Skördetider

Det råder alla tiders värmebölja. Man kan bara pusta och göra ingenting. Redan en tid har vi i alla fall kunnat plocka kantareller. Den svåra hettan har förstås gjort att svamparna inte växer så mycket. Plötsliga åskregn under de senaste dagarna har i alla fall hjälpt upp situationen. En dag kom det 5 mm regn på en kvart och för några dagar sedan 10 mm på en dryg timme. De kantareller jag plockade idag var av helt okej storlek. Min gamla faster brukade säga att efter att man sett en kantarell växte den inte mera. Det ligger något i det. Man kan få syn på ett par små kantareller, återkomma efter ett par dagar och de är allt fortfarande lika små. Jag misstänker att kantareller har ett känsligt själsliv och drar sig undan efter att de upptäckts. Sopparna är mycket mer robusta. De skall plockas genast. Väntar man blir de bara fulla av mask.

Kantareller har ju den fördelen att de år efter år återkommer på samma platser, för att sedan plötsligt en dag inte alls finnas där mera. Det här gör dem lätta att plocka. Det har blivit populärt att träna hundar att hitta kantareller. Jag har tyckt att det är onödigt just för att man har sina speciella ställen där man vet att svamparna växer. En annan sak skulle det vara om man lärde upp hundarna att hitta murklor eller t.ex. stensvampar. Det borde ju också vara möjligt.

Cissi 1997-2006

Det är inte helt sant att jag inte haft nytta av hund i fråga om kantarellplockning. Före Melissa kom i huset hade vi en dalmatiner, Cissi. Det var världens glupskaste hund. Man kunde inte lämna någon mat framme utan att hon var där och åt upp det. Hon t.o.m. lyfte ner kastruller och fat, ibland med katastrofala följder, från diskbordet. Dalmatinern skrattar, speciellt när den blir ”generad” så att tänderna syns, vilket ser ganska lustigt ut. När Cissi kom från köket och svansade och skrattade väldigt då visste man att nu hade hon hittat på något fuffens. Hennes glupska läggning gjorde att hon började leta efter kantareller så fort hon märkte att det var någonting jag var intresserad av. Man såg genast när hon fått vittring på svamparna och då gällde det att skynda sig för hon nappade blixtsnabbt alla hattarna i egen mun. Så skall ju inte en riktig kantarellhund fungera. Hon unnade ingen annan mat, t.o.m. marsvinets hö kunde gå ner om det gällde. Tack vare Cissi hittade vi i alla fall flera nya kantarellställen som än idag ger skörd.