Viola ruvar.

Hela förra veckan visade Viola, en av fjolårets kycklingar, tecken på att hon gick i ruvningstankar. Hon låg tätt tryckt i korgen jag har som värprede och fräste när Gunnar kom nära. Men när jag kom med maten då hoppade hon ur korgen för att äta och därefter sätta sig bland de andra hönorna på ”lekpinnarna” och glömde därmed saligen bort sina ägg. På eftermiddagen kunde hon komma ihåg dem igen och sov sedan natten i korgen. Jag plockade undan några av dvärghönsens tidigare ägg och märkte dem i väntan på att på att hon verkligen skulle lägga sig ordentligt på dem. Dessutom ställde jag den fyrkantiga korgen på kant och efter viss tvekan godtog Viola det. Avsikten med det var att kycklingarna kan ta sig ur redet.

På lördag gick jag till hönshuset i akt och mening att smuggla in fem ägg under Viola. Med ett skri flög hon upp, annat var det med Snövit som i fjol bara fräste och spottade åt mig men envist låg kvar. Plockade bort de tre ägg som låg där och satte dit fem väl märkta ägg. Efter en stund återvände Viola till redet och tittade misstänksamt på äggen. Sen rullade hon raskt bort ett. Ha tänkte jag, hon kan uppenbarligen räkna. När jag någon timme senare tittade till henne hade hon ändå rullat in det förlorade ägget under sig. Nu återstår att se om det om tre veckor blir några kycklingar för de här äggen har några dagar varit i kylskåpet innan jag satte dem under henne.

Hjorthorn.

Fastän eftermiddagarna redan börjar vara ljusare och man ibland  kan känna en föraning av vår i luften är det rätt dunkelt när jag vid halv åtta-snåret om morgnarna vandrar iväg med hundarna. Därför såg jag inte riktigt vad de båda här i veckan reagerade på. Något låg i snön några meter från vägen. Melissa gick fram och nosade på, vad det nu var, som stack upp ur snön. Eftersom hon inte satte tänderna i det tänkte jag att det inte kunde vara en död hjort. På hemvägen när det redan blivit ljusare klev jag genom snön för att studera fyndet. Ett hjorthorn var det som låg där. Det är, med tanke på hur mycket jag rör mig ute i skogen, förvånansvärt sällan jag hittar horn. Melissa har tidigare hämtat några åt mig, men av någon anledning ville hon inte ta det här i munnen. Helt färskt var det, med litet blod vid ”snittytan”. Det är säkert fel benämning, för något snitt är det ju inte frågan om utan hornen faller av sig själva. Det måste kännas ganska märkligt för en hjort eller älg när den plötsligt tappar hornen och huvudet blir så mycket lättare. Förskräckt skulle jag bli om det plötsligt ramlade ner något stort från mitt huvud. Det här hornet vägde knappt 590 gram, sen har ju hjorten ett likadant på andra sidan men det har vi inte lyckats hitta.

Det här hornet vägde 588 gram.

Melissa hämtar villigt och med stolthet horn och skallar till mig. Dem har jag naturligtvis införlivat i min naturaliesamling. En naturaliesamling består, som man av ordet kan förstå, av föremål från naturen. Bland annat Svenska vetenskapsakademien har ända från grundandet haft en naturaliesamling. I samband med det första mötet 18 augusti 1739 skänkte ledamoten Jonas Alströmer en svamp till Akademien som blev startskottet för samlingen. Huruvida svampen var av sådan konsistens att den kunde sparas länge förtäljer inte historien. Fart tog samlandet först 1748 då drottning Lovisa Ulrica donerade ett ovanligt stort getingbo från Drottningholm till samlingarna. Efter det här fick Akademien ta emot flera, också stora, donationer. Det gläder mig att drottning ville ta vara på getingboet, jag har också ett sådant i min samling som därutöver består av bland annat upphittade ormskinn och som sagt hjortskallar. Däremot är det långt kvar till de kuriosakabinett som var populära på 15– och 1700-talen. Där brukade man förvara bland annat varulvständer och drakblod, vilket inte är så helt enkelt att få tag på idag.

Melissa har också sedan späd ålder målmedvetet kunnat söka sig hem genom skogen. Ibland när jag gått på okända områden har jag, då det varit dags att vända hem, tvekat vilken väg vi riktigt kommit. Då är det bara att lugnt följa Melissa för hon vet. Därför vågade också F. gå djupt in i en relativt obekant skog, i trygg förvissning om att Melissa hittar hem. Så kom det sig att han gick rakt på en hjortskalle med hornen i behåll. Inte för intet är han sin mors son och förstod att det här var frågan om ett fynd av rang. I triumf hämtades det hem, helt rent från kött och skinn, men ganska smutsigt och grönt efter att länge ha legat ute. Eftersom det numera är närmast brottsligt att inneha vätesuperoxid hittade vi på en lättare lösning för att få skallen vit. Vi sodablästrade den och resultatet blev helt bra.

