Snöar det?

Snöar det undrade 8-åringen senaste veckan när luften fylldes av något märkligt ludd. Det såg verkligen ut som snö när det på marken låg drivor av luddet. Nu har det mesta försvunnit för vi har haft regn. Jag antar att det var ungefär så här det tedde sig när det enligt Bibeln kom manna från himlen. Men av detta kan man inte koka gröt, varken mannagrynsgröt eller annan gröt. Det är asparna som efter en den stora stressen i fjol då det i veckor var hett nu sett till att den verkligen skall få avkomlingar. Så mycket aspfrön som vi haft här kommer nog granskogen snart att få ge vika för en tät skog av asp. Sällsynt lär det vara med en sådan mängd aspfrön, så detta kan vara historiskt.

På odlingsfronten står allt mer eller mindre stilla för vi har haft en riktigt kall vecka. Däremot har det dykt upp både sorkar och mullvad på ställen där de inte borde finnas. Jag förstår inte riktigt hur de lyckas åstadkomma några gångar, för var man än sätter spaden i marken klingar den till mot sten. Vid istidens slut måtte det just här ha smultit en is som var sprängfylld med sten så mycket finns här. Och mellan alla stenar skall de små gnagarna (fast mullvaden är väl ingen gnagare?) kunna rumstera runt. Undra på att de blir glada när de hittar en plantering med lucker jord och härliga rötter att gnaga på. Här senast gav de sig på rödvinbäret som var uppstammat som ett litet träd.

Det lilla odjurets ingång till dess trevna hem.

Vi tyckte den uppstammade vinbärsbusken var ganska trevlig. Det tyckte sorken också.

Ekodlingen i orangeriet gick också på tok. Någon, eventuellt en ekorre, tyckte att bordet var dukat för den och har farit iväg med alla åtta ollon. Nå, kanske vi kan nöja oss med de ekar som finns i skogen.

I hönshuset har kycklingarna blivit drygt två månader gamla. Elvira, som ruvade frma dem, har beslutat sig för en ny kull och ligger nu och fräser i ett hörn. Dags att flytta alla till sommarhönshuset så glömmer hon sina stolliga ideér.

Tegel bärs in och ut.

Jag tycker att jag nästan varje vår förundrar mig över det konstiga vädret. I år njöt vi redan före Valborg av över 15⁰. Några dagar senare hade vi kraftig nattfrost och t.o.m. snö någon dag. Därefter har det varit kylslaget, blåsigt och solfattigt. Nu lovas det ändå bättre tider. Så fort solen tittar fram kastar sig bina ut för att släpa hem nektar och pollen till kupan. Sälgen och alla varianter av den slags träd blommade så det stod härliga till. Också lönnblommen verkar ha varit populär hos diverse pollinerare. Tre av kuporna var så klickfulla av bin att jag fick lov att sätta en låda med utbyggda ramar under, trots det kyliga vädret. Än har jag inte kommit åt att granska deras förehavanden. Det är bäst att inte i onödan kyla ner kupan och förorsaka problem för ynglen.

Ute har man överhuvudtaget inte kunnat så ännu. Marken har varit både kall och fuktig, för det har regnat ovanligt mycket för att vara maj. Däremot spirar det i orangeriet, även om en del av odlingarna tog stryk en riktigt kall frostnatt. Senaste höst inhandlade vi ett rejält lass med gamla tegelstenar som i sitt tidigare liv varit en del av en skorsten i en ungdomsgård. Tillsammans lastade vi teglen på vårt släp och körde hem med kanske litet sviktande däck. 

Prima tegelstenar som inte ens var svåra att rengöra från murbruk.

