Utsikt från ett fönster.

Här har det varit ett varierande väder. Just nu är det lugnt och torrt. Tyckte i morse när jag gick till hönshuset att det kändes helt konstigt då maten inte höll på att blåsa bort medan jag korsade gården. För nog har det blåst den här hösten. När vinden kommer svepande över fälten skallrar det i fönstren och huset blir långsamt allt kallare. Sådana dagar måste man inte bara eld i kaminen utan också sätta på värmen hos de små hönorna vars avdelning är mera utsatt för vinden. Regn har det kommit så att de brusar i alla bäckar och åar. Grannen har en bro som går över deras lilla å och jag har med spänning följt med hur vattnet stigit och sjunkit, men än har det inte helt nått upp till bron fast det varit nära.

Mellan regnen och de grå dagarna har kung Bore gjort tafatt försök att få ett grepp om landet. Det är på tid att det kommer litet snö så att det skulle bli något ljusare. En morgon hade vi en alldeles underbar utsikt från vårt sovrumsfönster när solen sakta gick upp.

Samtidigt letade en liten flock hjortar efter mat på den snöiga havreåkern.

I hönshuset har orpingtonhönorna och deras tupp vuxit väldigt sedan de kom. De är nu fem månader gamla och lord Melbourne har sedan några veckor tillbaka prövat på att gala. Där Gunnar möter morgonen med ett ganska så genomträngande kuckeliku har Melbourne klämt i med ett dovt uhuu. Närmast har han låtit som en uv med ett litet målbrottsskri i slutet. Nu går det redan bättre, men dovt är hans galande, mycket dovt.

Eftersom jag inte lyckades överföra en filmsnutt med Melbourne och hans hönor får jag visa upp dem så här. De uppskattade inte att jag förde kameran närmare dem och störde dem mitt i maten.