Hälsokost för hönsen.

Nu när vintern närmar sig kan det vara dags att fundera på om hönsen eventuellt kommer att behöva något tillskott förutom det vanliga hönsfodret. Jag köpte för någon tid från Anta gård i Sjundeå en blandning av vete, korn, havre, hampa, linfrön samt kross av ärter och bondbönor. Hönorna älskar det och nu ger jag ungefär hälften av detta och hälften foder.

Mina hönor får mycket grönt, färskt förstås på sommaren och torkat eller fryst på vintern. Många torkar nässlor i stora fång och låter hönsen picka det i sig. Mina hönor har dock aldrig varit intresserade av dem så jag har övergått till att smula ner torkade nässelblad och nässelblom i maten. Också maskrosblommor torkar jag och ger dem på vintern. Det samma kan man göra med klöver så får hönsen i sig både vitaminer och proteiner. Apropå proteiner så får de så gott som varje morgon en sats av de drönarlarver som jag har i frysen. Jag stekte faktiskt några på prov och de var riktigt goda, mjuka och fina i konsistensen så de går säkert ner hos den personen som drar sig för att äta insekter.

Även om höns inte skall äta lök kan de uppenbarligen äta vitlök. Både vitlök och äppelvinäger har en antibiotisk effekt. Äppelvinägern håller tarmen i skick och gör det otrivsamt för bakterier att rota sig där. Vinägern kan man ge som en kur då och då. Sätt en matsked äppelvinäger per liter dricksvatten. Det sägs att om man ger hönsen vitlök så får de inte så lätt inälvsmask. Om det verkligen stämmer vet jag inte, men man kan ju prova. Vitlöken kan ges i pulverform eller helt enkelt krossas och blandas in i maten. Jag har också i några fall då hönsen drabbats av diarré bland i litet Tehobakt avsett för hundar.

Jag har märkt att många ger olika vitamintillskott avsedda för människor åt sina hönor. Man kan ju, om det verkar som om flocken skulle vara hängig, ge en brustablett av vitaminer i deras dricksvatten. Själv försöker jag ge dem grönt eller bär och frukt varje dag. Nu äter de gärna de sista växthustomaterna som är spruckna och inte speciellt smakliga.

Potatis har man i tiderna gett åt hönsen i ganska stora givor. Vi äter egentligen bara potatis på sommaren och då lägger jag undan en del åt hönsen annars får de nöja sig med t.ex. morötter. Jag fick ett bra tips om hur man får hönsen att vänja sig vid nya smaker. Riv morötterna, kålrötterna och vad man nu har att tillgå så smakar hönsen lättare på det nya. Om potatis läste jag förresten i en hönsbok från 1953 att man kunde konservera den, vilket jag aldrig hört talas om. Här ett tips för den som har mycket potatis och vill konservera den för vinterbehov. Man skall koka potatisen i en lågtryckspanna och sen lägger man den i en behållare som grävs ner i marken och täcks väl med tidningspapper (se där en orsak att ha kvar papperstidningen) och 20 cm fuktig sand. Det är viktigt att luften blir utestängd sägs det i boken. När man sedan på vintern tar fram sin potatis behöver man inte koka den. Jag frågar mig dock hur man kan gräva fram den om snön ligger djup och tjälen gått i jorden. Men pröva kan man alltid.

Orangeriet är färdigt!

Äntligen är orangeriet färdigt. Tak och väggar är på plats, nu återstår endast litet finputs och naturligtvis att ta det i egentligt bruk. Hela byggnaden är stor, 70 kvadratmeter, och framför allt är det rejält högt i tak vilket betyder att våra stol och bord ser ut som dockskåpsmöbler.

Norra sidan är en tegelmur av de gamla tegel vi kunnat återanvända från den gamla bastun. En humle skall småningom klänga upp där, men nu har den vissnat för i år.

Gaveln är kanske inte riktigt vad jag drömt om och här måste vi i vår rusta upp och lägga stenar vid ingången. Talgoxarna har redan varit framme och ätit av kittet och ändå skulle det göras osmakligt genom att man blandade vitpeppar i kittet.

Södersidan är helt i glas och har en dubbeldörr där man kan vädra varma sommardagar.

Det här är den andra gaveln på inre sidan, jag är speciellt nöjd med dörren som ser utatt leda till den hemliga trädgården.

Utsikt ut över åkrarna.

Den gamla vävbänken som stod i ett uthus fick en ny uppgift.

Vinrankan har tagit sig fint, nu väntar vi med spänning på nästa år och eventuella druvor.

Velourtupp.

