Om tandpasta.

Av någon anledning har temat tandborstning och tandpasta eller tandkräm varit väldigt aktuellt den senaste tiden. Det började med stränga order från veterinären att Coras tänder måste borstas varje dag (Melissa skall få tandsten borttaget först senare). Plikttroget har jag gjort det och Cora finner sig i det, fast hon uppenbarligen tycker det kunde räcka med att borsta bara på den ena sidan.

I TV såg jag ett program med Kevin McCloud, han som också leder programserien Grand Design, som levde ekologiskt liv och byggde ett hus av restbitar och allmänt skräp. Det såg ganska besynnerligt ut, men han gjorde alltså också egenhändigt tandpasta. En viktig ingrediens i tandpasta är någon form av slip- och polermedel. Under drottning Victorias tid använde man bläckfiskben eller brosk som slipmedel.

Redan egyptierna tillverkade ett slags tandpulver som bestod av malda oxhuvuden, pimpsten, äggskal och myrra. Romarna och grekerna använde bark och träkol. För att dämpa dålig andedräkt, som säkert var vardagsmat, tillsatte romarna i sitt tandpulver också örter.

Om man borstade tänderna i det viktorianska England var det sämre ställt med tandhygienen några hundra år tidigare under Elisabeth I:s tid. Då hade man inga tandborstar, men åtminstone i hovet användes det flitigt tandpetare. Elisabeth hade också en mängd holländska ”tanddukar” som man kunde rensa tänderna med ett hopkok av vitt vin och vinäger som kokats samman med honung(!). Också hon använde myrra, men också avkok på rosmarin, kåda och kanel för att dölja lukten från sina dåliga tänder. Myrra är också en slags kåda eller harts som fås från familjen rökelseträdsväxter. Under antiken var den väldoftande myrran mer värd i vikt än guld. Det var alltså ingen oansenlig gåva Jesusbarnet fick av de tre vise männen.

Men tillbaka till McCloud som malde bläckfiskbenen och blandade dem med pepparmyntsolja som både binder och ger smak. McCloud ville också ha något i pastan som gjorde tänderna vitare. Därför ångade han sin egen urin i ett fat på öppen eld tills det bara återstod en svart smörja. Ganska så äckligt! Än värre blev det när han smakade på det och fann att det smakade just det det var – urin. Av hans min att döma blev urinen inte mycket bättre av att blandas med de malda bläckfiskbenen och pepparmyntsoljan. Uppenbarligen blev hans tandpasta också ganska salt. Kanske bläckfisken hade en del i det, men säkert också urinen. Själv trodde McCloud att det kunde ha varit bättre att lämna bort urinen. Jag kan inte annat än hålla med. Men det är fritt fram för vem som helst att skapa sitt eget recept av ovanstående ingredienser.