Köksflit.

Den här veckan har varit ovanligt stressig med husliga göromål och honungsslungning (mera om det senare). Med bästa vilja i världen kan man inte beskylla mig för att vara ovanlig huslig, men nu har jag fått ett ryck. Först gjorde jag örtsalt med libbsticka. Libbstickan ger en smak av kött och det här saltet skall kunna kompensera buljongtärningar. Jag tänker mig att örtsaltet som jag gjort själv av egen libbsticka är bra mycket naturligare än industriellt tillverkad buljong så det känns helt bra.

Sedan gjorde jag ketchup på krusbär som jag tyckte blev riktigt god. Vi har i år ovanligt mycket krusbär, men jag vet inte riktigt vad jag skall göra av dem. Kräm kan man koka, men vad annat. De är dessutom ovanligt tråkiga att plocka. Medan jag försiktigt plockade en liter krusbär och fick en hel del stick av taggarna stod hundarna bredvid och plockade oändligt försiktigt bär från de nedre grenarna. De älskar krusbär och det verkar inte alls som om taggarna skulle störa dem.

Ketchupen gjorde jag enligt följande recept från Kodin Kuvalehti:

1 liter krusbär kokas på svag värme utan lock i 1 ½ timme tillsammans med 1 lök, 1 ½ dl äppelvinäger, 1 msk salt, 3 dl farinsocker, 2 hela nejlikor, 1 msk gula senapsfrön, en gnutta svartpeppar och ½ - 1 dl vatten.

Vid behov kan man tillsätta vatten efter en timmes kokande.

Mosa det hela och passera genom en sil. Smaka av och burka ketchupen på rena, heta burkar.

Framgången med ketchupen fick mig att kasta mig över följande utmaning, nämligen honungssalva för torr hud. Det här receptet gavs i TV-programmet Strömsö där det knepas och knåpas med det mesta.

67 gr bivax (förstås gärna egen produktion) ställs i vattenbad och får smälta. När vaxet smält häller man i 3 dl ekologisk kallpressad rypsolja och låter det smälta igen. Därefter skall bunken lyftas ur vattenbadet och enligt receptet skall man röra, röra med visp. Jag vispade som besatt i omkring ½ timme. Ingenting hände, d.v.s. det stelnade inte som det enligt receptet skulle göra. Stelnar gör det ju förr eller senare så jag rörde i 2 msk honung innan det börjat stelna. Sedan skulle man röra ytterligare tills salvan skulle bli ogenomskinlig men fortfarande mjuk. Så långt kom jag aldrig. Nu har jag en gul salva som eventuellt inte doftar helt gott, det är nog oljan som luktar, men som säkert är fullt användbar för att smörja t.ex. gamla förhårdnade fötter.

Varför växer inte rödbetorna?

Den här kalla och regniga sommaren verkar det som om bara ogräset har vuxit med full kraft. Jag vet inte vad som är fel men för andra året å rad har rödbetorna blivit usla. Jag tycker ju att jorden vi har är ganska bra, men, men. I fjol ruttnade antagligen fröna bort på grund av den kalla försommaren och i år har de nog grott, litet här och där, men inte har det blivit de röda fina knallar jag drömt om. Bara i odlingslådorna har de vuxit något så när. Odlingslådor är ju praktiskt och behändigt, men det går åt väldigt mycket mull för att fylla dem och det blir i längden både kostsamt och arbetsdrygt. Så rödbetor är någonting jag inte skall odla i större skala.

I odlingslådorna har morötterna vuxit någorlunda, men på friland har enbart blasten vuxit och skjutit upp i oanade höjder. Inte heller zucchinin verkar ha trivas och i växthuset är vi flera veckor efter normal tidtabell. Gurkorna växer nu äntligen så snabbt att man nästan kan se det. Tomaterna har först under den senaste veckan börjat mogna. Alla har de ropat efter mera sol och värme.

