Utedusch.

Ända sedan vi flyttade ut på ”landet” har jag förargat mig över att vårt avloppsvatten rinner till ett slutet system. Dit rinner följaktligen också duschvattnet och det har känts väldigt onödigt, för så smutsigt kan det ju inte vara. Att riva upp systemet och bygga ett annat har ändå inte känts relevant. Ännu mer frustrerande blev det i år när nya bestämmelser krävde att vi skulle anlita den slamhanteringsfirma som vunnit upphandlingen i vårt kommunala storområde. Dittills hade vi själva kunna välja slaskvattensproducent (= hämtare) och vi hade varit mycket nöjda med den, som visserligen hade sin hemort i grannkommunen, men som hämtade slaskvatten också i vår kommun. Dit kunde man ringa också när det var kris och vi hotades av översvämning och bilen kom så fort den bara hade tillfälle till det. Nu är det byråkrati som gäller och minst 5 arbetsdagar krävs det för att behandla ens begäran om tömning. Vi tycker att om man skall få välja fritt inom sjukvården är det rimligt att man också kan välja sin slaskvattenshanterare fritt, därmed inte sagt att jag egentligen skulle understöda det förslag om valfrihet i sjukvården som Samlingspartiet pläderar för.

Allt det här gjorde att jag i våras föreslog för H. att vi skulle ha en utedusch där man fritt kan spola sitt vatten utan att tänka på att cisternen fylls. Han nappade på idén och nu har vi en utedusch. Det är visserligen litet bökigt, för innan man kan stå i duschen måste man koppla en slang till badkarets kran och sticka ut den genom badrumsfönstret. Den olägenheten uppvägs ändå av hur skönt det känns att stå ute i det fria och låta det varma vattnet rinna över en. Vi bor så att ingen rimligen kan se oss duscha, men för att inte helt blåsa bort har vi satt upp en vägg.

Väggen skyddar mot vindarna som kommer farande över de öppna fälten.

I krukorna växer luktärter som skall förhöja njutningen.