Om hjortar än en gång.

Jag har blivit kontaktad av en jägare på Åland som visste berätta varför hjortarna väljer att gå åt mina trädgårdsträd när det kliar på huvudet. Enligt honom, eller egentligen enligt Jägarens uppslagsbok, gnider eller fejar hjortdjuren sina horn mot träd för att få bort den s.k. basthuden som täcker de nyutväxta hornen. Basten lossnar oftast nerifrån och blir hängande från hornspetsarna som våta blodiga slamsor. Hjortdjuren gör sig av med dem genom att gnida eller slå av blasten mot buskar och träd. Ibland äter de sedan upp dem. Jag antar att om de inte gör det så ser andra djur till att de försvinner. Jag har i varje fall, trots att här vimlar av hjortar, aldrig hittat basthud hängande i någon buske. Under fejandet upptar det benvita hornet barkens garvämnen. Genom en oxideringsprocedur i luften får hornen sin mer eller mindre mörkbruna färg. Kan det då vara så att ädelträd har en annan sammansättning av garvämnen än vanliga skogsträd och att de därför framstår som mera lockande?

Hjort fotograferad i vår trädgård senaste år när det fanns mycket fallfrukt.

Alla frågetecken är ändå inte uträtade. Nu, på senhösten, fäller hjortarna sina horn och i januari när dagarna blir längre börjar det växa ut nya. Varför har de nu, för några veckor sedan,skrubbat huvudet mot trädet? Kan det vara så att det börjar kännas konstigt när hornen är på väg att lossna och det driver hjortarna till vår trädgård för allmän "hornmanikyr"?

Hjortar i trädgården.

Det har sina sidor, det här att bo på landet. Åtminstone om man helt snålt vill hålla på sina egna odlingar och inte dela dem med skogens vilda djur. Och det vill man ju, hålla dem för sig själv. Jag har tidigare klagat över sorkar i rabatten och nu är det hjortarna som är föremål för mina klagomål. Just nu tycks det vimla av hjortar och rådjur i våra trakter. Man ser dem dagligen och överallt. Speciellt flitigt verkar de röra sig över fältet som ligger nedanom orangeriet. Havren är tröskad och nu äter de spillsäd. Innan tröskan hade gjort sitt såg det ganska roligt ut när bara ett par, eller flera, hjortöron stack upp i havren. Nu ser man dem helt och hållet och i orangeriet har man en ganska bra utsikt över deras förehavanden.

Mera spännande än hjortar är ändå älgarna. Några dagar hade vi en älg som lugnt strosade runt på de stora jordgubbsodlingarna och förmodligen betade av plantorna. En eftermiddag fick jag på min hundpromenad uppleva hur två relativt unga älgtjurar stod och brottades lekfullt med varandra. De var så upptagna av varandra att det tog en lång stund innan de märkte att de hade publik. Sådana iakttagelser är verkligen spännande, men hjortar i trädgården – nej tack.

Vår köksträdgård är omgärdad med ett stängsel på ca 120 cm. Det håller både hjortar och harar utanför, bara sorkarna härjar där hej vilt. Den övriga delen av tomten har alla som vill tillgång till. Ogenerat strövar hjortarna över backen. Hararna mumsar tulpaner och buskar och lämnar efter sig underbara lortar som hundarna formligen dammsuger upp. Men varför hjortarna, som har tillgång till hela skogen och alla träd där, envisas med att skrubba sina huvuden mot våra ädelträd begriper jag inte. Ger barken ifrån sig någon speciellt bra doft eller ger själva trädet ett annat motstånd än en simpel skogsbjörk eller strandal? Varför kan de inte, om det skall vara ett ädelträd, välja vår plommondunge som hotar ta över hela backen med sina rotskott? Jag skulle inget ha emot att de tog livet av de träden. Se här ett ämne för en pro gradu avhandling, om det inte tidigare undersökts.

Så här vill jag inte att hjortarna skall behandla mina träd.

