Vad höns äter

Hurra, idag har någon av småhönorna lagt ett ägg! Jag vet bara inte vilken det är. Ingendera har ännu röd kam, men Albertinas har nog vuxit ordentligt, liksom hela hon. Man kan egentligen inte tala om småhönorna längre. Om Albertina är en äkta maran borde hon värpa mörkbruna ägg. Det här ser helt normalt ut till färgen, väger 52 gram att jämföra med de bruna hönornas ägg på ca 65 gram. Nå, tiden får utvisa om det är Albertina eller Lillis som börjat värpa.

Småhönornas första ägg.

Jag försöker variera hönsens mat för, konstigt nog, kan också fåglar känna smak. Så måste det ju vara eftersom vissa saker inte alls går åt. Det sägs att deras magar kan råka i olag om kosten är alltför varierande, men hittills verkar allt okej. Basen utgörs av värpfoder och havre jag köpt direkt av en bonde. Dessutom får de matrester. Därutöver har jag ju under sommaren torkat och fryst godis åt dem. Rönnbären som jag torkat äter de med förtjusning, liksom de frysta svarta vinbären. Majs går ner, men andra grönsaker är de inte så pigga på. Tidigare har jag haft höns som ätit t.ex. morot, men den här flocken är ganska ointresserad. Torkad persilja, som jag misstänker i misstag hamnat i hönsens matförråd, och torkade maskrosor går bra åt. Nu när det varit bar mark långt in i december har jag också repat gräs åt dem som de tacksamt pickar i sig.

Jag torkade i somras nässlor, morotsblast och lövruskor. I hönsböckerna står det att hönorna under vintern med iver kommer att kasta sig över det här. Men pytt fick jag. De knappt ser åt mina mödosamt ihopsamlade gåvor. Däremot blir de mycket ivriga när jag kommer med ett fång hö, av det där årsgångshöet vi har på ladugårdsvinden. Jag räknar med att det skall räcka ännu i flera år. Också spån som jag strör ut över kompostbädden mottas med glädje och stor nyfikenhet. Det är ju inte meningen att de skall äta det, men de tycker om att sprätta runt och picka i det. Sprättandet är ju hönsens stora nöje och det är bra synd om alla de hönor som inte får göra det.

Maten skall också förvaras utan att möss och andra gnagare kommer åt det. Nu när det nedre snickeriet blivit färdigt har jag fått mera utrymme för mina behov i det övre snickeriet. Från Ikea har jag köpt stora tunnor med tillhörande lock där jag kan ha havre och värpfoder. En stor blå vattentunna med ett plåtfat som lock fyller också den funktionen. H. klagar litet över att vårt kök mera ser ut som ett foderkök. I ett hörn finns påsar med brödkanter, burkar med frön och torkade nässlor m.m. Hundarna har sin mat och eftersom de äter olika sorts mat behövs det två tunnor, eller egentligen en tunna och en stor mjölkstånka.

Som synes finns det en del att städa i det övre snickeriet ännu. Här skall jag kunna ha hönsens mat och allt som behövs för att snickra ramar för bikuporna.

I hönshuset finns vattenautomater. De stora hönorna har sin hängande från taket. Det visade sig vara fiffigt att inte ha den stående på golvet, för trots att jag höjde upp automaten och lade tegelstenar under den, sprätte de så mycket att vattnet alltid var smutsigt. Nu när den hänger hålls det mycket renare. Albertina och Lillis har sin automat stående på tegelstenar och det har hittills fungerat. De sprätter väl mindre än de andra. Från Ikea har jag köpt en ställning som egentligen är avsedd för bestick. Där finns i en bytta vatten (satte en grynostburk i byttan så det är lätt att byta), i en värpfoder, i en kalkstenar och i den sista grus. De lärde sig snabbt att förse sig ur de olika byttorna.

Här kan hönorna, allt efter behov, plocka åt sig foder, kalk och grus eller ta några klunkar vatten.