Margaretas kamp.

Margareta beslöt sig för någon tid sedan för att nu var det dags att börja ruva. Nehej, tyckte jag, inga kycklingar i februari när det ännu kan bli smällkallt. Så jag plockade bort äggen. Margareta fräste och spottade och Gunnar kom chevalereskt rusande för att försvara sin tuppmadam. Jag fick vara envis i flera dagar, hon gav inte upp fast hon inga ägg hade. Sist och slutligen var det ändå Gunnars beteende som fick henne på andra tankar. Hon låg nämligen där så oerhört lockande när jag på morgnarna kom för att tända och livsandarna och hormonerna verkligen rusade runt i Gunnar. Hon hann inte ens värja sig innan han var på henne. Det är sannerligen inte lätt att vara höna med en viril tupp i huset. Att morgon efter morgon vakna upp på det sättet var tydligen halmstrået som knäckte kamelens rygg.

Här vill jag inte att hönsen skall ruva.

Inte bara var det för tidigt att börja ruva, också platsen var fel vald. Margareta och därmed de andra tyckte nämligen att det bästa skulle vara att lägga sina ägg längst inne under sittpinnarna där det av förekommen anledning inte var helt rent. Nu har jag lagt nät om härligheten så de inte mera kommer in under pinnarna. Nyfiket följde hönorna med vad jag sysslade med. När jag bara hade en sista bit kvar att täcka för kom Gunnar ivrigt kuttrande och visade här kunde man lägga ägg – just på den platsen jag försökte göra otillgänglig. Tuppar! Jag har en tid haft en fyrkantig korg stående på kant för att locka dem att värpa där, men ingen har varit intresserad. Nu satt jag ny halm i den och ställde den på golvet som en normal korg. Vips var Gunnar där och inspekterade och meddelade sedan högljutt att här kan man mycket väl värpa. Det tyckte tydligen även hönsen, för nu har de lagt sin ägg i korgen. Hur det sedan går med kycklingar som kläcks i en korg får bli ett senare problem.

Äggömma.

Jag har varit en idiot, på det snöpligaste lurad av två hönor. 

Efter ruggningen har hönsen de senaste veckorna värpt riktigt fint. Både Albertina och Cleopatra samt dvärg-kochina värper så gott som varje dag ett ägg per höna. Sämre har det varit med Viivi och Minttu. Igår började jag redan mumla om yxan för jag kunde inte begripa varför de inte värpt under den senaste tiden. Tills allt idag uppdagades. 

Jag kom till hönshuset med eftermiddagsmat och till min stora förvåning saknades en av alho-hönorna. Det finns inte några gömställen i hönshuset så jag kände mig ganska dum där jag stod och stirrade runt mig. Var var hon? Så föll min blick på en låda som står på snedden i ett hörn vid den stora dörren ut till hönsgården.

Mycket riktigt där låg hon och under sig hade hon 10 ägg. Trångt var det, men det tycktes hon uppskatta. Alhona är mindre än Albertina och Cleopatra, vilket förklarar att de inte följt exemplet utan fortsatt att värpa i en gammal vedkorg. Någon ruvning var det inte på gång för hon kom genast när hon såg att jag hängde upp en kålhuvudshalva som de tycker om att picka på. Men lurad har jag blivit och det med besked. Hädanefter skall jag leta noggrannare om det plötsligt verkar bli stopp i äggproduktionen.

Fy vad det är kallt.

Fy vad det är kallt – svinkallt. Och varför säger man svinkallt? Vad har svinen med kylan att göra? Förmodligen ingenting, svin är väl precis som dagens skit en förstärkning. Men svingott, svinroligt eller svintrist, har man sagt så? Knappast. Ändå lär svinkallt ha börjat användas på 1920-talet.

Svinkallt var det alltså i går när jag gick efter tidningen på morgonen. Jag brukar gå en runda med hundarna som för oss över fälten. I går var det dumt för när vi väl kommit ner på fälten grep vinden tag i oss. Eftersom det var -17 blev det i blåsten nästan olidligt. Jag hade på mig H. stora anorak och då jag drog upp huvan till skydd för vinden var den så stor att jag kunde dölja hela ansiktet utom ett öga. Det är ju ansiktet som i första hand tar stryk, det kniper i kinderna och tårarna rinner. Idag blev tidningsrundan mycket kortare och eftersom hundarna också frös om tassarna tror jag inte de tyckte illa vara.

