Ett ovälkommet besök.

Det har flera gånger visat sig att i den här familjen gäller det att ha nerver av stål visavi ormar. Härom veckan satt hela storfamiljen församlad på verandan och intog eftermiddagskaffet. Jag har den känslan att för de yngsta är kaffebrödet, inte det faktum att man skall dricka kaffe men tilltugget, dagens höjdpunkt. Med på kaffet var också den yngsta familjemedlemmen, som då var ca två veckor. När kaffet var urdrucket och bullarna uppätna till sista smulan sprang barnen ut. Sjuåringen som kommit i gummistövlar, ett klokt beslut den här sommaren när det har öst ner nästan varje dag, tyckte att nu kunde han springa barfota och lade sina stövlar under babyns vagn, i den korg som finns där. I det samma utbrast han ”där är en orm”. Vi vuxna lystrade och vände oss om för att se var den var. Någon grep visst också efter en spade om det skulle vara en huggorm. Ingen såg någon orm, men gossen envisades och pekade och sa ”jag såg den slingra, titta där är den!”. Och visst var där en orm – inne i barnvagnen! Den, en snok, blev ganska nervös när vi alla visade stort intresse för dess sköna sovplats. Tack och lov var babyn ännu uppe i sin mors famn. Barnafadern lyckades med hjälp av en käpp pilla ut ormen, som hastigt försvann in under verandatrappan där den förmodligen bor.

Nu utspann sig en livlig diskussion – när hade ormen kommit in i vagnen? Hade den legat där redan innan kaffet, medan babyn sov där? Eller hade den, under det att vi drack kaffe, slingrat sig upp i vagnen, kanske ditlockad av en underbar doft av mjölk? Vi lutar åt det senare, för knappast skulle ormen ha legat helt stilla medan babyn var där och framför allt när han lyftes ut. Den kan inte heller, som någon släkting i djungeln, ha kastat sig ner från något träd för vagnen stod under helt bar himmel. Hur som helst skulle det ha varit intressant att se hur den bar sig åt då den tog sig upp i vagnen. Helt lätt kan det inte ha varit. Numera skakar jag för säkerhets skull till den tomma vagnen varje gång jag passerar den, utifall snoken skulle återkomma dit.

Hönsens uppfostringsmetoder.

Dvärg kochinas sommarhus = det flyttbara hönshuset står strategiskt placerat så att man från vardagsrumsfönstret kan följa med deras liv och leverne. Det har visat sig mycket lyckat även om vi kanske haft flera flugor inne än under tidigare år.

Varje dag sitter någon, från ett-åringen upp till gamle farfar, på pallen vid hönsgården och iakttar hönsen. Oftast hittar man, som nu, tre-åringen försjunken i tankar framför hönorna.

Kycklingarna är nu två månader gamla och tydligen enligt sina mödrar i de värsta tonåren. Odrägliga tycker hönorna. Vet inte alls sin plats, säger de och ger sina avkommor ordentliga tjuvnyp. Speciellt kvällsceremonierna har fått oss att mycket fundera på vad det rör sig i en hönshjärna. Klart är att det rör sig allehanda tankar där. Det är inte bara ett virrvarr, vilket man vanligtvis förknippar med uttrycket hönshjärna.

Oftast är kycklingarna de som på kvällen först söker sig inomhus. Sen följer tuppen makligt efter, följd av Isabella och Snövit. Flera gånger har Margareta varit den som sist kommit in, man kan se hur hon stannar upp och stelnar till i öppningen in till hönshuset. Sen kan man bara tänka sig vad hon ryter – förmodligen ”vad gör ni uppe på högsta pinnen!!??!”. Ut tumlar kycklingarna en efter en förföljda av en rasande Margareta som rycker fjädrarna av dem hon kommer åt. Sen vandrar hon värdigt in och sätter sig på översta pinnen. Kycklingarna går först runt och pickar litet innan de samlas vid luckan och kastar ängsliga blickar mot öppningen. Den modigaste, oftast en liten höna, ställer sig högst upp på stegen med alla de andra i en lång rad efter sig. Hon kikar in, verkar det lugnt tar hon mod till sig och kilar fort förbi hönorna uppe på sin pinne och söker sig till redena. Flera gånger har Gunnar och hans två bröder kommit in allt för tidigt och därmed på nytt blivit utkastade av Margareta. Det är tydligt att hon vill ordna med sina kvällsbestyr i avskildhet och inte höra tonåringarnas fnissande kommentarer. Till slut har alla vågat trippa förbi henne och lugnet sänker sig över hönshuset.

Det är inte helt optimalt att kycklingarna sover i redena för de lortar ner där. En dag måste de ju också få komma upp på pinnarna, kanske när de flyttar tillbaks till vinterhuset. Det är tydligt att nu skall rangordningen skapas i gruppen och medan Snövit varit en kärleksfull mor när kycklingarna var helt små, har Margareta tagit rollen som uppfostrare med stor U nu när kycklingarna på riktigt skall inlemmas i flocken. Isabella verkar mera vara en höna som tar lätt på det mesta och varken deltog i skötseln av de små eller uppfostran av de större.

Framöver kan man vänta sig sammandrabbningar mellan tupparna, som är till salu. Gunnar har redan tagit nackgrepp på några av sina systrar. Gustaf kommer nog inte att tillåta parningsförsök eller galande från småtupparna.

Att trilla av pinn.

Nu har jag handgriplig erfarenhet av vad uttrycket att trilla av pinn innebär. Vår Alhohöna Ninni dog nämligen häromdagen knall och fall. Hon hade inte visat upp några som helst symptom på sjukdom utan tvärtom värpt ännu två dagar innan hon dog. Det hela började med att hon inte kom ut när jag på morgonen öppnade luckan för att släppa ut hönorna och ge dem mat. Jag trodde hon låg i redet för att värpa, men när jag tittade in i hönshuset satt hon ännu uppe på pinnen och såg betryckt ut.

Jag beslöt mig för att litet honungsvatten alltid kan vara uppiggande och gav henne det. Samtidigt kände jag på henne, men allt verkade helt normalt och kammen var också röd som det brukade. Lyfte henne tillbaka på pinnen och tänkte att jag skulle titta till henne efter några timmar. Efter ca två timmar hördes det en duns från hönshuset och Ninni kom utfarande i hönsgården. Där låg hon sedan i sina dödsryckningar till de andra hönornas stora förvåning. Det hela gick mycket snabbt. Hon hade förmodligen verkligen trillat av pinn, men sedan förvirrad tumlat ut.

Vad hon riktigt led av vet jag inte för trots ivrigt läsande av en utmärkt bok jag fått om fjäderfäns sjukdomar hittade jag ingenting som direkt stämde på de här symptomen. Ålderdom var det i varje fall inte för hon var knappt ett år gammal. Jag vet inte om kammen i allmänhet ändrar färg när höns dör, jag tycker de tidigare inte gjort det, men Ninnis kam blev närmast lilafärgad. De andra hönorna i den flocken verkar fortfarande vara vid god vigör.

Vi ordnade naturligtvis med en hederlig begravning och Ninni följdes till graven av fyra nyfikna barn + gravgrävaren och jag själv.