Gruppens rangordning.

Kycklingarna har vuxit så att man knappt kan tala om kycklingar mer, snarare är de ju unghöns. Oftast rör de sig i grupp, men också inom gruppen finns det en rangordning. Otello har fått för sig att han är den som bestämmer. Det behövdes inte mycket av uppburrade nackfjädrar och ett och annat välriktat nyp för att de andra skulle förstå vem som är högsta hönset. Figaro har varit mycket undfallande och en vass blick från Otello från honom att drypa av från matskålen. Men också systrarna får känna av Otellos näbb om han tycker att de äter för mycket. Speciellt Carmen och ibland också Tosca får se upp när  brorsan är på det humöret.

Otello tror att det är han som är kung.

Hjalmar ser fortfarande till att de små håller sig ur vägen, därför väntar åtminstone jag ivrigt på att snön skall smälta bort och att man småningom skall våga låta hönsen gå ute i sin gård. Med mera plats är det lugnare i flocken. Carmen har emellanåt vågat sig in bland de vuxna hönsen och pickat efter mat tillsammans med dem. Häromdagen tog Rigoletto ett djärvt steg. Signe hade lagt sig till ro för att värpa och Rigoletto ställde sig och tittade intresserat på henne. Plötsligt steg Rigoletto in i redet. Signe blev så överraskad att hon steg upp och gick bort och sen stod Rigoletto där och kände efter hur det skulle vara att värpa. Ja, det är namnet till trots frågan om en höna. Så här eftergiven brukar Signe sannerligen inte vara mot sina kycklingar. Tvärtom, hon ger dem nog ordentliga tjuvnyp när hon tycker det behövs för att visa dem att ”se, men inte röra, det är småbarnsgöra”.

Carmen får ofta se upp med brosan.

Mycket nöjd har jag varit med hönornas äggproduktion. En undersökning som gjorts om finska lantrashöns visar att Tyrnävästammen är den som värper bäst, 0,8 ägg per höna per dag. Det kan gott stämma när det gäller min flock. De värper inte speciellt stora ägg, men goda är de!

Hönan blir kal på ryggen.

 Ester har under vinterns lopp förlorat allt fler fjädrar på ryggen. Det är Hjalmar som har åstadkommit detta genom att ivrigt para henne. Nu vet jag inte om det är så att han är ovanligt mycket på henne eller om hon helt enkelt har en sämre och svagare fjäderskrud. 

Med bekymmer har jag sett på utvecklingen för det är ju inte bra om han tillslut river henne blodig. Något måste göras. Jag beställde därför en ”kappa” som hon nu har som skydd medan fjädrarna förhoppningsvis småningom växer ut, på finska kallas den helt träffande ”panotakki”. Säkert kan den händiga sy en själv. 

Ester var till en början inte glad över detta påhitt. När jag förde henne tillbaks till hönshuset, efter att ha satt på kappan, gick hon med en underlig hukande gång och lade sig allt emellanåt ner. Hon försökte helt enkelt undkomma det där som fanns på hennes rygg. Följande dag var hon helt som vanligt och kappan har inte på något sätt hindrat hennes dagliga liv. På sommaren skulle jag nog inte låta hönan gå med kappa framför allt för att hon skall till fullo kunna njuta av sandbad. I utegården kan hönsen också lättare undkomma Hjalmar om de inte känner för hans ömhetsbetygelser.

Fågelinfluensan närmar sig.

Sedan senhösten har fågelinfluensan härjat i bl.a. Danmark och södra Sverige. I januari 2021 upptäcktes en ovanlig hög dödlighet bland både vildfasaner och en fasangård i Janakkala. I februari har man upptäckt en drabbad knölsvan i Helsingfors. Följande fall var en duvhök som hade förts till kliniken för vilda djur vid Högholmens djurpark. Den visade sig ha fågelinfluensa med den påföljden att inte bara den, utan alla andra fåglar som vårdades på kliniken måste avlivas och utrymmena måste desinficeras grundligt.

