Livet på landet.

Det är spännande att bo på landet. När jag kom från hönshuset i går morse såg jag en älg lunka över åkern. Det var ju spännande, för älgar ser man inte så ofta. Däremot bemöts rapporter om hjortar numera med en förströdd gäspning, för dem ser vi så gott som dagligen.

Än mer spännande blev livet i går på eftermiddagen när jag beslöt mig för att flytta en krusbärsbuske till lilla hönsgården. Vi har ett snår av krusbärsbuskar som tydligen spritt sig för egen hand och nu har jag tänkt ta itu med dem. Sagt och gjort, jag grävde upp ett mindre exemplar och gick till hönsgården. Där var det inte så lätt att gräva för marken var full av mindre stenar. Plötsligt stötte jag på ett litet rostigt järnrör som jag plockade upp och en större sten som jag tog åt sidan. Därefter träffade spaden på ännu något hårt som till sin form såg konstigt ut, en oval grej. Det visade sig vara spetsen på en granat som jag försiktigt grävde fram. Vad gör man när man gräver fram en granat? Ja, kallar på sin man i första hand, som kunde bekräfta att visst var det en äkta granatkastarpjäs. Han lyfte den varsamt ut ur hönsgården och lade den på marken. På kvällen började jag undra vad man egentligen skall göra om man stöter på en gammal granat? En sökning på nätet visade att man skall ringa 112.

En krigstida granat vill man inte gräva fram i sin trädgård.

Idag ringde jag så till polisen. Mitt ”nödsamtal” ringde jag klockan 9.52 och inom en halv timme hade polisen varit på plats, konstaterat att granaten var farlig och spärrat av området där den låg. Jag förstår att det ingår i deras direktiv, men det såg ju litet lustigt ut med en avspärrning mellan hönsgården och bikuporna. Vem skulle nu gå där? Rask handlat var det i alla fall av polisen.

Det härär inte vardagsmat på vår fridfulla gård.

Precis när jag på eftermiddagen kom hem från jobbet anlände en armébil med släp. Det visade sig vara två militärpoliser från pioniärkompaniet som kom för att föra bort granaten. Fältväbeln, som var en man i mera mogen ålder, konstaterade att granaten är farlig varpå den yngre, en löjtnant, fick dra på sig skyddskläder. Vi andra fick lov att ta skydd helt i andra ändan av ladugården, bakom den, medan löjtnanten försiktigt lyfte över granaten i en röd väska som placerades i en stor ”tunna” på släpvagnens flak.

Sen fick vi stränga order att inte röra granater eller annat farligt som kan ligga nedgrävt i marken. Minsta skakning kan förorsaka en explosion liksom också temperaturväxlingar. Den hade ju legat i den svala jorden och fick sen ligga exponerad för de mycket varma solstrålarna som glatt alla de senaste dagarna.

Färdig för att transportera bort granaten.

Stenhårt arbete.

I söndags firade vi morsdag. Och vad innebär det att vara mor – jo hårt arbete. Följaktligen slet jag och mest H. hela söndagen med min senaste goda idé. Vi har nämligen i trädgården haft en grusgång anlagd av de tidigare ägarna, som småningom vuxit allt mer ihop. Jag hade uttryckt en önskan om att i stället få en kullerstensgång. Sådana gångar ser i mitt tycke alltid så trevliga ut i reportage om olika trädgårdar.

Jag hade tänkt att man krafsar bort gruset, lägger ut knytnävsstora stenar och sen fyller mellanrummen med sand. Där bedrog jag mig ordentligt. Först skulle det grävas ett dike på ca 20 cm djup. Tack och lov behövde vi inte likt bonden Paavo göra det för hand. Den behändiga lilla gröna Avanten är till hjälp i många fall, så också denna gång. När den gamla gången var borta lades det ut en duk som skall förhindra det illvilliga ogräset för att förstöra vår fina gång. Så spred vi ut ett lager grus och därefter ett lager sand. På alla välförsedda gårdar har man naturligtvis en hög med grus, och en med sand för diverse behov. Vi har också stenar, mycket stenar, de finns över allt. Med hjälp av Avanten släpades det fram bumlingar som ingalunda var knytnävsstora, snarare var de stora som ett huvud.

