Tomtar i farten

I morgon är det lillajul och julförberedelserna börjar ta fart. Pepparkakor skall bakas, ljusslingor sättas upp, fisken skall lutas, grisen slaktas och paket skall slås in. De ivrigaste julfirarna byter till och med till andra gardiner, s.k. julgardiner. Innan den stora stressen slår till kan vi ändå njuta av advent och tända ljus.

Alla vet väl att julgubben bor i Korvatunturi i finska Lappland. Det är därifrån han startar på sin långa färd för att föra gåvor till alla snälla barn. Det blir naturligtvis svårt att hinna till alla samma kväll och därför får t.ex. de amerikanska barnen sina gåvor först på juldagsmorgonen. Annars skulle det ju bli stört omöjligt att hinna med allt och alla. Här kommer behovet av hjälpande tomtar in. De finns spridda över hela världen och kan vid behov hjälpa julgubben och ibland också människor.

Det som ni kanske inte visste är att tomtarna är organiserade i tomtegillen. Det största gillet lär finnas på Grönland. Det är förmodligen därför danskarna tror att också julgubben bor på Grönland. När det ur tomtesynvinkel är lågsäsong och man inte behöver läsa önskelistor eller slå in paket träffas de olika gillena för olika aktiviteter. Årligen samlas världens tomtar i Danmark för att hålla världskongress och riksdag. Då mötet hålls i juli är det en ganska överraskande syn när tomtar plötsligt dyker upp på gator och torg.

Toivolatomten har flyttat hit på genom Ville-Veikko Salminens försorg.

För att orka med långa resor världen runt under det magiska dygnet 24-25 december krävs en god kondition. Varje år samlas världens tomtar till stora vinterspel i Gällivare. Där tävlar man i fyra grenar; renridning, sparkåkning, skorstensklättring och grötätning. I renracet gäller det att hålla hårt fast och då man åker sparkstöttning gäller det att komma fort fram. Också gröten är en fartgren där det gäller att äta fort, men snyggt. Ingen gröt får fastna i skägget. Man kunde tänka sig att de amerikanska tomtarna skulle vara speciellt duktiga på skorstensklättring. Av någon outgrundlig anledning skall tomtarna där åla sig genom trånga, sotiga skorstenar för att avleverera pakten. Det här måste ju bero på att alla i huset sover vid den tiden som julgubben och tomtarna passerar USA. Då ingen öppnar dörren finns det bara en ingång – genom skorstenen. 

Tävlingarna i Gällivare lockar massor av publik och åtminstone år 2013 deltog tävlanden från tolv länder. Något överraskande vann Hongkong som varken är känt för sin många renar eller för goda möjligheter att åka sparkstötting. De måste ha varit ena hejare på att äta gröt och klättra i skorstenar. Tvåa blev Norge följt av Holland.

En jurta kan lösa många problem.

Det är ofattbart att så många hus och kanske framför allt skolor drabbas av dåligt inomhusluft p.g.a. mögel i konstruktionerna. Man undrar om folk överhuvudtaget kan bygga hus i det här landet. Flera skolor har fått utrymmas inför omfattande reparationer. I Helsingfors pågår en veritabel flyttrumba där skola efter skola töms och för ett skolår, i värsta fall mer, få verka i andra utrymmen. Det lär t.o.m. vara upp till ett års väntetid för att få en större barack att ha på skolgården där några klasser kunde få arbeta.

Den första jurtan har rests i Brunakärr.

När det visade sig att också Rudolf Steinerskolan, den största waldorfskolan i Finland med ca 900 elever, drabbats av mögel slog kloka huvuden ihop. Var kunde man placera barnen medan reparationerna pågick? En del fick plats i en närliggande kyrkas utrymmen. Baracker gick inte att få tag på, men då kom någon på att man kunde bygga en jurta. Jurtorna (ordet kommer från turkiskans yurt = bostad) kommer ursprungligen från Centralasien där de används av nomaderna. Den ser ut som ett runt tält med filttäckta gallerväggar. Fortfarande finns det mongoler som året om bor i en jurta. Tältet är lätt att packa ihop och ta med sig då man vill flytta. Som klassrum ger det med sina tjocka ullväggar förstås en helt annan varm och ombonad känsla än ett vanligt skolrum och påverkar säkert positivt gruppen som arbetar där.

På grund av brandfaran måste man ha elektriskt ljus. Lampor kan man för all del också ha nytta av i själva undervisningen.

En detaljbild av väggen där man ser gallerväggarna som tältduken fästs vid.

Skolan hyrde den första jurtan av teatergruppen Quo Vadis. Man hoppas också på bästa sätt kunna använda den här tiden i undervisningen och tillsammans med eleverna bygga fler jurtor. Jag kan tänka mig att man kan kombinera byggandet med, förutom hantverk, också åtminstone matematik, geografi och historia. Varför inte ställa till med en mongolisk fest med maträtter från området?

Vem skulle inte vilja sitta här och höra på en saga?

Dorian Grays sorliga ändalykt.

Tidigt på lördag morgon var det dags för den stora höstslakten. När man slaktar höns och tuppar är det bra om de fastat åtminstone ett halvt dygn innan så att tarmen är någorlunda tom. Hönorna hade fått mat föregående eftermiddag och väntade nu otåligt på sitt morgonmål. Lillis och Albertina hade det inte så roligt i sin avbalkning med den hungriga Gullfia. I stället för att bli ödmjuk av den behandling hon fått av tuppen så domderade hon värre med unghönsen och såg till att hon fick av maten först och att de höll sig ur vägen när hon ville sprätta omkring. Hon hade också sprättat så att deras vattenautomat var helt överhöljd av boss och omöjlig att dricka ur. Både Albertina och Lillis drog en lättnadens suck när Gullfia kunde återförenas med sina systrar.

