Honungsskörd

Det är redan hög tid att slunga årets honungsskörd. Vi har nu slungat, rört och brukat 73 kg honung.

När vi fick vårt första bisamhälle i fjol fick vi ta oss en fundera på var vi skulle slunga honungen. Man kan förstås göra det i sitt kök eller i sin bastu. Men det blir lätt ett kladdigt göra. Dessutom är det bra om man kan förankra slungan i golvet så att den står stadigt och kanske man inte vill borra hål i köksgolvet. Slungningen tar, vid god skörd, flera dagar och då vill man inte gärna ha redskapen stående framme i sitt kök eller för den delen i sin bastu.

Vi beslöt därför att bygga ett slungrum i den stora ladugården. Det gamla mjölkrummet verkade passa bra för detta syfte. Först måste en mellan vägg rivas och de två bassängerna för mjölkstånkorna tömmas. Den ena var fylld med den tidigare ägarens tomma medicinburkar och den andra med det mest konstiga skräp; kottar, kvistar, plast en keps och en gammal bh. När allt detta var bortröjt revs den ruttna väggen ut mot den lilla ladugårdsfarstun och byggdes upp på nytt. Den ena bassängen fylldes helt med sten och golvet gjöts om innan det kaklades. Väggarna fick skivor som målades vita.

Så här dystert såg det gamla mjölkrummet ut när vi började bygga om det.

En ny vägg och dörr byggdes ut mot farstun.

Här står slungan fastmonterad i golvet, men väggarna har inte fått sina skivor och golvet är inte kaklat.

Lådor fulla med honung är väldigt tunga. För att skona ryggen har vi lyft ut enskilda ramar som placerats i en tom, övertäckt låda som stått på min mjölkkärra. På det sättet kan man genast borsta bort en del bin. Det mest praktiska skulle vara att någon dag innan slungningen sätta ett bitömmarbotten under de lådor som skall tömmas. Det fungerar som spärr för bin som vill in i skattlådan, men låter dem obehindrat passera ut. Använder man ett sådant tvingas man förstås lyfta de tunga lådorna för att få bottnen på plats.

Man ser hur det myllrar av upprörda bin omkring oss. I den stunden är man glad över att ha på sig skyddsdräkt.

Trots att största delen av bina borstades bort när vi tog ramarna från kuporna fanns det en hel del kvar på ramarna som fördes till slungrummet. De bin som följde med in efter ytterligare en avborstning sökte sig i allmänhet till fönstret. Det är skäl att se till att slungrummet är helt slutet och att man inte lämnar honungskladdiga lådor eller redskap ute. Bina är strax där och kalasar och det kan leda till ett hejdlöst röveri av de svagare samhällena. Något som man nog vill undvika.

Innan ramen kan slungas måste allt vax tas bort. Vi köpte i år en balja som underlättar avtäckandet av ramarna. Det finns mera avancerade baljor än vår bordsmodell, men tjänar sitt syfte. När ramarna är avtäckta och slungade, först den ena sidan och sedan den andra, kan man belåtet titta på hur honungen rinner ur slungan, genom två silar och ner i honungsämbaret.

Här avtäcker jag en ram.

Honungen som rinner ur slungan innehåller vaxrester och annat skräp. Därför silas honungen noggrant.

Efter slungningen skall honungen stå ett dygn så att återstående grums kan flyta upp till ytan och skummas bort. För att honungen skall kristalliseras, utan att bli stenhård, skall den röras. Det här skall göras omsorgsfullt så att det inte uppstår luftbubblor i honungen. Hur många dagar man skall ägna sig åt det här beror på – honungens sammansättning, vattenhalt m.m. En dag har den kristalliserats tillräckligt, vilket man skall kunna se med blotta ögat. När den dagen infaller varierar från en skörd till en annan. Av litteraturen får man ingen hjälp. Mina engelskspråkiga böcker nämner överhuvudtaget inte omrörning och de svenskspråkiga råder en att göra enligt metod försök och misstag. Här får man gå på intuition.

När man sedan står där med sina färdiga honungsburkar känner man sig rik. Nu är allt slit med att bygga, tråda och vaxa ramar glömt, liksom infångandet av svärmar och oron för nya svärmar.

Nu återstår att marknadsföra och sälja honungen:

Elämäntoivoa antavaa hunajaa Toivolasta

eller

Toivottoman hyvää hunajaa Toivolasta.