Den skarpögda ser att jag tar igen mig längst till höger.

Det går åt förvånansvärt mycket sten när man skall anlägga en gång och ändå är vår inte lång. Småningom gick det fortare om jag med hjälp av skottkärran hämtade fram sten, för nej, jag har inte lärt mig köra Avanten, medan H. lade stenarna på plats. Eftersom den hög vi haft i lager var tömd fick jag ströva litet runt och se efter var det låg lämpliga stenar. En av de sista var en så stor bumling att jag nästan inte orkade med den. Satt på huk med bumlingen i famnen och manade på mig själv ”du orkar nog stiga upp”. Vid tunga lyft gäller det framför allt att använda benen och inte bara ryggen, men det krävde nog ett mentalt mod att stiga upp och upp kom jag med sten och allt. Jag tänkte att så här måste det vara att ägna sig åt tyngdlyftning, man måste tro på att man orkar lyfta stången.

Nu skall sanden sätta sig, sen kan man vid behov fylla på mera.

Vid dagens slut var också vi slut, men nöjda med resultatet, och H. hade redan klart för sig var nästa kullerstengång kommer att ligga.

P.S. Den första svalan dök upp på söndagen.

Sädesärla i knipa.

De flesta fåglar lever i monogama förhållanden i varje fall under häckningsperioden. Båda föräldrarna hjälps åt med matanskaffningen, vilket verkar vara ett slit under dygnets alla ljusa timmar. Vissa fåglar sägs leva tillsammans livet ut. Om det faktiskt stämmer vet jag inte.

Jag har inte tänkt att småfåglar har ett speciellt utvecklat själsliv, men där har jag säkert tagit miste. I förra veckan, när det ännu var rejält varmt, satt vi en kväll sent ute och njöt i kvällssolen. Då såg jag en sädesärla som oroligt flaxade utanför fönstret i ladugårdens övre våning. Där finns ett utrymme försett med fönster bredvid själva höskullen och jag tror att man i tiderna haft hönor där uppe. Jag har sett liknande arrangemang på andra håll och därför antar jag att hönshuset varit där under vintertid då de kunnat dra nytta av värmen som steg upp från korna. Där flaxade nu den där sädesärlan envist omkring. Till en början trodde jag att den såg sin spegelbild i fönstret och därför var så agiterad. Jag tyckte mig skymta en annan fågel på insidan, men lät det bero.

När fågeln var i gång ännu efter en halvtimme och inte såg ut att ge upp sitt flaxande beslöt jag mig för att klättra upp på höskullen för att se vad som var på gång. Man får verkligen klättra eftersom ladugårdsbyggnaden byggts till i omgångar finns det oväntade timmerväggar som man får klänga över för att nå höet. Det är inte bekvämt, det kan jag lova. Men mycket riktigt var det en annan sädesärla, förmodligen den äkta hälften, som flaxade på insidan av fönstret. Den lät sig enkelt fångas och flög tacksamt sin väg när jag kom ut med den. Men gav trots sin tacksamhet inga löften om att jag skulle få tre önskningar uppfyllda, det skulle jag nog ha fått i en saga. Nog måste det ha varit så att de två var ett äkta par och att fågeln på yttre sidan var förtvivlad över att den andra inte hittade ut. Det är naturligtvis viktigt att hålla fast vid den partner man hittat för året. Hanen är förmodligen utvald med omsorg och har genomgått alla upptänkliga lämplighetstest som vacker sångröst och ett präktigt yttre.

Ett tu tre var de bara två.