Enligt myndigheterna bör man se upp med följande tecken som tyder på sjuka djur, d.v.s. att de äter och dricker mindre och att äggproduktionen minskar samt naturligtvis att dödligheten ökar. Äggproduktionen kan ju helt naturligt variera och ökad dödlighet får väl var och en att inse att något är på tok i flocken. Nu gäller, precis som förr om åren, strikta utegångsförbud från 1.2–31.5. Frågan är om man i år tvingas förlänga utegångsförbudet. Det skulle självfallet vara väldigt trist. Min uppfattning är ändå att hönsägare i Finland snällt följer påbuden. De finns ju där för att skydda våra fjäderfän och jag tror faktiskt inte att hönsen själva går runt och längtar efter att få komma ut. De må vara läraktiga och ha ett gott minne, men jag tror inte att de kan känna längtan.

Carmen, Figaro, Rigoletto, Tosca och Otello. Jag tror fortfarande att Figaro och Otello är tuppar.

Kycklingarna har nu blivit sju veckor och är verkligen inga småttingar mera. Efter den turbulenta tiden när Signe och de små fick tillträde till resten av flocken har det blivit mycket lugnare. Kycklingarna visar fortfarande stor respekt för Hjalmar och pilar, när han närmar sig dem, iväg till sin gömma under granriset. Under veckan har Signe kommit till att det är bra trist att sova i en hög på golvet med kycklingarna. Nu sitter hon på översta pinnen bredvid Hjalmar. Hur hon nu sedan har fått den favören. Ofta har hon haft någon kyckling bredvid sig och då håller hon moderligt sin vinge över den. Det ser ofantligt rart ut. Det måtte gräma Anastasia att kycklingar nu plötsligt sitter överst för där ryms inte hon och därför får hon hålla till på en lägre pinne. Hon har under dagarna sträng uppsikt över kycklingarna och är nog beredd att kämpa för att inte tappa i rang till dem.

Fast vi bara är i februari håller mina granskott i frysen på att ta slut. Hönsen äter dem begärligt, så dem får jag nog plocka ännu mer av i vår. Bären är också nästan slut, men så hade vi också ett uselt vinbärsår senaste sommar. Förutom värpfoder och sädesblandningar får hönorna vid varje måltid också något litet annat om det så är bara en riven morot. Litet roligt skall det finnas att leta efter i matkoppen.

Tuppen jagar kycklingarna.

Jag har varit litet bekymrad över Hjalmars beteende. Signe visade tydligt att tre veckor i kycklinginhägnad var alldeles nog för henne. Hon gjorde flera försök att ta sig därifrån. Jag tvingade henne ändå att vara där en vecka till, innan jag öppnade buren så att hon tillsammans med kycklingarna kunde förenas med resten av flocken. Man skulle ju kunna tro att det hade räckt med full insyn till kycklingarna, men nej här skulle rangordningen göras klar för alla och en var. Det började med att Hjalmar luggade Signe ordentligt sen pickade han kycklingarna som skrek hjärtskärande. Det var väl mera en markering än i avsikt att dräpa. Man får vara tacksam över att den här sortens uppfostran inte mera är gångbar bland människor och man skall ju akta sig för att förmänskliga djuren, men litet synd tycker jag ändå om de små.

Jag har läst om tuppar som välvilligt servera mat åt kycklingarna, så icke Hjalmar. När Figaro försiktigt försökte sig på en matbit bredvid pappa blev han omedelbart bortkörd. Därefter gick Hjalmar med värdiga steg mot de andra kycklingarna och visade tydligt att de inget har att göra nära honom.

För att kycklingarna skulle ha något skydd har jag arrangerat grankvistar på olika ställen i hönshuset. Vad trevligt tyckte hönorna som trodde att det var meningen att de skulle värpa där. Nu får jag leta ägg bland kvistarna. När kycklingarna gömmer sig där kan Hjalmar sticka in huvudet och glo strängt på dem. Vet hut, ungar!

Tosca i granrisgömman.

Därför har det varit litet oroligt i hönshuset under den gångna veckan när hackordningen skulle etableras igen. Det är tydligt att Anastasia som är yngst av de vuxna hönorna står lägst. Också Signe, som försöker hitta sin plats i flocken, kör bort henne. Ja, allra lägst är förstås kycklingarna. Ester är Hjalmars favorit, men det betyder inte att hon har speciellt hög rang bland de andra. Främst är Ellen och Marjatta, de två äldsta. Efter en vecka verkar det som om rangordningen skulle vara ganska etablerad och Hjalmar behöver inte mera direkt jaga efter kycklingarna – de vet sin plats.

