Säsongens sista jaktprov

Vad är det som driver en att stiga upp i ottan och köra långa vägar för att starta på jaktprov? Något slag av ambition är det ju, men att gång efter gång utsätta sig för det verkar ibland inte riktigt klokt. Visserligen var helgens jaktprov på under 50 kilometers avstånd så avståndet var inte långt. Men våndan är den samma. Först oroar jag mig för att inte hitta fram då man ofta skall köra på de konstigaste små skogsvägar (nästa bil skall kunna vända på en fem-penni) och sen oroar jag mig för hur det skall gå i provet.

Att starta på prov när det är riktigt varmt är inte det optimala. Fast allt var öppet i bilen och jag hade avskärmat fönstren mot solsidan med ett lakan blev det ändå ganska varmt för hunden när utetemperaturen låg på 25-26 grader. Tur nog var det tunnsått med bromsar och mygg såg jag överhuvudtaget inte till.

Provplatsen låg väldigt vackert vid en liten sjö med några små öar utanför stranden. Provet inleddes med att hunden skickades på sök in i skogen. En del hundar valde att först springa ner till sjön och ta sig ett dopp innan de var beredda att börja söka. Cora hämtade en kråka och sen var det dags för en dubbelmarkering där den första truten kastades från land och ramlade ner i ganska gles vass och den andra från en båt ut på öppet vatten. Cora har utvecklats till en god markör så det ställde inte till med något som helst problem. Sen fick vi gå ett stycke längs stranden och under tiden kom ett skott, vilket inte fick Cora att reagera. Därefter var det dags att skicka henne på en dirigering där hon skulle simma ett stycke ut till en liten udde. Uppenbarligen tyckte hon att sträckan var för kort för hon fortsatte energiskt vidare. Men jag fick henne slutligen till fågeln. Så följde söket där hon snabbt kom med två trutar, varefter hon kom tom en gång och begav sig ner i vattnet för att svalka sig. Det här tyckte inte domaren om. Så trots att hon hämtade både en fasan och en kanin efter detta fällde han henne från en sannolik 1:a, p.g.a. som han sa, en svacka i söket. Efter söket blev det ännu en lång, ca 60-70 meter, enkelmarkering som inte heller ställde till något som helst problem.

Jag vet inte varför dagen blev så lång, den första hunden startade kl. 10 och först strax efter kl. 19 var vi färdiga med prisutdelningen. Tre hundar fick en 1:a, tre en 2:a, två en 3:a och hela sju hundar en 0:a. Cora kom hem med både pokal och en 2:a i bagaget. Jag kan bara konstatera att säsongen på det hela taget varit rätt lyckad. Nu borde jag bara hitta någon som skulle vara intresserad av att ta oss med på jakt så att hon skulle få litet erfarenhet av verkligt arbete.

I nybörjarklass får man se alla slags hundar och alla slags problem. Den här gången var det hundar som vägrade ta viltet, hundar som rullade sig på viltet, hundar som inte gick mer än en meter ut i vattnet. Det fanns hundar som glömde var den andra markeringen landat och hundar som helt misslyckades i söket. Nästa år blir det tuffare när vi skall starta i öppen klass, med betydligt längre avstånd och ofta också arbete parvis.