I morse när jag kom med maten till hönorna satt dvärgkochina alla uppflugna på det vi kallar lekpinnarna. Vi har satt några trädgrenar kors och tvärs och där sitter hönorna ofta på dagen, men aldrig på natten. De hoppade alla ner för att äta, men Ettan saknades. Var kunde den gömma sig? Jag tittade över allt, ingen kyckling hittades. Föregående dag hade jag, då jag kom hem från jobbet, eftersom det var så varmt, öppnat luckan till deras gård. Den är väl ingärdad med heltäckande tak så varken fåglar med influensa kan ta sig in eller deras smittade bajs kan ramla ner på hönorna. Jag hade den uppfattningen att Ettan inte alls hade varit ute, men kunde den ändå ha blivit där när jag stängde på kvällen? Jag letade genom hela gården, den är inte stor, men hittade inga spår av en kyckling på rymmen. Hade den kanske lyckats ta sig in till de stora hönsens gård som än så länge är ur bruk? Ingen liten kyckling syntes där heller och om den smitit dit var risken stor för att någon ätit upp den under natten. Jag kikade in i hönshuset på nytt, men Ettan hade inte simsalabim dykt upp igen.

Jag antog att något hungrigt djur, eventuellt en vessla av något slag, tagit sig in i hönshuset medan luckan stod öppen och smaskat i sig Ettan som är den minsta kycklingen. Visserligen tycker jag att hönsen då borde ha varit mera upprörda, men å andra sidan var jag inte hela tiden så nära att jag skulle ha hört om de kacklat upprört. Det enda konstiga var att de på morgonen tysta satt på lekpinnarna. Det vanliga är att de för låda hela tiden medan jag är inne hos de stora hönorna och Gunnar brukar alltid möta mig precis vid dörren. En morgon stod han uppflugen på den höga tröskeln och ramlade faktiskt bokstavligen ut när jag öppnade dörren.

När jag kom hem från jobbet tittade jag efter ägg samtidigt som jag gav hönsen mat. Isabella har tillsammans med kycklingarna bökat åt sig en sovplats bakom den korg som de ursprungligen brukade värpa i. Där bakom lägger också de två, som igen har börjat värpa, sina ägg. Idag hade de ytterligare skuffat på korgen och när jag böjde mig fram för att se om det där bakom fanns ägg såg jag samtidigt i ögonvrån en vit klump. Det var Ettan! Jag trodde först den var död, men så var ändå inte fallet. Den hade klämt sig in mellan en stadigare planka, som håller bajsskyddet under sittpinnarna på plats, och väggen. Där satt den stadigt fast som Nalle Puh i Kanins ingång. Tilltufsad var den, men åt och drack ivrigt av det som erbjöds.

Vad kan då ha hänt? Jag tror att det uppstått ett häftigare gräl och att Ettan i panik sökt skydd och därmed hamnat ur askan i elden. Benjamina har en tid redan jagat Pricken så att han numera genast söker sig undan när hon kommer. Gunnar håller mycket noga reda på de vuxna hönorna och tillåter inget bråk dem emellan, men kycklingarna skyddar han inte på samma sätt. Kanske de båda små kycklingarna är tuppar och därför mindre viktiga för honom (Reijo/Regina är definitivt en höna). Om det varit gräl och bråk och Gunnar rett ut det kan det också förklara varför de satt på lekpinnarna och inte som vanligt under ivrigt ljudande trampade vid dörren. Nu är alltså allt frid och fröjd i väntan på följande dramatiska episod.

Vad som göms i snö...

Det heter ju att det som göms i snö kommer fram i tö. Just nu faller snön ner och vi firar valborgsmässoafton i morgon! Inte roligt, men våren skall väl komma för i går såg jag en citronfjäril. Med hänvisning till rubriken har vi inte haft så mycket gömt i snö, men man kan också säga vad som döljs bakom ladugården kommer aldrig fram. Vår stora ladugårdsbyggnad såg ganska besynnerlig ut när vi köpte stället. Den delen där korna vistats hade på vissa ställen skivor på ytterväggen. På ett ställe hade de tidigare ägarna öppnat upp ett större fönster. En gavel var omålad, på den andra stod ett till hälften raserat AIV-torn. Värst såg det ut bakom och gör än i denna dag. Nu har H. tagit itu med baksidan.

