Honungsskörd

Det är redan hög tid att slunga årets honungsskörd. Vi har nu slungat, rört och brukat 73 kg honung.

När vi fick vårt första bisamhälle i fjol fick vi ta oss en fundera på var vi skulle slunga honungen. Man kan förstås göra det i sitt kök eller i sin bastu. Men det blir lätt ett kladdigt göra. Dessutom är det bra om man kan förankra slungan i golvet så att den står stadigt och kanske man inte vill borra hål i köksgolvet. Slungningen tar, vid god skörd, flera dagar och då vill man inte gärna ha redskapen stående framme i sitt kök eller för den delen i sin bastu.

Vi beslöt därför att bygga ett slungrum i den stora ladugården. Det gamla mjölkrummet verkade passa bra för detta syfte. Först måste en mellan vägg rivas och de två bassängerna för mjölkstånkorna tömmas. Den ena var fylld med den tidigare ägarens tomma medicinburkar och den andra med det mest konstiga skräp; kottar, kvistar, plast en keps och en gammal bh. När allt detta var bortröjt revs den ruttna väggen ut mot den lilla ladugårdsfarstun och byggdes upp på nytt. Den ena bassängen fylldes helt med sten och golvet gjöts om innan det kaklades. Väggarna fick skivor som målades vita.

Så här dystert såg det gamla mjölkrummet ut när vi började bygga om det.

En ny vägg och dörr byggdes ut mot farstun.

Här står slungan fastmonterad i golvet, men väggarna har inte fått sina skivor och golvet är inte kaklat.

Lådor fulla med honung är väldigt tunga. För att skona ryggen har vi lyft ut enskilda ramar som placerats i en tom, övertäckt låda som stått på min mjölkkärra. På det sättet kan man genast borsta bort en del bin. Det mest praktiska skulle vara att någon dag innan slungningen sätta ett bitömmarbotten under de lådor som skall tömmas. Det fungerar som spärr för bin som vill in i skattlådan, men låter dem obehindrat passera ut. Använder man ett sådant tvingas man förstås lyfta de tunga lådorna för att få bottnen på plats.

Man ser hur det myllrar av upprörda bin omkring oss. I den stunden är man glad över att ha på sig skyddsdräkt.

Trots att största delen av bina borstades bort när vi tog ramarna från kuporna fanns det en hel del kvar på ramarna som fördes till slungrummet. De bin som följde med in efter ytterligare en avborstning sökte sig i allmänhet till fönstret. Det är skäl att se till att slungrummet är helt slutet och att man inte lämnar honungskladdiga lådor eller redskap ute. Bina är strax där och kalasar och det kan leda till ett hejdlöst röveri av de svagare samhällena. Något som man nog vill undvika.

Innan ramen kan slungas måste allt vax tas bort. Vi köpte i år en balja som underlättar avtäckandet av ramarna. Det finns mera avancerade baljor än vår bordsmodell, men tjänar sitt syfte. När ramarna är avtäckta och slungade, först den ena sidan och sedan den andra, kan man belåtet titta på hur honungen rinner ur slungan, genom två silar och ner i honungsämbaret.

Här avtäcker jag en ram.

Honungen som rinner ur slungan innehåller vaxrester och annat skräp. Därför silas honungen noggrant.

Efter slungningen skall honungen stå ett dygn så att återstående grums kan flyta upp till ytan och skummas bort. För att honungen skall kristalliseras, utan att bli stenhård, skall den röras. Det här skall göras omsorgsfullt så att det inte uppstår luftbubblor i honungen. Hur många dagar man skall ägna sig åt det här beror på – honungens sammansättning, vattenhalt m.m. En dag har den kristalliserats tillräckligt, vilket man skall kunna se med blotta ögat. När den dagen infaller varierar från en skörd till en annan. Av litteraturen får man ingen hjälp. Mina engelskspråkiga böcker nämner överhuvudtaget inte omrörning och de svenskspråkiga råder en att göra enligt metod försök och misstag. Här får man gå på intuition.

När man sedan står där med sina färdiga honungsburkar känner man sig rik. Nu är allt slit med att bygga, tråda och vaxa ramar glömt, liksom infångandet av svärmar och oron för nya svärmar.

Nu återstår att marknadsföra och sälja honungen:

Elämäntoivoa antavaa hunajaa Toivolasta

eller

Toivottoman hyvää hunajaa Toivolasta.

Hönornas vinterhus

Hönorna har i veckan flyttat in i sitt nya vinterhus. Det forna vedlidret har isolerats från topp till tå. Bergullen har täckts med något som på finska heter ”maatilavaneria”. Om här gäller en direkt översättning till svenska ”lantbruksfaner”, vet jag inte. Golvet isolerades med tjocka styrox (frigolit)plattor som blivit över då bostadshuset byggdes.

Massor av ved bars bort för att ge plats för hönorna.

Väggar och tak isolerades inför vintern.

Dorian Gray framför samma hörn som på ovanstående bilder.

En dörr togs upp till snickeriet, som ligger vägg i vägg med hönshuset. På det sättet klampar man inte in i hönshuset direkt utifrån, vilket på vintern kan ha sina fördelar. I dörren finns ett fönster så man kan se vad som händer i hönshuset utan att gå in.