Det skall bli spännande att se vad slutfärgen blir på Carmen. På ryggen är hon närmast svart.

Kycklingarna äter fortfarande huvudsakligen kycklingfoder. Det serverar jag åt dem i den tidigare kycklingburen där de också sover under mamma Signe. Sen får jag vakta noga att inte de andra smyger på dem. Speciellt Ellen och Hjalmar vill gärna komma dit och snaska av kycklingarnas mat, trots att de har egen mat. Gör de det är det slut på friden för de små och de jagas undan. De har förstått att om de går in under mig där jag sitter på huk så är de skyddade. Det innebär jag får vara väldigt försiktig när jag börjar röra på mig. Tråkigt om jag skulle råka trampa på någon.

Vargavinter

 

Nog har det varit kallt, brr. Vi har flera dagar haft -20^o. Idag är det ”bara” -10. Mängder av snö har vi också fått, så mycket att det inte gått att ordentligt ploga med den lilla Avanten. En ordentlig väg finns det ändå till hönshuset och vedlidret, men Cora tycker inte om att ha så få platser att kvällskissa på. Att kissa i djup snö är inget för henne. Jag har slitit med att vräka ner snö från hönsgårdarnas nättak, vis av erfarenhet då stora delar en snörik vinter av den knäcktes under snömängderna. Det är ett besvärligt arbete för jag når inte till alla ställen. Man kan gå under nätet under dunka till det och nu när det är fluffsnö faller den ner genom nätmaskorna, mycket av den hamnar antingen i ens ansikte eller i nacken.

Som tidigare år har jag fått kämpa med att hålla det varmt i hönshuset, speciellt hos dvärghönsen. Där har jag kalla vintrar till natten stängt av deras utrymme med en trasmatta. På det sättet har alla värme koncentrerats till ett mindre utrymme. Nu har det inte gått, för två av dem har fått för sig att de skall ruva. Det är Elvira, förstås, och hennes syster Musti som helt lämpligt lagt sig i var sitt rede, men de står litet kallt under vargavintern. Och vi skall INTE ha kycklingar just nu. H. tycker att det är orättvist att de stora nog fick ruva, men inte de små hönsen. Men man kan inte alltid få som man vill. Jag vet att mitt arbete om några veckor på ett otrevligt sätt kommer att störa min fritid och då är det bäst att det inte finns nykläckta kycklingar som skall ha extra omvårdnad. Därför ber jag Elvira återkomma senare på våren, men ännu tycks hon inte lyssna till min maning utan pilar blixtsnabbt tillbaks till redet om jag lyfter henne därifrån.

Otello studerar Figaro.

Tyrnäväkycklingarna håller på att lämna sitt söta duniga påskkycklingsstadie. De är nu två veckor gamla och jag letar ivrigt efter tecken för att kunna könsbestämma dem, men det är inte alltid så lätt. Från början tänkte jag att Otello är en tupp och fortfarande tror jag att det stämmer. Han har en tydligt framträdande kam. Nu har Figaro också fått en liknande kam, så månne inte också han är en tupp. De andra tre skulle då vara hönor. Ser man till fjäderskruden tycker jag inte man ser någon som helst skillnad. Alla har lika långa vingfjädrar och likadana små tofsar längst bak. Det gäller att vänta och se. 

Tosca i bakgrunden Carmen.

Jag gillar att tänka i teman och denna gång är jag vad gäller namnen inne på operor.  I kycklingburen piper följaktligen Rigoletto, Carmen, Tosca, Figaro och Otello. Man kan ju hävda att något av dem är ett typiskt flick- eller pojknamn, men det tänker jag inte låta mig störas av när könet väl framgår.

Rigoletto, som säkert kommer att börja likna Anastasia.

Otello.

Tyrnävä-kycklingar.

