Nya invånare i hönshuset

I augusti köpte jag några unghöns. De har får vistas skilt från de övriga eftersom de gamla hönorna inte har tagit emot dem speciellt hjärtligt. Jag läste att tuppen börjar acceptera unghönsen när de börjar värpa och då bör de bli en del av flocken.

Den ena är en gökfärgad höna av rasen Maran. Det är en så kallad kombinationsras, det vill säga den är både en god köttras och en bra värphöna. Rasen härstammar från den franska byn Maran. För mer än 100 år sedan började man där korsa mera anspråkslöst byggda höns med köttiga asiatiska raser. På det sättet fick man hönor som både producerade ägg och som också gav kött. Det speciella med äggen är att skalet är närmast mörkbrunt. De finaste lär se ut som choklad. Hönorna är gökfärgade som vår eller svarta.

.

Jag har för mig att Maranerna ruvar ganska gärna. Eftersom hönan är klumpig kan hon inte ligga på allt för många ägg. Risken är stor att hon ligger eller trampar sönder dem. Kycklingarna ses väl efter av hönan och växer snabbt, de är jämförelsevis tåliga och robusta av sig, men blir fullt befjädrade relativt sent. En höna börjar värpa vid en uppnådd ålder av cirka 6 månander.

Rasen sägs ha ett lugnt temperament, men kan vara något skygg.

Det finns mycket att förundra sig över i hönshuset. En kväll när jag följde med deras kvällsbestyr fick jag se hur en höna kämpade för att få ha tuppen för sig själv. Hon satt med honom på översta pinnen. En annan höna stod på pinnen nedanför och ville upp på andra sidan om tuppen. Det kunde fru nr 1 inte acceptera. Hon knuffade tuppen i sidan tills han makade på sig så att nykomlingen inte rymdes upp bredvid honom. Därmed gav höna nr 2 för en stund upp försöket och tuppen återvände till sin plats i mitten.

Här betraktar fru nr 1 oroligt omgivningen medan tuppen lugnt har slagit sig till ro.

Den andra hönan beslöt sig sedan för ett nytt försök. Fru nr 1 puffade tuppen i sidan - ingen reaktion. Han tyckte väl att det var okej med en höna på andra sidan också. Då steg fru nr 1 upp och satte sitt huvud i sidan på tuppen och puffade så envist att han måste flytta på sig och den andra hönan fick ge upp alla försök till att sova bredvid honom. Vem kunde tro att hönor kan vara så sluga.

Livsnjutare

Underbara dagar har vi fått uppleva nu i september. Nog har det varit en märklig sommar – först så kallt i juni, sedan värmebölja i juli följt av ett stadigt regnande i augusti och nu sommarvärme långt in i höstmånaden. Fast det var trist med det myckna regnandet i augusti var jag ändå glad. Nu har vi vatten i brunnen. Senaste år sinade den och vi fick hämta vatten från jobbet, vilket i längden blev besvärligt. (Tur att vi har en utetupp). Sen upptäckte vi att det finns ett allmänt vattentag i byn för törstande själar. Få se hurudan vintern skall bli. Jag tror jag aldrig sett så mycket rönnbär som i år. Det finns ju olika talspråk gällande mängden rönnbär och den kommande vintern. Jag håller på att mycket rönnbär innebär en sträng = kall vinter. Om det också innebär en snörik vinter är en annan sak.

Djuren har också njutit av det fina vädret. Bina flyger fortfarande flitigt omkring fast det knappast finns mycket i naturen för dem att hämta. De suger med fart i sig det sockervatten vi ger åt dem. Jag är en flitig kund i de butiker som har billigt socker. Ni kan inte tro hur mycket sockerpriset varierar. Det billigaste jag hittat kostar 85 cent kilot och det dyraste 1.39.

Njuta av livet kan man göra på många sätt. Till exempel genom att gå i skogen en vacker höstdag. Det är så otroligt tyst och lugnt. Sen får man ha överseende med älgflugorna. Melissa njuter då hon får åka båt. Här sitter hon och njuter av alla dofter som fyller luften.

Också hönorna har njutit. När jag kommer med maten på morgonen och samtidigt öppnar luckan åt dem pickar de hastigt i sig de bästa godbitarna innan de tågar ut.