Luckan som hönorna använder för att komma ut på gården är litet speciell, eftersom den består av ett dubbelfönster. Det återstår att se om det blir väldigt kallt kring luckan under vintern.

Luckan ut består av ett dubbelfönster. Det yttre öppnas utåt och det inre inåt. Vi får se hur det skall fungera.

Vedbodens gamla ytterdörr har också isolerats och skall i princip endast användas vid vårstädningen då djupströbädden skall bort.

Sittpinnarna har vi tagit ur den egna skogen och de kan lätt bytas ut i samband med storstädningen.

Jag har tagit till vara olika plastbaljor och korgar som jag nu använder för hönornas sandbad och som värplådor. I sommarhönshuset värpte de envist på golvet med utsikt genom luckan ut på gården. Endast en gång var det en höna som behagade masa sig upp i ett av de fasta redena uppe på väggen.  Nu har de valt ut en plastlåda med hö i och värpt där.

 

Här har en höna gjort en skön grop i torvhögen.

Jag har tänkt att golvet skulle täckas av en djupströbädd som får ligga där hela året. Den stora frågan är hur jag skall få den att brinna så att den avger värme under vintern. Nu har jag lagt ut torv som skall suga åt sig fukt, en stor säck med gamla löv samt hö (äkta årgångshö) som vi har massor av på höskullen.

Under sommaren har hönsen fått gå fritt ut och in ur sitt hus, men nu när det finns grannar på flera håll stänger jag in dem till natten så att man slipper höra Dorian Grays glada jubelrop fullt så tidigt på morgonen.

Hönsgården är kringgärdad av ett två meter högt grönt stadigare nät. På vår tomt finns otroliga mängder med taktegel omsorgsfullt staplade i prydliga högar. De härstammar huvudsakligen från det gamla torpet som revs ca 2006. Dem använder jag nu som förstärkning av stängslet för att förhindra ovälkomna gäster som till exempel de rävar som har grävt gångar på grannens gård. Eftersom vi har mycket falkar och hökar i omgivningen har vi täckt över hönsgården med ett simplare nät.

Säsongens sista jaktprov

Vad är det som driver en att stiga upp i ottan och köra långa vägar för att starta på jaktprov? Något slag av ambition är det ju, men att gång efter gång utsätta sig för det verkar ibland inte riktigt klokt. Visserligen var helgens jaktprov på under 50 kilometers avstånd så avståndet var inte långt. Men våndan är den samma. Först oroar jag mig för att inte hitta fram då man ofta skall köra på de konstigaste små skogsvägar (nästa bil skall kunna vända på en fem-penni) och sen oroar jag mig för hur det skall gå i provet.

Att starta på prov när det är riktigt varmt är inte det optimala. Fast allt var öppet i bilen och jag hade avskärmat fönstren mot solsidan med ett lakan blev det ändå ganska varmt för hunden när utetemperaturen låg på 25-26 grader. Tur nog var det tunnsått med bromsar och mygg såg jag överhuvudtaget inte till.

Provplatsen låg väldigt vackert vid en liten sjö med några små öar utanför stranden. Provet inleddes med att hunden skickades på sök in i skogen. En del hundar valde att först springa ner till sjön och ta sig ett dopp innan de var beredda att börja söka. Cora hämtade en kråka och sen var det dags för en dubbelmarkering där den första truten kastades från land och ramlade ner i ganska gles vass och den andra från en båt ut på öppet vatten. Cora har utvecklats till en god markör så det ställde inte till med något som helst problem. Sen fick vi gå ett stycke längs stranden och under tiden kom ett skott, vilket inte fick Cora att reagera. Därefter var det dags att skicka henne på en dirigering där hon skulle simma ett stycke ut till en liten udde. Uppenbarligen tyckte hon att sträckan var för kort för hon fortsatte energiskt vidare. Men jag fick henne slutligen till fågeln. Så följde söket där hon snabbt kom med två trutar, varefter hon kom tom en gång och begav sig ner i vattnet för att svalka sig. Det här tyckte inte domaren om. Så trots att hon hämtade både en fasan och en kanin efter detta fällde han henne från en sannolik 1:a, p.g.a. som han sa, en svacka i söket. Efter söket blev det ännu en lång, ca 60-70 meter, enkelmarkering som inte heller ställde till något som helst problem.

Jag vet inte varför dagen blev så lång, den första hunden startade kl. 10 och först strax efter kl. 19 var vi färdiga med prisutdelningen. Tre hundar fick en 1:a, tre en 2:a, två en 3:a och hela sju hundar en 0:a. Cora kom hem med både pokal och en 2:a i bagaget. Jag kan bara konstatera att säsongen på det hela taget varit rätt lyckad. Nu borde jag bara hitta någon som skulle vara intresserad av att ta oss med på jakt så att hon skulle få litet erfarenhet av verkligt arbete.

I nybörjarklass får man se alla slags hundar och alla slags problem. Den här gången var det hundar som vägrade ta viltet, hundar som rullade sig på viltet, hundar som inte gick mer än en meter ut i vattnet. Det fanns hundar som glömde var den andra markeringen landat och hundar som helt misslyckades i söket. Nästa år blir det tuffare när vi skall starta i öppen klass, med betydligt längre avstånd och ofta också arbete parvis.