inför natten och då får kycklingarna inte komma in. De gäller att vördsamt vänta tills moster är klar. Ibland får den vuxna hönan för sig att en uppfriskande språngmarsch runt huset är just vad hon skall företa sig innan det är dags att söka sig upp på sovpinnen. Då är det bara för mig att dra mig tillbaka och ge dem litet tid att få tag på sömnen.

Kycklingarnas ruvmor, Elvira, har sin vana trogen igen lagt sig ner för att ruva. Detta är fjärde försöket inom ett år. Tack och lov är de inte alla lika entusiastiska ruvare. Nu vill jag ändå inte ha fler kycklingar av de här dvärghönsen. Hönshuset svämmar över om de skall bli fler och man kan ju inte i det oändliga bygga ut.

Det är förargligt att tuppkycklingarna alltid skall vara sådana personligheter. Dem kan man ju inte hålla, hur trevliga den än är.

Efter en mycket varm period har det nu regnat i flera dagar i streck. Nu slipper jag vattna i trädgårdslandet, men det myckna regnet fick också en oväntad effekt. I morse när jag kom för att ge hönsen mat var det ställvis alldeles grönt i deras inhägnad. Det var oväntat för de har verkligen krafsat i sig vart enda gröna strå. De äter en blandning av havre, vete och ärtkross och nu hade tydligen vetet börjat gro. Det gröna möttes med ett entusiastiskt kacklande av tupparna.