Där solen värmt bäst har de grävt en skön badgrop åt sig. Höns, och andra fåglar med, tar gärna sandbad. Det hjälper dem att hålla fjäderskruden ren. Det var svårt att få en bra bild av den badande hönan. Dorian ställde sig ideligen i vägen och ville uppenbarligen att hans fru inte skulle fotograferas under sina badbestyr. Här ligger hon i bakgrunden och ser närmast ut att vara döende. Men hon njuter och jag svär på att hon försökte lägga sig på rygg och riktigt skrubba sig.

Bevattning

Det här med att klättra på tak har aldrig riktigt varit min grej. Framför allt att ta klivet från stegen upp på taket eller ännu värre klivet från taket ner på stegen är något jag gruvar mig för. Men om taket måste vattnas så måste det. Då är det bara att klättra upp på sina skakiga ben. Sedan började det förstås regna någon dag senare. Ännu är plantorna glesa, men nästa år skall de ha spritt sig så att taket ser grönt ut.

Här växer bl.a. ett slags veronica.

Smultron på det sluttande planet.

Gräslök.

Toivola goes green

Så var det då dags för det nybyggda garaget att få ett gröntak. Vi hade planerat att dagen samtidigt skulle bli ett skolnings- och demonstrationstillfälle för intresserade landskapsarkitekter och trädgårdsplanerare. Föreläsningen hölls inne i garaget. Den gamla stenbron, som finns kvar som en påminnelse om den jättelada som stod på garagets plats när vi flyttade hit, fungerade som en utmärkt utkikspost när den praktiska delen inleddes. Man kan inte ha 25 entusiaster samtidigt uppe på taket så en del arbete var gjort på förhand.

Först gjordes ett normalt vattentak av filt. På det lades dränerande styroxplattor och ett fibertyg. Växtunderlaget består i huvudsak av krossat tegel. Den blandningen skall hjälpa växterna att behålla fukten, men också släppa igenom regnvattnet i lagom stora doser.

Omkring 30 olika arter planterades. Där finns självfallet olika sedumarter, men också liten blåklocka, gråtimjan, kattfot, gräslök och smultron. Om någon annan än fåglarna får glädje av de ätbara arterna är tveksamt. Det skall bli mycket spännande att se hur växtligheten utvecklar sig.

Än ser taket inte mycket ut för världen. Eftersom det varit varmt och torrt måste vi nu upp på taket för att vattna. När växterna väl rotat sig sköter de sig själv.

Hönsmat

Hönor äter praktiskt taget allt, utom lök och avokado. Fisk i stora mängder kan ge smak åt äggen. Torkad fisk lär man kunna ge i större mängder än färsk. Nån sade sig torka fisken i vanlig ugn men det har jag inte provat på.

Jag låter våra hönor ha fri tillgång till värpfoder (och förstås kalk). Det har visat sig att de i första hand äter matrester från rikemans bord och först i andra hand pickar i sig av det industriella fodret. Nu är vi ett tvåpersoners hushåll så det blir inte speciellt mycket mat över. Helt ekologiskt är det inte heller, men betydligt mer etiskt än många som har ekologisk äggproduktion. Det är lätt att koka lite mera pasta eller gröt. Brödkanter äter hönorna förstås gärna, men råg skall man undvika för att hönsen inte skall få diarré. Och för mycket vete gör dem tjocka. Men månne det inte är med höns som med människor – måtta i allt och ät en balanserad kost.

När jag härförleden var på genom resa i Stockholm råkade det vara bokbord längs hela Drottninggatan – och den är lång. Ett noggrant botaniserande av utbudet ledde till ett fynd, Fjäderfäskötsel av Sune Träskman från år 1953. Han konstaterar att husbehovshönserierna långt matar sina hönor med köksavfall. Jag tycker det låter trevligare med matrester. Det viktiga med avfallet är i alla fall, säger Träskman, att det inte innehåller ruttet kött eller för stora mängder koksalt. Det är knappast någon risk numera. Jag tror inte heller att jag kommer att mata dem med färskt blod som tydligen kan ges upp till 0,5 kg per hundra hönor. Nå, nu har jag ju också långt ifrån hundra hönor.