Här hemma fick vi lov att lasta om dem på lastpallar som en i taget kördes ner till orangeriet, varefter teglen skulle bäras in i orangeriet och staplas snyggt. Lastpallarna rymdes alltså inte in genom dörren därav allt detta bärande. Av tegelstenarna murades odlingsbassänger. Senaste sommar hade vi odlingarna i olika lådor och ämbar. Det blev, speciellt som det var en ovanligt het sommar, litet utmanande att se till att inte allt torkade bort. Nu hoppas jag att teglen och den större volymen skall hålla mullen lagom fuktig. När murandet var klart fick jag det glada beskedet att de ca 100 teglen som blivit över skulle bäras ut och lagras där för kommande behov.

Mulltransport på gång.

 Odlingsbassängerna skulle naturligtvis också fyllas med mull. Nu togs alla våra ämbar och hinkar i bruk. Nere vid vägen hade en lastbil lämnat en stor, mycket stor, säck med mull. Ämbar efter ämbar fylldes med mull och staplades på en lastpall som H. sedan med Avanten (att släpa en hel stor säck orkade den inte) kunde köra till orangeriet. Där kånkades ämbaren in och tömdes i bassängerna. Vad kan man annat säga än att landslivet ger en många möjligheter till styrketräning.

I det översta tegellagret lades tegeln liggande så att avställningsytan blev större.

I samma bassäng samsas tomater, sallad, basilika och blommande violer.

Man kan fråga sig om det är vettigt att odla både björnbär och ekar i ett orangerie. De ljusa "bollarna" är nämligen ekollon som nu gror för fullt.

Det hårda kycklinglivet.

Inte är det lätt att vara en liten kyckling. Först sköter mamma om en, lockar med god mat och värmer en under sina vingar. Men så med ens är det slut med det och man skall klara sig själv. Först tröttnade Elvira, efter sex veckor, på att dalta med sina fyra kycklingar. Helt sonika flyttade hon till natten upp på pinnen. Nu sover kycklingarna i en hög tillsammans med reservmamman Isabella som ingenting tycks ha emot att sköta kycklingar.

Lilltuppen Puolukka.

Sen beslöt sig Mustikka för att också hon skulle sova på pinnen. Stackars Juolukka som är ensam visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon pep och skrek och beslöt sig sedan för att desperat flaxa upp till de stora. Där möttes hon av elaka tjuvnyp och kom hastigt ner. Till slut sov hon ensam på det arrangemang av trädgrenar som vi kallar lekpinnarna. Jag tyckte riktigt synd om henne som på det sättet stöttes bort av de andra. Men efter några dagar kom hon på att hon kan sova på tvärslån under sovpinnarna, visserligen riskerar hon att få bajs på sig, men det är i alla fall närmare de andra. Nu, efter en veckas kämpande, har hon lyckats avancera upp på pinnen bredvid Musti, medan de andra kycklingarna fortfarande ligger på golvet.

Både Elvira och Mustikka har börjat värpa igen. Värper gör också Fluffy som idag ser ganska konstig ut. Hon har blivit helt skallig på huvudet, åtminstone tror jag att hon tidigare hade något dun också på huvudet. Att det lyser rött beror säkert på hormonerna och hennes värpiver, men vacker kan man ju inte påstå att hon är.

Elsa är en tupp.

Nu är kycklingarna en dryg månad gamla. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle kunna avgöra könet på dem utgående från hur de betedde sig som helt små. De två modiga kycklingarna skulle vara tuppar, medan Elsa som gömde sig under Elvira var en höna. Så gick det inte alls. Snart visade det sig att Elsa precis som pappa Knut var friserad och ofta tänkte jag att där går Elsa med sin stiliga pälskrage. Så ser det nämligen ut med de burriga fjädrarna runt det lilla huvudet. Kammen växte på henne, men det gjorde de på Elvis och Elmo också. De två utvecklade och ganska snart stjärtfjädrar och sådana har ju tuppar – eller? Så en dag såg jag att Elsa hade något rött under näbben och då var det bara att erkänna att hon är en han, en tupp. Haklapparna utvecklas. Däremot ser Elvis och Elmo ut att vara tuppar. Puolukka och Joulukka är en vecka yngre, men jag misstänker att de båda är tuppar. De sträcker sig långa och går mera upprätta än hönorna.