När vi flyttade hit fanns det strumpbyxor med människohår bundna vid diverse träd. I ladugården hittade jag en hel plastkass fylld av hår. Om det är något jag har svårt med så är det håravfall, så det kastade jag bums bas bort. Nu har jag funnit ett nytt tips – fårull. På en av gårdarna jag besökte under den åländska skördemarknaden fick man plocka åt sig ull som skulle läggas ut i trädgården för att hålla bort hjortdjur. Ännu har jag inte prövat. Jag har däremot tidigare använt ull som täckmaterial. Det fungerade helt bra och kråkorna var också glada. Den använde ullen i sitt bobygge. Förmodligen har kråkungar aldrig legat så bekvämt som det året.

Honungsåret 2017.

Det är alltid lika spännande när man på vårsidan skall se hur bikuporna har övervintrat. I år hade de flesta kuporna varit ute och tömt tarmen redan i början av februari, vilket fick mig att litet bekymra mig för hur det nu skulle gå. Skulle maten räcka ända till våren? Det gjorde den uppenbarligen för fyra av de sju samhällen som jag invintrat. Ett var från början alltför litet och borde nog ha slagits samman med ett starkare, men varför de andra dog vet jag inte.

I maj hade vi faktiskt +20 grader och de överlevande samhällena kom bra igång. Med tanke på att vi året innan, det formidabla katastrofåret 2016, bara fick 17 kilo honung såg jag nu med tillförsikt på framtiden. I mitten av juni noterade jag i min biodlardagbok att aktiviteten var våldsam och att samhälle nummer 5 precis som året innan var ganska så aggressivt. En vecka senare skriver jag att det varit ostadigt och att det gäller att pricka in kontrollen av kuporna när det inte regnar. Då visste jag ju inte att så skulle det fortsätta hela sommaren. Det var kallt och ostadigt och skörden såg ut att bli klen.

För att undvika svärmning delade jag på två samhällen med lyckat resultat. I juli kunde jag konstatera att det trots köld och regn skulle bli ett bättre honungsår än året innan. En svalare sommar gör att blomningen blir längre. Men det får ju inte vara så svalt att ingen är ute och flyger. Jag tycker det var förrehumlor i farten i år och knappt en geting såg vi till. Rätt fick jag ändå gällande skörden, när vi väl slungat allt hade vi 92 kilo och det är inte illa för våra förhållanden.

Hönornas goda morgonmål, säd av olika slag och drönarlarver. Mums!

Hela sommaren använde jag mig av drönarramar och skar bort de täckta drönarcellerna. Dem satte jag i frysen och nu äter hönorna dem med god aptit. Jag tycker att varroakvalstren faktiskt minskat jämfört med tidigare år. Jag brukar nämligen pilla fram drönarlarverna ur sina celler och då ser jag om det finns kvalster eller inte. Varroa bekämpar jag också genom myrsyra i augusti efter skattningen och oxalsyra i december när det blivit köldgrader.

Hälsokost för hönsen.

Nu när vintern närmar sig kan det vara dags att fundera på om hönsen eventuellt kommer att behöva något tillskott förutom det vanliga hönsfodret. Jag köpte för någon tid från Anta gård i Sjundeå en blandning av vete, korn, havre, hampa, linfrön samt kross av ärter och bondbönor. Hönorna älskar det och nu ger jag ungefär hälften av detta och hälften foder.

Mina hönor får mycket grönt, färskt förstås på sommaren och torkat eller fryst på vintern. Många torkar nässlor i stora fång och låter hönsen picka det i sig. Mina hönor har dock aldrig varit intresserade av dem så jag har övergått till att smula ner torkade nässelblad och nässelblom i maten. Också maskrosblommor torkar jag och ger dem på vintern. Det samma kan man göra med klöver så får hönsen i sig både vitaminer och proteiner. Apropå proteiner så får de så gott som varje morgon en sats av de drönarlarver som jag har i frysen. Jag stekte faktiskt några på prov och de var riktigt goda, mjuka och fina i konsistensen så de går säkert ner hos den personen som drar sig för att äta insekter.