Allt står stilla i kölden.

Eftersom det är så kallt uppstår en oro för hur hönorna skall klara det. De stora har stadigt haft +10, fast nu på eftermiddagen hade det litet sjunkit. De klarar det ändå med sin kompostbädd och ett batteri. Hos de små är det värre och ändå har de ett mindre utrymme. Jag vill ju inte misstänka fuskbygge för där har verkligen lagts isolering i golv, väggar och tak. Där brassar nu värmeröret jag tidigare skrev om + en värmelampa vid sittpinnarna. I går måste jag lyfta in också ett litet oljebaserat batteri + en värmelampa till. Den senare värmelampan är en glaslampa med rött ljus. När man kommer in till de små är det litet som att träda in ett turkiskt tält, ett rött ljus och själva tältduken består av de filtar jag spikat upp framför dörren och fönstret. Ganska mysigt trots allt.

I morse hade de små hönornas vatten börjat frysa så jag fyllde på med varmt vatten. Det svalnar ganska snabbt men för att hålla värmen är det bra för hönorna att få ljummet vatten och också varm mat. Idag värmde jag därför överblivna makaroner som ett tillskott till havren och värpfodret de också får. Ännu i morgon lär det vara lika kallt som idag, sen hoppas jag det är över för denna gång.

Fasornas natt.

Så är det dags för nyårsafton, en kväll som för många hundar som kan vara en enda lång utdragen pina. Melissa har allt sedan den första valpsommaren varit rädd för åska och raketer. Det är följden av en traumatisk upplevelse av en åskknall som oväntat brakade loss över henne när hon följde med pojkarnas fotbollsspel på gräsmattan. Också maskinpistolsknatter är skrämmande (vi bor så att militären periodvis har manövrar i närheten). Sprängbuller får henne att spänt lystra. Däremot har hon aldrig på jaktprov eller jakter reagerat på hagelgevär, annat än i positiv anda.

Rädslan för åska har bara förvärrats med åren. Nu kan hon på sommaren börja darra bara det blåser upp och börjar regna. Det har hänt att jag kommit hem från jobbet och insett att här har det åskat för Melissa är en enda snörvlande, grymtande, snoende liten varelse. Cora bryr sig däremot inte alls om de här ljuden.

Melissa sommaren 2007.

Vi har prövat det mesta, bl.a. spelat skivor med de skrämmande ljuden. Melissa är ju inte dum, hon skiljer mycket väl på skivans ljud och det verkliga, hur högt man än låter skivan dåna på. Dessutom påverkar förmodligen åskan henne också genom förändringar i lufttryck och ljus. Under sommaren har vi prövat att ha en dosa i väggen som sprider feromoner, det har eventuellt gjort henne litet lugnare. Dessutom har vi prövat med homeopatiska medel. Det gör att hon somnar snabbt, men inte har det helt hjälpt mot darrningarna och dreglandet. Förutom i somras när jag gav ett piller mitt under morgonåskan. Ingenting hände, vilket inte var så konstigt för pillren skall ges innan det hela bryter ut. Till min stora överraskning var Melissa lugn som en filbytta när åskan återkom på kvällen, vilket aldrig har hänt. Kan pillret ändå ha haft en inverkan?

Nu stundar då årets höjdpunkt då man skjuter raketer hej vilt. Eftersom Finland fyller 100 år kan vi säkert se fram emot en väldigt smällande. När vi tidigare bodde inne i staden var det under nyåret en pina att gå ut med Melissa för man visste aldrig när och var det skulle smälla. Somliga busfrön roade sig med smällare redan dagen innan. Det här har blivit bättre sedan vi flyttade ut på landet, men också här skjuter många raketer. Vi kurar bakom fördragna gardiner och med musik på.

Trots detta tillönskas alla ett GOTT NYTT ÅR.

God Jul 2016

Julen står och väntar bakom dörren. Om man är helt tyst kan man höra den tissla där ute. Det kan ju också vara regn för snön lyser med sin frånvaro och det är beckmörkt nästan dygnet runt. MEN vi går mot ljusare tider och i går visades faktiskt ett avsnitt av Trädgårdsmåndag i TV (ja, jag vet att det var torsdag i går, men trots allt). Så vår skall det väl bli, men innan dess julafton med alla dess fröjder.

Till julen hör julbockar av alla de slag och i år har vi fått vår alldeles egna som håller vakt på farstubron. Först byggde H. ihop en stadig stomme som förhoppningsvis kan användas i flera år.

Sedan gällde det att klä den med granris. Och om jag själv får säga det så tycker jag den blev helt bra.

Till sist vill jag önska alla läsare en riktigt skön och fridfull jul!