Dorian måtte ha anat oråd för han var mycket mån om att inte vända ryggen till när jag kom in i hönshuset. H. fick slutligen tag i honom. Den mycket känsliga kan sluta läsa här. Efter ett klubbslag i huvudet som bedövade honom fördes han till huggkubben och därmed var Dorian Grays korta, men förmodligen lyckliga, liv slut. Han fick hänga en stund i ett träd så att blodet rann ut.

Här hänger tuppen upphängd i ett hundkoppel som jag alltid har i fickan.

Hundarna gjorde stora ögon när jag klev in genom dörren med den huvudlösa tuppen i handen. Det var uppenbart att de tyckte att jag varit ute på olovliga ärenden då jag inte tagit dem med på jakten. Innan jag grep mig verket an hade jag studerat hur man tar ur en tupp och beslutat mig för att flå den i stället för att doppa den i hett vatten och sedan plocka den. Med hjälp av sekatör, Fiskars kökssax och en kniv fick jag av fötterna och vingarna. Sen började jag flå uppifrån nacken. Det gick överraskande lätt och skulle ha gått ännu lättare om jag bara haft starkare händer. Ganska snart hade jag en naken tupp.

En liten del av köttet har blivit synligt

 

Den flådda tuppen. Det gula är fett, men notera hur mörkt köttet är i jämförelse med den broiler man annars äter här.

När jag kom ner till kloaken tryckte jag litet på den så att den tömdes. Sedan klippte jag upp runt den och drog och ut kom en massa tarmar. Jag hade läst mig till att alla inälvor skulle komma ut på samma gång, men så bra gick det inte. Jag fick alltså gräva runt för att få ut lever, hjärta, njure och muskelmagen. Den sistnämnda var litet spännande att skära upp. Den innehöll som sig bör en hel del små stenar och en grönaktig massa. Det gröna var mat som fågeln med hjälp av stenarna kan finfördela. 

Uppe t.v. bröstet och t.h. lårbitarna. Nere syns levern och ovanför den luftstrupen. Längst t.h. ligger magmuskeln och snett ovanför den hjärtat. Vi åt hjärtat och hundarna fick kalas på de andra inälvorna.

Av allt detta blev det en utsökt Coq au vin. Jag måste säga att det kändes mycket tillfredsställande att själv åstadkomma allt från slakt och urtagning till en god maträtt.

Klockan klämtar för Dorian Gray

Jag har de senaste morgnarna lagt märke till att Dorian Gray har varit ovanligt alert genast på morgonen när jag tänt lampan i hönshuset och verkat förfölja Gullfia. Dels har han drivit bort henne från värpredet, dels har han bestigit henne trots att hon flytt upp på pinnarna. Jag trodde att han kanske var något översexuell. 

I morse plockade hon ur matbyttan en extra stor godbit men tuppen jagade bort henne och lät henne inte äta den. Nu skall tuppar servera det godaste åt hönsen och locka dem till maten med ivriga kurrljud, inte stjäla maten av dem. När jag idag på eftermiddagen kom till hönshuset för att ge mat och vatten låg Gullfia (som heter så inte p.g.a. att hon skulle vara tuppens favorit utan för att hon har ett gult bräm i nacken till skillnad från de andra bruna hönorna) hoptryckt mellan värpredet och väggen. Det såg ju mycket konstigt ut. Jag tog upp henne för att se om det var något fel på henne. Inga yttre skador syntes så jag släppte ner henne på golvet. Då blev Dorian som tokig och for iväg efter henne. Gullfia flög upp på en av sittpinnarna men tuppen jagade ner henne och högg henne flera gånger i huvudet. Hon försökte gömma sig bland de andra hönorna, men tuppen bara hackade. Jag lyfte då upp henne och satte in henne med unghönorna Lillis och Albertina i deras egen avbalkning. De blev något förvånade och Gullfia rusade iväg till deras värprede (de värper inte ännu) för att gömma sig där och tuppen sprang rasande av och an längs stängslet och förargade sig över att bytet kom undan.

Så här kan det ju inte fortgå. Tuppen måste bort. Jag minns med viss bävan hur besvärligt det tidigare var att fånga honom, både då han först kom till oss och sedan när han skulle flyttas till sitt vinterhem. Det kommer alltså att bli en kamp.

Lantbruksmässa

Det här veckoslutet är det lantbruksmässa. Där kan man beundra alla slags skogsmaskiner och andra nyttiga redskap för skogsbruk. Dessutom säljs det ostar, korvar, sylter, marmelader och safter. Jag tycker det roligaste är att se på de olika djuren. Allra roligast tycker jag det skulle vara att delta i en jordbruksutställning i England (en sån som ofta förekommer i brittiska tv-serier) där man förutom djur också kan beundra de vackraste rosorna eller den största pumpan. Apropå pumpor såg jag i en film hur man odlade jättepumpor. För att de alls skulle gå att flytta när de är"mogna" sattes de i ett tidigt skede att växa på en s.k. eurolava = pall. Sen gick det lätt att flytta den med hjälp av en liten traktor. Något att tänka på inför nästa år.

Grisar har alltid hört till mina favoritdjur. De här var ca 1,5 månader gamla. De växer fort.

Kalkoner har de mest märkvärdiga ljud, litet som om de skulle skratta.

Nog måste vi i något skede utöka hönsflocken med svarta hönor. De ser väldigt ståtliga ut.