Lövruskor har jag hängt på tork i ladugården och på loftet. Att picka i dem ger sysselsättning för hönorna under vintern. Också nässlor och morotsblast har jag torkat. Läste att man kan frysa blasten från rotfrukter så det provade jag också på. 

Hönor tycker i allmänhet om bär. Ett år hade jag en höna som brukade följa med mig när jag plockade hallon på andra sidan vägen. Hon stod bredvid mig och hoppade för att nå upp till de lägsta bären. Jag tänkte torka röda vinbär åt dem, men avstod när jag insåg att man måste låta den elektriska torken pusta på i åtminstone ett dygn – det var varmt redan förutan det. Istället fyllde jag några askar med rödvinbärsklasar och slängde dem i frysen. Sen får man se om hönsen gillar det. De har i alla fall med iver pickat i sig de klasar som jag gett färska åt dem.

Hönorna tycker mycket om röda vinbär.

Rönnbär är lättare att torka. Det är bara att hänga klasar på tork. Och i år ser det ut att bli mycket rikligt med rönnbär (förebådar det inte en bister vinter?). Alla hönor är inte så förtjusta i rönnbär, kanske de säger som räven i fabeln ”surt”.

Honungsskörd

Det är redan hög tid att slunga årets honungsskörd. Vi har nu slungat, rört och brukat 73 kg honung.

När vi fick vårt första bisamhälle i fjol fick vi ta oss en fundera på var vi skulle slunga honungen. Man kan förstås göra det i sitt kök eller i sin bastu. Men det blir lätt ett kladdigt göra. Dessutom är det bra om man kan förankra slungan i golvet så att den står stadigt och kanske man inte vill borra hål i köksgolvet. Slungningen tar, vid god skörd, flera dagar och då vill man inte gärna ha redskapen stående framme i sitt kök eller för den delen i sin bastu.

Vi beslöt därför att bygga ett slungrum i den stora ladugården. Det gamla mjölkrummet verkade passa bra för detta syfte. Först måste en mellan vägg rivas och de två bassängerna för mjölkstånkorna tömmas. Den ena var fylld med den tidigare ägarens tomma medicinburkar och den andra med det mest konstiga skräp; kottar, kvistar, plast en keps och en gammal bh. När allt detta var bortröjt revs den ruttna väggen ut mot den lilla ladugårdsfarstun och byggdes upp på nytt. Den ena bassängen fylldes helt med sten och golvet gjöts om innan det kaklades. Väggarna fick skivor som målades vita.

Så här dystert såg det gamla mjölkrummet ut när vi började bygga om det.

En ny vägg och dörr byggdes ut mot farstun.

Här står slungan fastmonterad i golvet, men väggarna har inte fått sina skivor och golvet är inte kaklat.

Lådor fulla med honung är väldigt tunga. För att skona ryggen har vi lyft ut enskilda ramar som placerats i en tom, övertäckt låda som stått på min mjölkkärra. På det sättet kan man genast borsta bort en del bin. Det mest praktiska skulle vara att någon dag innan slungningen sätta ett bitömmarbotten under de lådor som skall tömmas. Det fungerar som spärr för bin som vill in i skattlådan, men låter dem obehindrat passera ut. Använder man ett sådant tvingas man förstås lyfta de tunga lådorna för att få bottnen på plats.

Man ser hur det myllrar av upprörda bin omkring oss. I den stunden är man glad över att ha på sig skyddsdräkt.

Trots att största delen av bina borstades bort när vi tog ramarna från kuporna fanns det en hel del kvar på ramarna som fördes till slungrummet. De bin som följde med in efter ytterligare en avborstning sökte sig i allmänhet till fönstret. Det är skäl att se till att slungrummet är helt slutet och att man inte lämnar honungskladdiga lådor eller redskap ute. Bina är strax där och kalasar och det kan leda till ett hejdlöst röveri av de svagare samhällena. Något som man nog vill undvika.

Innan ramen kan slungas måste allt vax tas bort. Vi köpte i år en balja som underlättar avtäckandet av ramarna. Det finns mera avancerade baljor än vår bordsmodell, men tjänar sitt syfte. När ramarna är avtäckta och slungade, först den ena sidan och sedan den andra, kan man belåtet titta på hur honungen rinner ur slungan, genom två silar och ner i honungsämbaret.