På nyårsdagen märkte jag att Signe vänligt småpratade med någon som uppenbarligen låg under henne. Så spännande! Slutförde de sista arbetena med jungfrukammaren. Eftersom väggarna är kompostgaller måste det sättas på tätare nät så att inte kycklingarna skulle förirra sig ut till de vuxna hönorna. En värmelampa sattes upp liksom också en vattenautomat för Signe och matbehållare för henne.

Följande dag tog jag en korg, spände på en pannlampa och begav mig i arla morgonstund till hönshuset för att flytta Signe och de små till jungfrukammaren. Hon kunde kanske ha legat ett dygn till på sin gamla plats, men eftersom Hjalmar tycker att alla hönor raskt skall stiga upp på morgonen (även den som ruvar), var det bättre att flytta henne i ett tidigt skede. Sagt och gjort medan de andra ännu satt på sovpinnen flyttade jag först Signe och sedan de två kläckta kycklingarna samt fyra okläckta ägg. Hon accepterade genast det nya redet, nu var det bara att vänta på fler kycklingar. Ytterligare tre ägg kläcktes under dagens lopp. Det sjätte ägget visade sig ha varit obefruktat.

Nu har vi två kycklingar som är gulskiftande med en svart kil på huvudet, en svart, en mörkgrå och en som skiftar mera i mörkbrunt. Hoppas nu att de inte alla är tuppar. Det skall bli väldigt intressant att se vilken de slutliga färgerna blir. Jag hade litet hoppats på någon som skulle likna den svagt gula Hjalmar. Vi får se vad det blir nästa gång.

Rockad hos dvärghönsen.

Det började med att småtupparna rök ihop så att blodet formligen sprutade. Det är aldrig roligt att tvingas slakta och därför har jag skjutit upp det in i det längsta. Det är visserligen inte jag som slaktar, det sköter H. om, men inte heller han är speciellt road av det. Visst har jag vetat att vi inte kan ha tre tuppar i flocken, men som sagt slakten har skjutits på, trots att tupparna nu var ca 10 månader gamla. Jag tog slagsbultarna på bar gärning och skilde snabbt åt dem. De placerades i var sin bur i väntan på att H. skulle komma hem och sköta sin andel. Så återstod ”problemet” med Elvis. Han och de tre äldsta hönorna kläcktes i samma kull. Helsyskon var de inte, men säker kunde jag inte vara på den saken. Fast det tycks vimla av lediga tuppar, finns de inte till hands just när man behöver dem. Eftersom tupparnas spermier kan leva i hönorna i upp till tre veckor, eventuellt ännu längre, tänkte jag att det kunde vara förnuftigt att få in nytt blod i flocken innan ruvningssäsongen på allvar sätter igång. En stilig tupp gick min näsa förbi, men sen dök det upp en gul tupp och till och med på under en timmes bilfärd från oss.

På nyårsaftonen flyttade Pippin den lille in hos oss. Gula dvärg kochin är inte så vanlig här i Finland. Elvira som varit vackert gul har efter den senaste ruggningen blivit närmast smutsgul när de mörkare färggenerna börjat ta över. I flocken har vi också Hedda som är svagt, svagt gul. Hennes gula färg har snarast förstärkts.

Ofta brukar hönsen vara mycket tröga med att lämna sina transportlådor, men Pippin kom utfarande som skjuten ur en kanon. Hönorna tittade förvånade på honom, vem var nu detta. Flytten var nog stressig för efter att han sett sig omkring en stund ställde han sig vid vattenautomaten och drack och drack. Hedda ställde sig snart bredvid honom och drack också hon. Bara varma sommardagar brukar våra hönor dricka så, men hon ville väl visa sin sympati för nykomlingen. Han är bara fem månader så hönorna uppfattar förmodligen inte honom som en tupp ännu. Uppenbarligen har han varit mycket lågt i rang i sin förra flock för han nappar nervöst åt sig av maten och vågade äta först när hönorna var färdiga.

Sen var han också med att komma upp på pinnen. Elvira höll honom sällskap tills hon fick honom upp bredvid sig på pinnen. Ännu gal han inte, så med beaktande av det har hönorna verkligen tagit emot honom på ett positivt sätt, men han har gjort ett parningsförsök. Där var det mera iver än kunnighet för han gjorde en snopen kullerbytta över hönan.