Även om höns inte skall äta lök kan de uppenbarligen äta vitlök. Både vitlök och äppelvinäger har en antibiotisk effekt. Äppelvinägern håller tarmen i skick och gör det otrivsamt för bakterier att rota sig där. Vinägern kan man ge som en kur då och då. Sätt en matsked äppelvinäger per liter dricksvatten. Det sägs att om man ger hönsen vitlök så får de inte så lätt inälvsmask. Om det verkligen stämmer vet jag inte, men man kan ju prova. Vitlöken kan ges i pulverform eller helt enkelt krossas och blandas in i maten. Jag har också i några fall då hönsen drabbats av diarré bland i litet Tehobakt avsett för hundar.

Jag har märkt att många ger olika vitamintillskott avsedda för människor åt sina hönor. Man kan ju, om det verkar som om flocken skulle vara hängig, ge en brustablett av vitaminer i deras dricksvatten. Själv försöker jag ge dem grönt eller bär och frukt varje dag. Nu äter de gärna de sista växthustomaterna som är spruckna och inte speciellt smakliga.

Potatis har man i tiderna gett åt hönsen i ganska stora givor. Vi äter egentligen bara potatis på sommaren och då lägger jag undan en del åt hönsen annars får de nöja sig med t.ex. morötter. Jag fick ett bra tips om hur man får hönsen att vänja sig vid nya smaker. Riv morötterna, kålrötterna och vad man nu har att tillgå så smakar hönsen lättare på det nya. Om potatis läste jag förresten i en hönsbok från 1953 att man kunde konservera den, vilket jag aldrig hört talas om. Här ett tips för den som har mycket potatis och vill konservera den för vinterbehov. Man skall koka potatisen i en lågtryckspanna och sen lägger man den i en behållare som grävs ner i marken och täcks väl med tidningspapper (se där en orsak att ha kvar papperstidningen) och 20 cm fuktig sand. Det är viktigt att luften blir utestängd sägs det i boken. När man sedan på vintern tar fram sin potatis behöver man inte koka den. Jag frågar mig dock hur man kan gräva fram den om snön ligger djup och tjälen gått i jorden. Men pröva kan man alltid.

Orangeriet är färdigt!

Äntligen är orangeriet färdigt. Tak och väggar är på plats, nu återstår endast litet finputs och naturligtvis att ta det i egentligt bruk. Hela byggnaden är stor, 70 kvadratmeter, och framför allt är det rejält högt i tak vilket betyder att våra stol och bord ser ut som dockskåpsmöbler.

Norra sidan är en tegelmur av de gamla tegel vi kunnat återanvända från den gamla bastun. En humle skall småningom klänga upp där, men nu har den vissnat för i år.

Gaveln är kanske inte riktigt vad jag drömt om och här måste vi i vår rusta upp och lägga stenar vid ingången. Talgoxarna har redan varit framme och ätit av kittet och ändå skulle det göras osmakligt genom att man blandade vitpeppar i kittet.

Södersidan är helt i glas och har en dubbeldörr där man kan vädra varma sommardagar.

Det här är den andra gaveln på inre sidan, jag är speciellt nöjd med dörren som ser utatt leda till den hemliga trädgården.

Utsikt ut över åkrarna.

Den gamla vävbänken som stod i ett uthus fick en ny uppgift.

Vinrankan har tagit sig fint, nu väntar vi med spänning på nästa år och eventuella druvor.

Velourtupp.

Medan jag var på Åland, bl.a. för att uppleva Ålands skördefest (kan verkligen rekommendera ett besök) skötte H. hönorna. När jag kom hem full av intryck efter alla de fina gårdar jag sett påpekade H. för mig att jag gått och köpt en velourtupp. Hurså undrade jag, varpå han berättade att tuppen inte alls kom först till maten för att sen locka hönorna dit. Det hade jag ju också märkt, morskast är Helena och Victoria håller sig alltid litet i bakgrunden. Det anstår säkert en drottning att inte glupskt kasta sig över maten och dessutom kan det vara klokt att låta hovdamerna äta först utifall att maten skulle vara förgiftad.

Velourtupp, utmärkt för villaträdgården, gal sällan eller aldrig och stör därmed inte grannarna.

Att lord Melbourne inte är så modig i det här skedet beror nog på att han är så ung. Kammen håller bara på att utvecklas och än gal han överhuvudtaget inte. Fast han och hans hönor är större än dvärg kochina är de ju bara barn ännu. Jag hoppas han utvecklas till en god avelstupp som tar väl hand om sin flock.