Längst t.h. kornas ingång, följande dörr ledde till fähuset med mjölkrummet, därefter ett utrymme där det kanske funnits hönor, de tidigare ägarna lämnade efter sig två stora vävstolar så det kallar vi vävstugan. Längst till vänster dörren till tidigare vedlidret, numera hönshus.

Ladugården idag med snöflinga på linsen. Vi har förminskat det stora fönstret, men hela huset ser litet vingligt ut och de omaka fönstren stör mitt öga. Man får dock välja sin strider i detta fall vad man skall ta itu med.

Gödselstacken fanns förstås strax bakom fähuset och tömningen av den har inlett restaureringen av baksidan. Först togs gammal halm bort och därefter gödseln som med fog kan sägas vara helt utbrunnen. Återstoden var vätska som H. med möda och besvär öst bort. Nu fylls bassängen med stenar, som det finns övernog av på tomten. Småningom blir det ett ställe att förvara större redskap på.

En gödselstack är aldrig en speciellt munter syn.

Här ser man att ladugården är byggd på själva hälleberget och följaktligen står stadigt.

När gödselstacken väl fylls blir den helt fin och användningsduglig.

Kallt, kallt.

Påsken har kommit och gått och kallt var det. Att stå ute och kratta medan snön faller känns inte upplyftande. Bina som redan hade hunnit vara ute och samla in pollen drog sig surmulna in i sina kupor igen. Också hönorna har haft det svalt för jag har inte räknat med att nätterna fortfarande är så kalla. I natt hade vi -10 grader! Kycklingarna ser ändå ut att må bra och kan efter maten alltid krypa in under Isabellas värmande vingar. Så fort hon känner en kyckling under sig sjunker hon ner på golvet och blir liggande. De andra hönorna sover redan uppe på pinnarna tillsammans med Gunnar medan Isabella har en sovhörna på golvet där de tre kycklingarna också sover. 

Eftersom Reijo/Regina är flera veckor äldre än de andra har jag tyckt att Pricken och Ettan knappt vuxit alls. Det är ändå en synvilla, för visst har de blivit större och nu börjar också deras dun förvandlas till fjädrar. Det skall bli spännande att se om Pricken och Ettan är hönor eller tuppar. Eftersom de har litet annan färg hoppas jag på det bästa.

Reijo/Regina liknar väldigt mycket sin mamma Margaretha.

De stora hönorna ruggar så det står härliga till. Bra onödigt att rugga två gånger om året tycker jag. Inte ett ägg har vi fått under de senaste veckorna och att tvingas köpa ägg till påsken känns inte helt rätt när man borde kunna producera egna.

När man är trött eller fryser är det skönt att sova under mammas vinge.

En aprilkyckling

Jag skall genast fria hönsen från mina misstankar om rasism. I går, 1 april, kläcktes Etta som är gul, med en svag, svag grå underton. Ingen har gjort den kycklingen något ont. Tvärtom lyfter hönorna elegant på fötterna för att undvika att trampa på henne (?) där hon pilar runt benen på dem. Också jag får röra mig extremt försiktigt för att inte ha ihjäl någon av kycklingarna.

Regina som känner sig stor hänger med de stora hönorna och kommer för att äta kycklingmat först när de små fått sitt. De ser ganska rart ut när de minsta står maten och de övriga försiktigt pickar i sig mat och skickligt undviker de små.

En riktig påskkyckling.

Isabella tycker helt klart att två kycklingar räcker för hennes behov, hon var ju ganska slarvig med sina åtagande ifjol så kanske det är bra så här. Hur Etta känner igen sin mamma förstår jag inte. Idag sprang hon runt bland hönorna och kikade upp på dem och plötsligt fick hon syn på Isabella och rusade efter henne. När Isabella ligger ner tränger sig Etta och Pricken in under henne och gonar sig i värmen. Tveksamt är vem som nu skall ta hand om de kvarvarande äggen. Idag på kvällen såg jag Margareta med en suck lägga sig på dem ”håhå, jag måste väl ta hand om dem, eftersom de andra inte bryr sig”. Det kan nog hända att det inget blir av dem, men om hon orkar ligga får hon försöka.

Pricken och Etta vid matskålen.