Jag har de senaste morgnarna lagt märke till att Dorian Gray
har varit ovanligt alert genast på morgonen när jag tänt lampan i hönshuset och
verkat förfölja Gullfia. Dels har han drivit bort henne från värpredet, dels
har han bestigit henne trots att hon flytt upp på pinnarna. Jag trodde att han
kanske var något översexuell.
I morse plockade hon ur matbyttan en extra stor
godbit men tuppen jagade bort henne och lät henne inte äta den. Nu skall tuppar servera det godaste
åt hönsen och locka dem till maten med ivriga kurrljud, inte stjäla maten av
dem. När jag idag på eftermiddagen kom till hönshuset för att ge mat och vatten
låg Gullfia (som heter så inte p.g.a. att hon skulle vara tuppens favorit utan
för att hon har ett gult bräm i nacken till skillnad från de andra bruna
hönorna) hoptryckt mellan värpredet och väggen. Det såg ju mycket konstigt ut.
Jag tog upp henne för att se om det var något fel på henne. Inga yttre skador
syntes så jag släppte ner henne på golvet. Då blev Dorian som tokig och for iväg
efter henne. Gullfia flög upp på en av sittpinnarna men tuppen jagade ner henne
och högg henne flera gånger i huvudet. Hon försökte gömma sig bland de andra
hönorna, men tuppen bara hackade. Jag lyfte då upp henne och satte in henne med
unghönorna Lillis och Albertina i deras egen avbalkning. De blev något
förvånade och Gullfia rusade iväg till deras värprede (de värper inte ännu) för
att gömma sig där och tuppen sprang rasande av och an längs stängslet och
förargade sig över att bytet kom undan.
Så här kan det ju inte fortgå. Tuppen måste bort. Jag minns med viss bävan hur besvärligt det tidigare var att fånga honom, både då han först kom till oss
och sedan när han skulle flyttas till sitt vinterhem. Det kommer alltså att bli
en kamp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar