Tuppen har kommit

I går hämtade jag hem en ung tupp till vår lilla hönsflock. Det är frågan om en lantras tupp av typen Savitaipale. I Finland finns det flera olika grupper av lanthöns. De har oftast fått namn efter den ort där man ”hittat” dem. Lanthönsen har överlevt på gårdar som inte i första hand eftersträvat en hög produktion och inte heller ett speciellt utseende. Man trodde på 1960-talet att lanthönsen helt försvunnit, men på enskilda gårdar har man alltså hittat av dem. Ofta har det varit i sista stund man räddat de olika lantraserna. Just Savitaipale, som är en av våra vanligaste lanthöns, hittades 1974. Den varierar i färg från vitt till helt svart, medan röda individer inte alls finns. Idag finns det ett forskningsprogram för att bevara de olika lantraserna och mängden lanthöns är på uppåtgående.

Lantrashönan tål köld bättre än olika hybridraser och har anpassat sig till vårt kalla klimat. Den är anspråkslös och långlivad. En höna kan bli 5-7 år gammal, säkert till och med äldre. Många av dem har en stark drift att ruva och sköter sina kycklingar väl.

Eftersom tuppen är grå tycker jag att han kan heta Dorian Gray, dock får vi hoppas att han har högre moral än sin namne. För den som inte har läst Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt kan jag rekommendera den som sommarläsning.

När jag kom med Dorian, som elegant fick åka i den bur jag använt för att transportera valpar i bilen, lät jag honom vara ensam i hönshuset någon timme. När jag sedan öppnade luckan var det en höna som beslöt sig för att gå in. Hon klev upp för stegen och tog ett halvt kliv in innan hon frös till. Helt stel i kroppen stod hon och stirrade på inkräktaren. Det var tydligt att hon inte visste hur hon skulle bete sig. Sen beslöt sig höna nummer två för att också hon skulle in. Sagt och gjort, hon klev upp för stegen och kikade över axeln på den första hönan. Också hon blev bestört, men tänkte uppenbarligen att den slyngeln skulle sättas på plats. Hon fräste till, om man kan tänka sig att hönor kan fräsa, och gav honom ett tjuvnyp. När jag senare hämtade litet mat åt dem var det uppenbart att hönorna var upprörda. Vad skulle han flytta in för? De skrockade och pratade ivrigt med varandra. När hönorna ätit drog de sig tillbaka till ett område med högt gräs. Tuppen smög då fram för att få en munsbit. Så fort hönorna hörde att han var vid matskålen kom någon av dem farande och körde bort honom. De är med andra ord mycket ogina och snävt inställda till honom.

I dag stängde jag in hönorna och satt i hönsgården med tuppen. Han var väldigt svår att fånga igår när han skulle i transportburen så jag tänkte att det skulle vara bra att vänja honom vid att jag betyder mat. Eftersom han för hönorna inte får äta annat än det han hittar i hönsgården antog jag att han var hungrig. Mager och liten är han också från början. Varje gång han tittade mot mig kastade jag frön åt honom och efter en stund kom han faktiskt ganska nära. Fortsatt träning i morgon.