Medan jag var på Åland, bl.a. för att uppleva Ålands skördefest (kan verkligen rekommendera ett besök) skötte H. hönorna. När jag kom hem full av intryck efter alla de fina gårdar jag sett påpekade H. för mig att jag gått och köpt en velourtupp. Hurså undrade jag, varpå han berättade att tuppen inte alls kom först till maten för att sen locka hönorna dit. Det hade jag ju också märkt, morskast är Helena och Victoria håller sig alltid litet i bakgrunden. Det anstår säkert en drottning att inte glupskt kasta sig över maten och dessutom kan det vara klokt att låta hovdamerna äta först utifall att maten skulle vara förgiftad.

Velourtupp, utmärkt för villaträdgården, gal sällan eller aldrig och stör därmed inte grannarna.

Att lord Melbourne inte är så modig i det här skedet beror nog på att han är så ung. Kammen håller bara på att utvecklas och än gal han överhuvudtaget inte. Fast han och hans hönor är större än dvärg kochina är de ju bara barn ännu. Jag hoppas han utvecklas till en god avelstupp som tar väl hand om sin flock.

Varje dag öppnar jag luckan ut åt dem, men ingen hade visat intresse för omvärlden förrän tuppen en dag stod i öppningen och spanade ut. Länge stod han så och tittade sig omkring innan han tog några försiktiga steg ner för stegen. Jag hann inte stanna kvar för att se hur det hela utvecklade sig, men jag tror att stora världen ändå var för skrämmande, för efter det har jag inte lagt märke till några som helst tendenser hos orparna för att gå ut.

Lord Melbourne spanar försiktigt ut över hönsgården.

Våra Orpington höns.

Äntligen är de här, våra nya hönor. Jag har inte varit riktigt nöjd med den finska lantrasen Alho, trots att de skall vara mycket benägna att ruva har våra envist vägrat att lägga sig ner på sina ägg. Vis av skadan visavi att utöka flocken med ett antal nya höns beslöt jag mig för att starta med en helt ny liten flock. Alhona, Cleopatra, som det sista året inte alls värpte samt Albertina slaktades och ligger nu i frysen i väntan på kommande middagar.

Jag har läst och studerat och funderat över vad jag vill ha och beslöt mig slutligen för Orpington höns som både blir stora och som värper relativt bra, ca 170 ägg per år. Dessutom skall de också vara villiga att ruva. Hur det riktigt blir med den saken är något osäkert för jag köpte dem från en gård där de föder upp enbart Orpington och detta sker i relativt stor skala i äggkläckningsmaskiner. Det här betyder att man på just den här gården strängt taget inte har någon uppfattning om hönornas ruvlust. Jag håller tummarna för att flocken småningom växer på naturlig väg.

Orpington hönan avlades fram av engelsmannen William Cook, f. 1849. Han blev intresserad av hönsuppfödning redan som tonåring, men först 1886 lyckades han utveckla den första Orpington hönan uppkallad efter hans hemort Orpington i Kent. För att få fram den nya rasen korsade Cook svart Minorca med svart Plymouth Rock, lade till litet Langshan och ur denna bland utvecklades dagens Orpington. Den var till en början svart, vilket var en fördel i det smutsiga och sotiga London. Cook avlade vidare och fick ca 1890 fram både en vit variant och den gyllene färgen som allmänt kallas buff. Den buff-färgade hade dock i bakgrunden helt andra raser än den svarta, nämligen Hamburg, Cochin och Dorking. I mina öron låter det som om den därför skulle vara en skild ras, men den räknas som en färgvariant av Orpington. Han utvecklade också en Orpington-anka, men den har inte blivit lika populär som hönan.

Louise, eller om det är Beatrice, det är inte lätt att se skillnad.

Orpington hör till de tunga hönsraserna och växer långsamt. De har väldigt små vingar och flyger därför dåligt så det bör vara enkelt att hålla dem inhägnade. Våra ”små” hönorna hämtade jag hem i söndags. Små är de verkligen inte, men de är bara 9 veckor så det är ju frågan om kycklingar. Ut har de inte vågat gå och först i natt har de sovit på pinnarna, i stället för i en enda hög i en vrå.

Lord Melbourne med en av splash-hönorna.