Varje dag öppnar jag luckan ut åt dem, men ingen hade visat intresse för omvärlden förrän tuppen en dag stod i öppningen och spanade ut. Länge stod han så och tittade sig omkring innan han tog några försiktiga steg ner för stegen. Jag hann inte stanna kvar för att se hur det hela utvecklade sig, men jag tror att stora världen ändå var för skrämmande, för efter det har jag inte lagt märke till några som helst tendenser hos orparna för att gå ut.

Lord Melbourne spanar försiktigt ut över hönsgården.

Våra Orpington höns.

Äntligen är de här, våra nya hönor. Jag har inte varit riktigt nöjd med den finska lantrasen Alho, trots att de skall vara mycket benägna att ruva har våra envist vägrat att lägga sig ner på sina ägg. Vis av skadan visavi att utöka flocken med ett antal nya höns beslöt jag mig för att starta med en helt ny liten flock. Alhona, Cleopatra, som det sista året inte alls värpte samt Albertina slaktades och ligger nu i frysen i väntan på kommande middagar.

Jag har läst och studerat och funderat över vad jag vill ha och beslöt mig slutligen för Orpington höns som både blir stora och som värper relativt bra, ca 170 ägg per år. Dessutom skall de också vara villiga att ruva. Hur det riktigt blir med den saken är något osäkert för jag köpte dem från en gård där de föder upp enbart Orpington och detta sker i relativt stor skala i äggkläckningsmaskiner. Det här betyder att man på just den här gården strängt taget inte har någon uppfattning om hönornas ruvlust. Jag håller tummarna för att flocken småningom växer på naturlig väg.

Orpington hönan avlades fram av engelsmannen William Cook, f. 1849. Han blev intresserad av hönsuppfödning redan som tonåring, men först 1886 lyckades han utveckla den första Orpington hönan uppkallad efter hans hemort Orpington i Kent. För att få fram den nya rasen korsade Cook svart Minorca med svart Plymouth Rock, lade till litet Langshan och ur denna bland utvecklades dagens Orpington. Den var till en början svart, vilket var en fördel i det smutsiga och sotiga London. Cook avlade vidare och fick ca 1890 fram både en vit variant och den gyllene färgen som allmänt kallas buff. Den buff-färgade hade dock i bakgrunden helt andra raser än den svarta, nämligen Hamburg, Cochin och Dorking. I mina öron låter det som om den därför skulle vara en skild ras, men den räknas som en färgvariant av Orpington. Han utvecklade också en Orpington-anka, men den har inte blivit lika populär som hönan.

Louise, eller om det är Beatrice, det är inte lätt att se skillnad.

Orpington hör till de tunga hönsraserna och växer långsamt. De har väldigt små vingar och flyger därför dåligt så det bör vara enkelt att hålla dem inhägnade. Våra ”små” hönorna hämtade jag hem i söndags. Små är de verkligen inte, men de är bara 9 veckor så det är ju frågan om kycklingar. Ut har de inte vågat gå och först i natt har de sovit på pinnarna, i stället för i en enda hög i en vrå.

Lord Melbourne med en av splash-hönorna.

När man får nya höns i huset gäller det ju att hitta på namn och att lära resten av familjen vem som är vem. En brittisk ras bör väl ha namn med anknytning till regionen? En höna är svart, vilket fick mig att tänka på drottning Victoria som alltid gick svartklädd efter att prins Albert avlidit. Så Victoria blev det. Nu har vi relativt nyligen sett en TV-serie om den unga drottning Victoria och lord Melbourne så tuppen uppkallades efter honom. Ännu tre hönor skulle få namn så jag studerade Victorias barn (hon var själv enda barnet annars skulle jag ha använt någon systers namn) där hittade jag Louise och Beatrice. De namnen rimmar så bra och därmed fick de två splash-hönorna heta så (spättad är visst den term som används för färgen i Sverige). Den sista hönan, som är blå precis som lord Melbourne, fick namnet Helena, som också var en av Victorias döttrar. Hon, drottningen, lär förresten ha varit en förskräcklig mor något jag hoppas inte skall följa med namnet.

Victoria, en splash-höna samt Helena som är en blå höna.