Galen i humlor.

Den här märkliga sommaren då det i veckor vara kallt och regnigt har ju varit som gjord för att kura inne och läsa. Just nu när värmen äntligen kommit läser jag en bok av Dave Goulson, professor i biologi vid University of Sussex, som heter A Sting in the Tale. My Adventures with Bumblebees (2013). Den finns också i svensk översättning – Galen i humlor. Det kan ju tyckas att en hel bok om humlor inte skulle vara så intressant, men det är den faktiskt.

Så professor han är skriver han medryckande och hela tiden med en glimt i ögat. Redan som barn var Goulson väldigt naturintresserad och lärde sig till och med på egen hand att stoppa upp djur, fast de kanske ibland såg litet sneda och vinda ut. Hans föräldrar måste ha varit mycket toleranta för han förvarade i sitt rum både skelett och de uppstoppade djuren, som säkert luktade en del.

När man läser boken inser man hur viktiga också de minsta insekterna är för vår fortlevnad här på jorden. Och också hur skör balansen i naturen kan vara och hur lätt den kan rubbas om man inför nya arter. Jag visste t.ex. inte att man i slutet av 1800-talet i Australien grundade en förening för införande av djur och växter från good old England, Acclimatisation Society. Föreningens mål var att införa så många icke inhemska arter av djur och växter som möjligt, d.v.s. man ville skapa en miljö som påminde om de brittiska öarna. Det delades till och med ut pris till dem som varit mest framgångsrika i sin import från England. Så kom en växt som idag allmänt kallas Patterson’s curse (efter Jane Patterson som på 1880-talet i god tro introducerade blomman i sin trädgård), den har också ett vackrare namn Salvation Jane. På svenska heter den Blå snokört. Växten sprider sig lätt och kan konkurrera ut spannmål och grödor. Den är dessutom giftig, speciellt för hästar, men ger en god honung. Idag räknar man med att bönderna i Australien lägger ner 30 miljoner $ per år i sina försök att bekämpa denna förbannelse, precis som vi, men i mycket mindre skala, förutsätts bekämpa lupiner och jätteflokan.

Inte heller visste jag att det inte finns humlor i Australien. Där tvingas tomatodlarna pollinera sina tomater för hand. Jag blir alldeles matt när jag tänker på att man i stora växthus med en liten pensel skall vidröra varenda blomma. Humlor infördes, eller följde med någon båt, från New Zealand (dit de hämtats på 1870-talet från England) till Tasmanien i början av 1990-talet. Nu har de australiska tomatodlarna försökt lobba för att man skulle få importera humlor även till Australien. Hittills har myndigheterna sagt nej. Om man inför humlor kan det hända att de börjar pollinera, inte bara tomater utan också andra växter som hittills blivit dåligt pollinerade. Så har det gått på Tasmanien där en gul lupin raskt spritt sig sedan humlorna dök upp.

I flera veckor har vi kunnat följa med ett intensivt surrande i vår timjan. Den har besökts av massor av humlor.

Liksom alla pollinerare har humlorna en central plats i vårt ekosystem. Vi borde värna om dem genom att odla mycket olika slags blommor. De trivs bra och förökar sig också bättre i trädgårdar än i skogen. Extra bra trivs det om det finns kalla komposthögar där de kan bo, eller stenar som de kan gräva ner sig under.