Visst ser det här ut som två hönor? Det är Elmo och Elvis, men alltså presumtiva hönor.
 Det rödaktiga ljuset beror på värmelampan som kycklingarna fortfarande gärna ligger under.

Både Elsa, Elmo och Elvis är svarta, vilket förvånade mig då jag trodde att jag skulle få något allmänt gråmurrigt. Pappan var grå med inslag av litet brunt och de som kan antas vara mödrar är mörkare grå eller eventuellt den bruna Elvira. Däremot har Mustikka som är svart fått två gråa kycklingar. De svarta ser i alla fall helt fina ut så jag är nöjd med dem.

Knutte tog vi bort för det blev ganska mycket irritation med två tuppar, även om de inte slogs sinsemellan. Nu när Knut är borta har det blivit mycket lugnare bland hönorna. Ut får de också komma när jag hunnit hem på eftermiddagen. Alla de vuxna rusar ut för att sandbada medan kycklingarna står i lucköppningen och piper efter sina mammor.

Elvira kycklingtjuven.

Jag förstår inte hur hon gör, Elvira. Ett är säkert och det är att hon måste vara Margaretas, salig i åminnelse, dotter. Den som sett Margareta barsk och sträng stå i hönshusluckan och kommendera små busiga tuppkycklingar glömmer det inte. Samma stränghet syns nu hos Elvira, men gentemot de andra hönorna. Jag har sett hur hönor knycker ägg av varandra och snabbt rullar dem in under sig själva. Men hur stjäl man en något dygn gammal kyckling?

Elmo eller om det är Elvis. De är precis likadana.

Elvira och Mustikka har legat i var sin vrå av hönshuset utan att kunna se varandra. Först kläcktes tre av Elviras ägg. Elmo, Elvis och Elsa. Jag har utgått från att de två som först visat sig och var ivrigast på att börja äta verkligen är tuppar. De hade också ganska genast en något rödare näsrot = kam än den jag tror är en höna. Det skall bli intressant att se om det stämmer. En vecka senare kläcktes två av Mustikkas tre ägg, Puolukka och Juolukka. (Jag tycker det är lämpligt att Blåbär får ett Lingon och ett Odon). När jag två dagar efter det kom med mat till Elviras kycklingar låg hon bara stilla och släppte inte fram kycklingarna. Det var märkligt tyckte jag, för de hade redan lärt sig att när jag kommer vankas det mat. Min första tanke var att något var på tok så jag kände efter under henne och då kom det plötsligt fram fyra kycklingar varav en mycket liten. Det var Puolukka som adopterats av Elvira säkert utan Mustikkas medgivande. Men hur har hon gjort? Mustikka måste ju ha haft sina kycklingar under sig, de var så små att de inte ännu kom fram. Har Elvira gått förbi och hört något pip och helt enkelt kört bort Mustikka för att sedan locka till sig den lilla likt häxan i Hans och Greta? Eller har hon gått förbi och lockat och kuttrat för att få kycklingen att överge sin mamma?  Och varför har hon överhuvudtaget rört sig där när hon annars håller till i trakten av sitt gamla rede?

Först tog jag Puolukka och stoppade in den under sin egentliga mamma, men av det blev ingenting. Nästa gång jag kom till hönshuset var den lilla igen under Elvira. Det hela är mycket mystiskt. Och tänk vad klokt av Elvira att inse att adoptivbarnet är mindre än de andra dels inte egentligen behövde någon mat ännu och dels att den behövde mera värme. Därför låg hon ju bara där när jag kom in. Det finns mycket att förundras över i hönsevärlden.

Spår av djur i vintertid.

