Möss på loftet.

Somliga har tomtar på loftet, vi har möss. I fjol fångade jag 17 möss och i år har det börjat lovande. Om man nu kan anse det lovande att mössen går i fällorna. Jag har alltid haft en motvilja för att ladda fällor. Jag är helt enkelt rädd för att den skall smälla mig på fingrarna. Dessutom har det inte varit så trevligt att göra sig av med fångsten. Nu har vi införskaffat fällor av märket Super Cat. De har ett färdigt doftbete som räcker väldigt länge. Med ett enkelt handgrepp laddar man den och har man fått en mus i fällan öppnar man fällan med samma enkla handgrepp. Utmärkt för en något sjåpig person.

Hittills har vi fångat åtta möss. Det enda jag har att anmärka mot fällan är att den är ganska lätt och kanske därför inte alla gånger dräper de arma mössen direkt. För en tid sedan hade en mus fastnat litet illa och levde ännu när jag kom på granskningstur (jag kontrollerar dem varje dag). Då var det bara att lämna all sjåpighet därhän och själv klobba den. Det gör jag ogärna igen.

Första starten i öppen klass.

Sedan Cora kom hem från Tobina och återhämtat sig från valparna har jag smått våndats över att jag nu borde starta med henne i öppen klass. Skulle hon vara redo för det? Vad hjälper det att våndas, steget måste tas. Sagt och gjort så anmälde jag henne till ett prov och fick också startplats. I söndags var det då sent om sider dags för vår första start för säsongen.

Provet var en parkörning, vilket jag saligen glömt att är vanligt i öppen klass. Det lottades vem som fick inleda med att vänta bakom ett kamouflagenät. Första uppgiften var en dirigering ut på öppet vatten med en vit roddbåt på andra sidan träsket som ett lockbete. Ett skott föll och så var det ”bara” att skicka iväg hunden. Cora kastade sig i vattnet och började cirkla runt framför skytten, förmodligen väntade hon på att han skulle kasta något åt henne. Jag fick försöka en gång till men resultatet var det samma. Inte en så lyckad start på provet.

Vilt som hundarna hämtat in hänger på tork.

Eftersom det skulle skjutas ett skott och kastas en markering medan hunden var på väg tillbaks med viltet från dirigeringen var det viktigt att jag ändå skulle få ut henne på vattnet. Så vid tredje försöket kastade hon sig igen ut och den här gången valde hon att målmedvetet börja simma åt rätt håll. Då var det ju redan för sent och jag fick kalla henne tillbaks för att sedan skicka henne på markeringen som kastats. Tack och lov lydde hon mig och kom tillbaks och hade inga som helst problem med markeringen.

Därefter var det vår tur att vänta bakom nätet. Följande uppgift för vår del var en markering som kastades i vattnet alldeles i kanten av sökområdet. Cora simmade direkt till markeringen steg upp på land och kom löpande till mig med viltet. Att det låg annat vilt i terrängen brydde hon sig inte alls om. Också söket gick galant, men resultatet blev en AVO3. Det grämer mig förstås att hon/vi missade på dirigeringen, men det är bara att träna flitigare.

Melissa tyckte det var gräsligt orättvist att bara Cora fick delta i provet.

Honungsåret 2015

I fjol sades det att bina var ovanligt rivningsfärdiga, något vi också själva fick uppleva. I år fick vi höra att bina svärmat mycket p.g.a. det dåliga vädret. Medan bina fått sitta inne under regniga och kyliga dagar har de smitt illvilliga planer och vid första solglimt har de med ett stort surr rusat ut ur kupan för att söka sig ett nytt och gemytligare hem. Vi ser därför fram emot ett normalt år med få svärmar, om det alls finns sådana år. Övning ger färdighet så svärmarna har vi lyckats fånga ganska enkelt. Jag tror också att det är en fördel att vi har äppelträd och olika buskar nära bikuporna. Det har gjort att svärmarna satt sig på sådan höjd att de gått att nå.

Tre års biodlarerfarenhet har gett en trygghet i hanteringen av kuporna och dess invånare, men inte kan man alltid förstå varför bina gör som de gör. På våren sätter man en ny ren låda med tomma fina ramar under den låda som bina övervintrat i. På det sättet flyttas de ramar som varit i användning ett år uppåt och kan vid skörd tas bort och smältas ner för återanvändning. I år har invånarna i flera kupor försmått mina rena fina nyvaxade ramar och bara hållit till högre upp. Jag ingen aning om varför. Nu när jag invintrat dem och kört ihop samhällena på en enda låda har jag i några fall tvingats använda de redan gamla och mörka ramarna. Någon direkt katastrof är det inte, men det skulle ha varit bättre att få bort dem.

Här kryllar det av bin efter att vi skördat honungen och lagt på en matningslåda med sockerlösning. I fjol löste jag själv upp sockret, men med nio kupor som skall ha 20 kilo socker per kupa valde jag att köpa färdig lösning. T.v. i flustret syns skumgummi som jag täppt till öppningen med. En mindre öppning underlättar för bina att mota bort oinbjudna gäster som vill komma åt deras mat.

 En god regel är att man har skördat honungen, börjat invintringen med sockerlösning och gjort den första varroabekämpningen innan mitten av augusti. Den tidtabellen har vi inte lyckats hålla. Allt annat skall ju också tas till vara just då! Bäst fungerar det om vi är två om att ur kuporna ta de förhoppningsvis fulla honungsramarna. En lyfter upp ramarna ur kuporna och borsta bort så mycket bin det bara går. Den andra borstar ytterligare bin och sätter ramen i en låda med tätt botten och tak så att bina inte mer kommer åt ramarna. Sen kärrar vi iväg de tunga lådorna till ladugården där vi inrett vårt slungningsrum. Jag avtäcker ramarna medan H. vevar slungan och tillsammans beundrar vi honungen som flyter ner i kärlet under slungan.

Årets skörd är totalt sett större än i fjol, men antalet kilo per kupa har varit sämre precis som på många andra håll. Att totalskörden blivit bättre beror på att vi haft flera kupor. Jämfört med i fjol är konsistensen på honungen annorlunda. Den sista satsen vi slungade var redan efter ett par dagar färdig att sättas på burk. När jag läste in mig på varför det var så lärde jag mig att kristalliseringen i honungen börjar tidigt om vattenhalten är låg och andel druvsocker hög. Om procenten druvsocker i honungen är mindre än 25 % kristalliseras den just aldrig. T.ex. akaciahonung har en mycket låg druvsockerhalt och hålls därför flytande. I Finland har vi inte växter med så låg druvsockerhalt så inhemsk honung är alltid mer eller mindre fast till sin konsistens. En hög druvsockerhalt ger också en mycket ljus honung.