Missvisande marknadsföring?

Ibland känner man lust att litet skämma bort sig själv. Speciellt nu under den mörka årstiden kan det vara roligt med något litet extra. Jag hörde av en granne att vi här i södra Finland haft 13 (!) timmar sol under november månad. Nog har jag tyckt att det varit mörkt och grått när jag gått med hundarna på morgonen och sedan igen på seneftermiddagen, men inte har jag riktigt förstått hur mörkt. Nu när jag går med dem över stora stubbåkrar är det otroligt svårt att se Melissa som är gul och har helt samma färg som åkern. Så fort vi kommer in i skogen är det jättesvårt att se den svarta Cora som i dunklet smälter in bland stubbar och små granar. När man den här årstiden går i skogen är det lätt att förstås att folk förr trodde på allehanda troll, grådvärgar och rumpnissar. Buskar, stenar och stubbar ser ut som de konstigaste varelser.

Det egentliga temat var ju inte väderleken och skogens invånare utan det där med att skämma bort sig själv. Jag köpte i det stora varuhuset en burk ekologisk vildhallonsylt med vanilj. Det lät så väldigt gott och kändes sympatiskt med beskrivningen av hur tillverkaren redan 1977 flyttat till de Värmländska skogarna med ”brinnande ambitioner om en grönare värld”. Texten fortsatte med att ”vi använder enbart ekologiska råvaror och vi är stolta över att få bjuda dig på ’Mat vi själva vill äta’”. Sylten innehåller 55 % bär och det låter ju bra, men när man läser vidare visar det sig att hallonen, de förmodade vilda, kommer från Bosnien och ingalunda från de Värmländska skogarna. Då känner man sig litet lurad trots att det aldrig sagts att det är frågan om en rent svensk vildhallonsylt. Men onekligen får man av den vackra etikettexten en vision av en sylt som är gjord på svenska hallon. Det gäller alltså att även läsa det finstilta, också på syltburken. Men sylten är mycket god, det skall inte förnekas.