Här avtäcker jag en ram.

Honungen som rinner ur slungan innehåller vaxrester och annat skräp. Därför silas honungen noggrant.

Efter slungningen skall honungen stå ett dygn så att återstående grums kan flyta upp till ytan och skummas bort. För att honungen skall kristalliseras, utan att bli stenhård, skall den röras. Det här skall göras omsorgsfullt så att det inte uppstår luftbubblor i honungen. Hur många dagar man skall ägna sig åt det här beror på – honungens sammansättning, vattenhalt m.m. En dag har den kristalliserats tillräckligt, vilket man skall kunna se med blotta ögat. När den dagen infaller varierar från en skörd till en annan. Av litteraturen får man ingen hjälp. Mina engelskspråkiga böcker nämner överhuvudtaget inte omrörning och de svenskspråkiga råder en att göra enligt metod försök och misstag. Här får man gå på intuition.

När man sedan står där med sina färdiga honungsburkar känner man sig rik. Nu är allt slit med att bygga, tråda och vaxa ramar glömt, liksom infångandet av svärmar och oron för nya svärmar.

Nu återstår att marknadsföra och sälja honungen:

Elämäntoivoa antavaa hunajaa Toivolasta

eller

Toivottoman hyvää hunajaa Toivolasta.

Hönornas vinterhus

Hönorna har i veckan flyttat in i sitt nya vinterhus. Det forna vedlidret har isolerats från topp till tå. Bergullen har täckts med något som på finska heter ”maatilavaneria”. Om här gäller en direkt översättning till svenska ”lantbruksfaner”, vet jag inte. Golvet isolerades med tjocka styrox (frigolit)plattor som blivit över då bostadshuset byggdes.

Massor av ved bars bort för att ge plats för hönorna.

Väggar och tak isolerades inför vintern.

Dorian Gray framför samma hörn som på ovanstående bilder.

En dörr togs upp till snickeriet, som ligger vägg i vägg med hönshuset. På det sättet klampar man inte in i hönshuset direkt utifrån, vilket på vintern kan ha sina fördelar. I dörren finns ett fönster så man kan se vad som händer i hönshuset utan att gå in.

Luckan som hönorna använder för att komma ut på gården är litet speciell, eftersom den består av ett dubbelfönster. Det återstår att se om det blir väldigt kallt kring luckan under vintern.

Luckan ut består av ett dubbelfönster. Det yttre öppnas utåt och det inre inåt. Vi får se hur det skall fungera.

Vedbodens gamla ytterdörr har också isolerats och skall i princip endast användas vid vårstädningen då djupströbädden skall bort.

Sittpinnarna har vi tagit ur den egna skogen och de kan lätt bytas ut i samband med storstädningen.

Jag har tagit till vara olika plastbaljor och korgar som jag nu använder för hönornas sandbad och som värplådor. I sommarhönshuset värpte de envist på golvet med utsikt genom luckan ut på gården. Endast en gång var det en höna som behagade masa sig upp i ett av de fasta redena uppe på väggen.  Nu har de valt ut en plastlåda med hö i och värpt där.

 

Här har en höna gjort en skön grop i torvhögen.

Jag har tänkt att golvet skulle täckas av en djupströbädd som får ligga där hela året. Den stora frågan är hur jag skall få den att brinna så att den avger värme under vintern. Nu har jag lagt ut torv som skall suga åt sig fukt, en stor säck med gamla löv samt hö (äkta årgångshö) som vi har massor av på höskullen.

Under sommaren har hönsen fått gå fritt ut och in ur sitt hus, men nu när det finns grannar på flera håll stänger jag in dem till natten så att man slipper höra Dorian Grays glada jubelrop fullt så tidigt på morgonen.

Hönsgården är kringgärdad av ett två meter högt grönt stadigare nät. På vår tomt finns otroliga mängder med taktegel omsorgsfullt staplade i prydliga högar. De härstammar huvudsakligen från det gamla torpet som revs ca 2006. Dem använder jag nu som förstärkning av stängslet för att förhindra ovälkomna gäster som till exempel de rävar som har grävt gångar på grannens gård. Eftersom vi har mycket falkar och hökar i omgivningen har vi täckt över hönsgården med ett simplare nät.