När man får nya höns i huset gäller det ju att hitta på namn och att lära resten av familjen vem som är vem. En brittisk ras bör väl ha namn med anknytning till regionen? En höna är svart, vilket fick mig att tänka på drottning Victoria som alltid gick svartklädd efter att prins Albert avlidit. Så Victoria blev det. Nu har vi relativt nyligen sett en TV-serie om den unga drottning Victoria och lord Melbourne så tuppen uppkallades efter honom. Ännu tre hönor skulle få namn så jag studerade Victorias barn (hon var själv enda barnet annars skulle jag ha använt någon systers namn) där hittade jag Louise och Beatrice. De namnen rimmar så bra och därmed fick de två splash-hönorna heta så (spättad är visst den term som används för färgen i Sverige). Den sista hönan, som är blå precis som lord Melbourne, fick namnet Helena, som också var en av Victorias döttrar. Hon, drottningen, lär förresten ha varit en förskräcklig mor något jag hoppas inte skall följa med namnet.

Victoria, en splash-höna samt Helena som är en blå höna.

Något är på gång.

Det är nästan så att man inte tror att det är sant, men något är på gång i orangeriet. Senaste vecka jobbades där flitigt i hela dagarna tre. Vi gladde oss förstås och tänkte att flitens lampa skulle lysa även denna vecka. Men icke sa Nicke. Men så, efter en arg e-mail från H., så har det idag börjat hända igen. Allt skäl för jag kan tänka mig att det inte är det roligaste att lägga glas på taket när det regnar och regn har det lovats för de kommande dagarna.

Jag frågade försynt hur det är tänkt att glasen skall tvättas. Åtminstone just nu är de fulla av fingermärken. H. svarade glatt att det får jag ta hand om försiktigt klivande längs med trävirket. Aldrig i livet gör jag det. Fönstren får vara otvättade tills vi har en hop vigulanta och långbenta tonåringar som kan ta hand om det.

Men visst ser man att det nu håller på att bli någonting. Få se om vi skall få dörrarna gjorda innan kölden är här så att man kan ställa till med invigningsfest.

En larv och en blomma.

Världen är full av de mest märkvärdiga små kryp. Sedan barnsben har jag intresserat mig för fjärilslarver och periodvis fött upp dem i glasburkar för att sedan antingen släppa dem fria inför puppstadiet eller sett dem förpuppas och sedan krypa ut som färdiga fjärilar. Häromdagen såg jag på vår trappa en oerhört grann fjärilslarv. En grann larv betyder att själva fjärilen är mycket anspråkslös. Så var också fallet med den här larven med det poetiska namnet lönnaftonflyet (Acronicta aceris). I Finland förekom den sparsamt i sydväst innan den helt och hållet försvann på 1970-talet. Numera förkommer den igen på Åland och längs kusten. Larven lever, som av namnet framgår, främst av lönnblad.

En ny bekantskap, en lönnaftonflylarv.

Lönnaftonflyfjärilen ser betydligt anspråkslösare ut. Foto: Wikipedia.

Jag vet inte om det beror på avsaknaden av gröna fingrar eller om sommarvädret ställt till det, men av mina sommarblommor som jag omsorgsfullt sådde i juni har det just ingenting blivit. Bara vid vår utedusch växer det bra och det kan knappast bero på att det skulle ha varit så torrt på andra ställen.. Där växer både väldoftande luktärter och en ny bekantskap, Törnrosas kjortel (Rochdochiton atrosanguineum) som också är en klängväxt.

Ser den inte fin ut, Törnrosas kjortel?

Sedan jag skrev om orangeriet har allt självfallet stått stilla. Visserligen hämtades glasen hit i förrgår, vilket förstås gladde oss och fick våra förhoppningar att stiga. Segt är det, mycket segt.

Orangeriet än en gång.

Jag förstår ju nog att hantverkare tackar ja till alla jobberbjudande de får, men när man står där och väntar på avtalad tid och ingen syns till då är ju förståelsen litet mindre. Var och en tycker förstås att just dess tidtabell är den viktigaste i världen. Vårt orangeri skulle vara färdigt till midsommar, nå det var nog helt överoptimistiskt. Först i augusti har trävirket sågats upp och hyvlats. Efter det har H. målat alla ribbor på alla sidor. Det tar också tid. Tid har det dock funnits för efter att trävirket levererades har inga hantverkare synats till. Just när adrenalinet stigit till ohälsosamma höjder dyker de upp för en dag och den största känslan man känner är tacksamhet.

När drängen inte är verksam tar naturen över. Här har humlen börjat klättra upp längs den onvända krattan.

Senaste vecka började det hända på allvar. Trävirket är uppe och för att hålla oss riktigt lugna har det också dykt upp tre glasskivor som förmodligen i något skede skall läggas på taket. Det finns alltså hopp och att vi kanske redan någon kväll kan sitta där och mysa och se hur solen går ned.