Optimistiska kycklingar?

Att djur kan vara stressade känner man till, grisar som biter i varandras svansar och hönor som hackar på varandra, men optimistiska kycklingar har jag inte hört om. Nu har forskare vid Linköpings universitet kommit till att kycklingar som växer upp i karga miljöer är mindre optimistiska än sådana som får växa upp i en mer varierad miljö. De senare behåller sin optimism även under stress. Det låter ju högst besynnerligt, att man kan mäta optimism hos kycklingar, men det kan man tydligen. Testet gjordes genom att lära kycklingarna skilja på svart och vitt. Den ena färgen innebar alltid en belöning. Sen införda man olika nyanser av grått som låg mellan den belönande färgen och den som ingen belöning gav. Därefter mätte man hur snabbt kycklingarna sprang fram till den gråa färgen. De snabba ansågs ha en optimistisk livssyn, de hoppades ju förstås på en belöning, medan de tveksamma ansågs vara mera pessimistiska. Man mätte också dopaminhalten i hjärnan på kycklingarna. Hos människan är en hög dopaminhalt bunden till välbefinnande och optimism och mycket riktigt fann man högre dopaminhalter hos de optimistiska kycklingarna.

En grupp av kycklingarna fick växa upp i en stimulerande omgivning, medan den andra gruppen fick finna sig i en karg och trist miljö. Innan kycklingarna utsattes för stress var de lika optimistiska. Sen möblerade forskarna om hos djuren och under en begränsad tid utsattes de för stress genom oregelbundet ljus och störande ljud och då såg man en skillnad. De som haft en bättre uppväxt med stimuli var fortfarande rätt optimistiska, medan de stackare som haft en karg uppväxt tappade sin optimistiska och ljusa livssyn. Man kom till att om fåglarna hade möjlighet att flyga upp på något eller gömma sig så hanterade de stressen bättre.

Stress var något som lilla flocken var utsatt för idag. De har i några dagar haft tillgång till sin inhägnad och med entusiasm tagit den i bruk. Knut var till en början litet tveksam, den var ju helt ny för honom eftersom han flyttade hit i januari, men hönorna visade vägen. Idag när jag kom ut var det ett oherrans kackel hos dem. När jag gick dit för att se vad som stod på satt det en hök på taket till deras inhägnad. 

Knutte och två hönor skrek och larmade för full hals, de tre andra hade sökt skydd inomhus. Jag ilade in efter kameran och närmade mig med den i högsta hugg, vilket höken fullständigt struntade i. När den slutligen flög upp i en björk störtade de två hönorna under stort larm och flax in, men Knut var så förvirrad att han inte alls hittade in. Upprepade gånger sprang han rakt mot nätet innan han äntligen fick syn på stegen in till hönshuset och pinnade upp för den allt vad tygen höll. Detta var minsann stressade höns, men vi får hoppas att de ändå bibehåller sin optimism. Jag gissar dock att det tar en tid innan de igen vågar gå ut.

Den skarpögde ser kanske att höken är ringmärkt.