Den goda tuppen.

Äntligen har vi sluppit, åtminstone tillfälligt, den gastkramande kylan. Idag är det bara några grader kallt och i hönshuset har värmen stigit från gårdagens +3 till +10. Jag tog bort bubbelplastet som jag hade spikat för ytterfönstret och därmed blev det betydligt ljusare. En längre stund stod jag och följde med tuppens morgonbestyr. Han fortsätter med att helt uppburrad fara runt kring varje höna som hoppar ner från pinnen när jag kommer med morgonmålet. Nu har han också börjat hoppa upp på den lägsta pinnen för att tydligen driva ner de hönor som är litet morgontrötta eller som tagit sin tillflykt upp på pinnarna p.g.a. hans hetsiga jakt.

Till tuppens viktiga roller hör, förutom att varna flocken för olika faror, att visa hönorna på vilka godbitar som hittas på marken eller i matbunken. Elrond har inte på morgonen tid till sådant, men på eftermiddagen då han är mera sansad kluckar han och plockar upp det som verkar extra gott och kastar det sedan på golvet så att någon av hönorna kan äta upp det. Hönorna behöver ju ordentligt med mat för att de skall orka producera ägg.

Det är inte nog med att tuppen är ”vakthund” för flocken och se till att hönorna får mat i sig, tuppen skall också uppmuntra dem att värpa och ruva. Det ligger förstås i hans intresse att just hans arvsanlag förs vidare. Idag hade Elrond en genomgång av värpställen. Han inspekterade först det rede där de i allmänhet värper, sedan lade han sig kluckande längst in i hörnet bakom sittpinnarna. Därefter tittade han in i vårt hembyggda rede innan han klev in i den gula plastlådan. Slutligen klämde han sig in under stegen som leder ut till hönsgården. Det såg ändå ganska obekvämt ut. När jag på eftermiddagen kom för att plocka ägg låg de alla utströdda framför det populäraste redet. Hade månntro hönsen blivit förvirrade av den grundliga genomgången och de uppenbart olika förslagen till var man skulle värpa?

Elrond visar att man också kan värpa i den gula plastlådan. Det randiga tyget i bakgrunden är ett gammalt hundtäcke från bilen som jag hängt upp för att hindra drag vid ytterdörren.

Tuppen kan lägga sig i redet för att locka hönorna att värpa. När hönan börjar ruva ligger hon, förutom korta pauser för mat, troget på äggen i tre veckor. Om hönan stiger upp från redet kan tuppen för en stund ta hennes plats för att äggen inte skall bli kalla. Den goda tuppen ser också till att kycklingarna hittar mat. Han är alltså verkligen vad man kan kalla en modern man med ansvar för familjen.

Tuppen parar sig i princip med alla i flocken. Elrond har hela tiden hållit på sin rätt till privatliv så det är inte många gånger jag sett honom para sig med någon. Det har ju också fått mig att tänka på ett byte av tupp. Nu har han i alla fall några gånger bestigit Cleopatra, som till och med bjudit ut sig åt honom. Nyligen läste jag att tuppen gärna väljer att para sig med den höna som har den största kammen och ger henne den största dosen sperma. Det har visat sig att stor kam hänger ihop med kraftiga ben och för att kunna lägga många ägg behövs en kraftig benstomme. Det är benvävnaden som levererar kalk till äggläggningen, ensam räcker den ändå inte till utan ett tillskott av kalk behövs hela tiden.

Tuppen har en väldigt stor och kraftig kam som kan tänkas verka lockande på hönorna. 

Det har följaktligen sin betydelse hurudan tupp man har. Eftersom Elrond har varit mycket sympatisk har jag också tvekat över ett byte. Framtiden får visa hur det går. Om han t.ex. inte alls parar sig med alhona är hans bidrag till flocken kanske ändå inte det bästa.

I kung Bores omfamning.

Den här veckan har kung Bore verkligen hållit hela landet i en stadig omfamning. Det började med att han pustade en kallfront från Sibirien in över oss. I några dagar stod termometern stadigt på -20. Någon dag var det vid lunchtid "bara" -18, men annars rörde termometern inte på sig.

Så beslöt sig vinterkungen för att ytterligare vrida till sitt grepp om våra frusna lemmar. I går hade vi på morgonen -25 och vattnet hade frusit hos hönorna. De arma hönsen hade då +4 grader. Eftersom deras termometer är i ögonhöjd var det nog betydligt kallare på golvet. Jag lät lampan vara tänd hela natten i hopp om att den skulle ge litet värme, den finns nämligen just över deras pinnar. Dessutom spikade jag bubbelplats för fönstret och satte stoppning i deras utgångslucka som består av två glasrutor. Vi har ett oljebatteri i hönshuset, men under rådande förhållanden förmår det inte värma speciellt mycket.