Det enda som verkligen blev bra är löken. Den är skördad och hänger på tork. Hur gott och nyttigt det än är med lök skulle jag ju gärna vilja lyckas med också annat.

I våras skaffade vi ett rödvinbärsträd, ja egentligen är det en uppstammad buske. Det ser ganska dekorativt ut och har också gett stora och söta bär.

I skogen har blåbärsskörden blivit just så bra som utlovat. 6-åringen med familj har plockat 25 liter bär och sålt omkring hälften. Det sparas för en resa till Kolmården. Ett fantastiskt hallonår har det också varit. Det är länge sedan jag plockat så här mycket. Både magar och frys har fyllts.

Galen i humlor.

Den här märkliga sommaren då det i veckor vara kallt och regnigt har ju varit som gjord för att kura inne och läsa. Just nu när värmen äntligen kommit läser jag en bok av Dave Goulson, professor i biologi vid University of Sussex, som heter A Sting in the Tale. My Adventures with Bumblebees (2013). Den finns också i svensk översättning – Galen i humlor. Det kan ju tyckas att en hel bok om humlor inte skulle vara så intressant, men det är den faktiskt.

Så professor han är skriver han medryckande och hela tiden med en glimt i ögat. Redan som barn var Goulson väldigt naturintresserad och lärde sig till och med på egen hand att stoppa upp djur, fast de kanske ibland såg litet sneda och vinda ut. Hans föräldrar måste ha varit mycket toleranta för han förvarade i sitt rum både skelett och de uppstoppade djuren, som säkert luktade en del.

När man läser boken inser man hur viktiga också de minsta insekterna är för vår fortlevnad här på jorden. Och också hur skör balansen i naturen kan vara och hur lätt den kan rubbas om man inför nya arter. Jag visste t.ex. inte att man i slutet av 1800-talet i Australien grundade en förening för införande av djur och växter från good old England, Acclimatisation Society. Föreningens mål var att införa så många icke inhemska arter av djur och växter som möjligt, d.v.s. man ville skapa en miljö som påminde om de brittiska öarna. Det delades till och med ut pris till dem som varit mest framgångsrika i sin import från England. Så kom en växt som idag allmänt kallas Patterson’s curse (efter Jane Patterson som på 1880-talet i god tro introducerade blomman i sin trädgård), den har också ett vackrare namn Salvation Jane. På svenska heter den Blå snokört. Växten sprider sig lätt och kan konkurrera ut spannmål och grödor. Den är dessutom giftig, speciellt för hästar, men ger en god honung. Idag räknar man med att bönderna i Australien lägger ner 30 miljoner $ per år i sina försök att bekämpa denna förbannelse, precis som vi, men i mycket mindre skala, förutsätts bekämpa lupiner och jätteflokan.

Inte heller visste jag att det inte finns humlor i Australien. Där tvingas tomatodlarna pollinera sina tomater för hand. Jag blir alldeles matt när jag tänker på att man i stora växthus med en liten pensel skall vidröra varenda blomma. Humlor infördes, eller följde med någon båt, från New Zealand (dit de hämtats på 1870-talet från England) till Tasmanien i början av 1990-talet. Nu har de australiska tomatodlarna försökt lobba för att man skulle få importera humlor även till Australien. Hittills har myndigheterna sagt nej. Om man inför humlor kan det hända att de börjar pollinera, inte bara tomater utan också andra växter som hittills blivit dåligt pollinerade. Så har det gått på Tasmanien där en gul lupin raskt spritt sig sedan humlorna dök upp.

I flera veckor har vi kunnat följa med ett intensivt surrande i vår timjan. Den har besökts av massor av humlor.

Liksom alla pollinerare har humlorna en central plats i vårt ekosystem. Vi borde värna om dem genom att odla mycket olika slags blommor. De trivs bra och förökar sig också bättre i trädgårdar än i skogen. Extra bra trivs det om det finns kalla komposthögar där de kan bo, eller stenar som de kan gräva ner sig under.