Vi har fortfarande häpnadsväckande mycket snö på vår backe. I natt fick vi igen 4-5 cm och överallt ser man nu spår av framförallt hare och ekorre. I flera veckor har skaren burit också mig, men nu väntar vi töväder. Hararna har kanske inte njutit fullt ut av snön. I början av vintern kunde man se hur de hade grävt i den mjuka, fluffiga snön för att komma ner till något ätbart. Ju mer snö det kom desto svårare blev det. När den maten tog slut började hararna, och vi har rätt många av dem här, gnaga på buskar och små träd. Barken är helt borta på flera av dem. Vårt gamla äppelträd som har fått föra en bohemisk tillvaro med djupt hängande grenar har fått dem ordentligt söndertuggade. Genom att snön varit så djup har hararna också nått högre än vad jag tänkt mig när jag på hösten satte nät kring vissa av våra buskar. Vis av skadan skall jag vara mera omsorgsfull nästa år, tror jag. J

Söndergnagd äppelgren.

Om harar är vardagsmat och något man ser ofta så är ugglor mera sällsynta. En sen kväll när jag kom ut med Cora hörde jag plötsligt ett konstigt ljud. Stannade upp och lyssnade, visst var det någon som hoade med djup stämma, ho-hoo lät det. Medan jag såg mig runt för att försöka fastställa varifrån ljudet kom såg jag plötsligt en stor uggla ljudlöst komma flygande. Den slog sig ner i en gran på gården och fortsatte sitt hoande. Vid det laget stod Cora alldeles stel och lyssnade, spännande var det för oss båda. Det var för mörkt för att vi skulle kunna få syn på den där den satt, men hoandet var i sig en alldeles tillräcklig upplevelse.

I Finland vet alla hur en berguv ser ut efter att en sådan för flera år sedan avbröt en fotbollsmatch mellan Belgien och Finland genom att flyga lågt över planen. Uven fick heta Bubi och landets fotbollslag heter idag Huuhkajat (berguvarna). Något år senare häckade ett berguvspar alldeles i centrala Helsingfors och nu har turen kommit till Esbo. I Esbo centrum lär ett uvpar häcka uppe på ett tak. Jag kan tänka mig att det var den hanen som besökte oss här på Toivola. Fågelvägen är det inte så långt ifrån. Uven tar gärna harar så våra harar lever kanske farligt. Råttor äter de också och dem får de gärna ta i närheten av stallet.

Rasande Elvira.

Ofta hör jag ett ivrigt kacklande från dvärg kochina medan jag ger mat åt orpingtona. Men här en dag var det ett värre liv än vanligt. När jag kom in till dem var det nästan som i slaget vid Lützen, fast istället för dimma var luften fylld av damm. Elvira var fullständigt rasande och angrep häftigt Mustikka. Vad som egentligen hänt vet jag inte, men tydligen hade Mustikka stigit upp från sitt rede där hon troget legat, för att få i sig litet mat och släppa en mega bajskorv. Kanske hade hon kommit för nära kycklingarna eller så hade Elvira under sin ruvningstid glömt bort hela Mustikka och trodde att hon var ny i flocken. Hur som haver så rök både dammet, fjädrar och hela hönor. Jag aldrig sett en höna så vildsint angripa en annan. Slutligen räddade sig Mustikka upp på pinnen. När jag lyckats locka Elvira och kycklingarna till sin matskål smög sig Mustikka hastigt ner och åt litet innan hon återvände till det trygga redet.

Mustikka ligger platt i sitt rede.

Idag satt Mustikka igen på pinnen och en annan höna låg i redet. Ganska lumpet att nu tränga ut henne, för nu närmar sig K-dagen med stormsteg. Den hönan lämnade ändå redet efter att hon värpt ett ägg. Isabella sköter ivrigt kycklingarna tillsammans med Elvira som ju gjorde allt jobbet med ruvningen. Få se om Mustikka skall få vara ensam om sina.