I morse var det -28 grader och hos hönorna hade det sjunkit till 0 grader. Vattnet var en enda isklump. Hönorna verkade ändå okej, om också tuppen var ganska dämpad, kanske han sovit dåligt då lampan var tänd. Alla hönorna kom med fart ner från pinnarna för att äta och tuppen hann inte alls rusa omkring och visa vem som är herre på täppan. När jag senare kom med vatten åt dem satt han ändå tillsammans med sina damer på pinnarna och gol i ett.

Jag har givit dem extra mat och mera proteiner i form av malet kött eller fisk för att de bättre skall hålla värmen. Idag på eftermiddagen har temperaturen stigit till -19 och också hos hönorna går det uppåt, +2. Jag funderar på att till nästa vinter köpa små halmbalar som man kan trava längs väggarna på de dragigaste ställena. Jag får ju erkänna att jag är väldigt glad över att det inte finns kycklingar i hönshuset nu. Att hålla dem varma skulle vara rätt besvärligt. Det är alltså förnuftiga hönor som väntar till vårens värmande solstrålar innan de börjar ruva. På Facebook ser jag ändå att det är en hel del hönor som ruvar så gott som året om. Till exempel silkeshönorna tycks vara riktiga ruvmaskiner. På samma ställe läser jag också om hur många av oss hobbyhönsägare nu kämpar med att hålla djuren i drägliga förhållanden.

Också om det känns eländigt med så här sträng kyla kan man glädja sig åt att fästingarna fryser ihjäl, för speciellt mycket snö finns det inte som kan skydda dem. Det tycker jag känns helt nöjsamt att tänka på.

Om tandpasta.

Av någon anledning har temat tandborstning och tandpasta eller tandkräm varit väldigt aktuellt den senaste tiden. Det började med stränga order från veterinären att Coras tänder måste borstas varje dag (Melissa skall få tandsten borttaget först senare). Plikttroget har jag gjort det och Cora finner sig i det, fast hon uppenbarligen tycker det kunde räcka med att borsta bara på den ena sidan.

I TV såg jag ett program med Kevin McCloud, han som också leder programserien Grand Design, som levde ekologiskt liv och byggde ett hus av restbitar och allmänt skräp. Det såg ganska besynnerligt ut, men han gjorde alltså också egenhändigt tandpasta. En viktig ingrediens i tandpasta är någon form av slip- och polermedel. Under drottning Victorias tid använde man bläckfiskben eller brosk som slipmedel.

Redan egyptierna tillverkade ett slags tandpulver som bestod av malda oxhuvuden, pimpsten, äggskal och myrra. Romarna och grekerna använde bark och träkol. För att dämpa dålig andedräkt, som säkert var vardagsmat, tillsatte romarna i sitt tandpulver också örter.

Om man borstade tänderna i det viktorianska England var det sämre ställt med tandhygienen några hundra år tidigare under Elisabeth I:s tid. Då hade man inga tandborstar, men åtminstone i hovet användes det flitigt tandpetare. Elisabeth hade också en mängd holländska ”tanddukar” som man kunde rensa tänderna med ett hopkok av vitt vin och vinäger som kokats samman med honung(!). Också hon använde myrra, men också avkok på rosmarin, kåda och kanel för att dölja lukten från sina dåliga tänder. Myrra är också en slags kåda eller harts som fås från familjen rökelseträdsväxter. Under antiken var den väldoftande myrran mer värd i vikt än guld. Det var alltså ingen oansenlig gåva Jesusbarnet fick av de tre vise männen.

Men tillbaka till McCloud som malde bläckfiskbenen och blandade dem med pepparmyntsolja som både binder och ger smak. McCloud ville också ha något i pastan som gjorde tänderna vitare. Därför ångade han sin egen urin i ett fat på öppen eld tills det bara återstod en svart smörja. Ganska så äckligt! Än värre blev det när han smakade på det och fann att det smakade just det det var – urin. Av hans min att döma blev urinen inte mycket bättre av att blandas med de malda bläckfiskbenen och pepparmyntsoljan. Uppenbarligen blev hans tandpasta också ganska salt. Kanske bläckfisken hade en del i det, men säkert också urinen. Själv trodde McCloud att det kunde ha varit bättre att lämna bort urinen. Jag kan inte annat än hålla med. Men det är fritt fram för vem som helst att skapa sitt eget recept av ovanstående ingredienser.