Mård i mellantaket.

I slutet av april kunde man konstatera en underlig lukt i huset som går under benämningen Lillstugan. Det kan ju lukta unket i hus som står oanvända under året, men det här var fränare. Vid Valborg kunde man på kvällen också höra pip från taket. NÅGON hade slagit ner sina bopålar i mellantaket. Jag föreslog att det skulle vara en ekorrfamilj, det har vi upplevt en gång tidigare. Den yngre generationen (som bor där) kunde upplysa mig om att ekorrar inte har ungar så tidigt. Så en morgon rapporterades det om kraftfullt krafsande och att någon skuttade med tunga skutt. Jag blev inbjuden en kväll för att lyssna på pipet, som jag inte hörde, däremot hörde jag att NÅGON kom skuttande över taknocken för att uppenbarligen slå sig ner hos dem som pep. En mård!

Bilden är från Wikipedia.

Lillstugan består av två skilda huskroppar som man ursprungligen hade hoppats att skulle vilja förena sig till en. Tjälen har ställt till det så att fogen inte är riktigt så jämn som man kunde önska. Därför rann det också ner bajs, antar vi att det var, rakt på bokhyllan. Eftersom vänner och bekanta ivrigt delade med sig av sina egna mårdupplevelser förstod vi att detta kan bli en sommar med kväljande stank, när mårdmamman i triumf hämtar hem och lagrar sina byten. Men hur skulle vi få de ovälkomna underhyresgästerna vräkta utan större uppståndelse? Den tappra barnfamiljen som normalt huserar i Lillstugan sa att de nog kan sova i bastukammaren, medan mårdfamiljen gonar sig i luxuösare utrymmen. Det gjordes under en vecka, då huset stod tomt, ett försök med att ha radion på spelandes på full volym. Det hade ingen som helst effekt. Men sen kom ett förlängt veckoslut och fyra barn + föräldrar njöt av den härliga sommarvärmen vi haft. DÅ insåg mården att klockan var slagen, ett sådant larm stod hon inte ut med just när hon skulle sova och vila upp sig för nattens jakt. En morgon fick jag en rapport att man hört mamman ta sig ut medan ett pip hela tiden rörde sig med henne, hon bar en unge i munnen. En snabb skugga utanför fönstret och borta var hon. Vi har nu lärt oss att mårdar kan ha reservbon och dit har familjen tydligen flyttat, för ungarna är långt ifrån att ännu lämna boet och klara sig på egen hand. Lukten har kraftigt avtagit och allt verkar vara frid och fröjd.

Chilihunters City Melissa 4.4.2007–12.5.2018.

Det finns hundar och sen finns det HUNDAR. Melissa var för mig mitt livs hund. Strunt i det att hon aldrig lärde sig att löpa rakt ut på linje och därmed inte kom längre än till en öppen klass 2:a (AVO2). Det var ju snarare förarens fel än hennes att hon inte lärde sig det. Hon var fantastisk att gå i skogen med. Till och med hararna kunde hoppa över vägen framför henne utan att hon brydde sig om dem. Tydligt signalerade hon om det längre fram fanns något, människa eller djur. Tack vare Melissa fick jag också uppleva en älgko som med sin rätt så unga kalv låg på ett gungfly och svalkade sig. Knäpptysta stod vi där och följde med när kon reste sig upp och lät kalven dia.

Nu är Melissa borta och det känns otroligt tomt. På onsdag morgon var hon trög med att stiga upp, när hon kom fram till mig bar plötsligt bakbenen inte och hon föll omkull och kissade på sig. Efter en stund reste hon sig och kom med ut, men hela den dagen var hon väldigt trött och kom bara ut på gården för att kissa. Följande dag var hon glad som en lärka och hur pigg som helst, så jag beslöt att ta henne med ut till landet. Fredag var hon helt normal, men på lördag drack hon väldigt mycket efter morgonkisset, åt och gick och lade sig. Hon brydde sig inte om att barnbarnen kom på morgonmål trots att hon visste att det kunde falla en och annan smula. När jag skulle ut i skogen med Cora blev hon hemma. Efter skogsturen tyckte jag att Melissa kanske borde kissa och lockade henne ut, men när hon väl kommit ut föll hon omkull och fick bäras in. Eftersom hennes buk såg svullen ut fattade jag beslutet att köra in till stan och föra henne till veterinären.

När vi kom till veterinärstationen kunde Melissa inte alls gå och veterinären konstaterade att hennes allmäntillstånd var väldigt dåligt och att buken verkligen kändes onormal. Alternativen var få, men man kunde göra en ultraljudsundersökning på buken trots att prognoserna inte var goda. Jag tyckte det kunde vara idé för oavsett om hon måste avlivas så ville jag veta vad som hänt. Veterinären konstaterade snabbt att det fanns vätska i buken och efter en stund att mjälten var helt onormal. Förmodligen hade en tumör i mjälten spruckit och förorsakat en blödning. Eftersom hon var så svag, med dålig andning och svag puls fattade jag beslutet att låta henne gå. Lätt var det sannerligen inte, men det enda rätta. Ännu när vi bar in henne i undersökningsrummet viftade hon på svansen när jag talade med henne, men efter ultraljudsundersökningen orkade hon inte ens med det.

Det är inte helt oproblematiskt att ge ett djur med så dåligt allmäntillstånd en spruta. Det låga blodtrycket och den svaga pulsen gör att ådrorna är svåra att hitta. Tur nog var veterinären kunnig och fick snabbt tag på en ven. När pulsen slår svagt tar det också längre tid för den sövande medicinen att passera i kroppen. Vi fick alltså vänta en god stund innan hon slutligen hade gått över till sällare jaktmarker.

Melissa var en hund med stort hjärta, men också med stor integritet. Brydde hon sig inte om någon så fick den personen för hennes del vara, men dem hon älskade, dem gav hon allt. Det är både en och två gång en liten 2-3-åring sökt tröst hos henne när världen varit orättvis. Barnens ibland litet hårdhänta närmanden tog hon med jämnmod. Valpar lekte gärna med henne för hon lät dem alltid ”vinna”. En gång låg hon på rygg i hundparken med en rätt liten valp mellan tassarna, de hade båda hjärtans roligt. Tassarna använde hon ofta när hon lekte för sig själv. Förutom att med välbehag skubba ryggen över någon av sina leksaker kunde hon ligga på rygg och tugga på leksaken som hon höll mellan tassarna.

När hon var liten kunde hon plira mot ljuset så som jag aldrig sett en hund göra. När man kom in i rummet där hon sov och man tände lampan tittade hon helt sömndrucken upp på en och verkade ganska så borta innan hon igen var i full gång. Redan tidigt visade hon prov på en stor humor. Hon kunde trava på bredvid en och allt emellanåt titta upp med en underfundig min ”jag har någonting i munnen”. När man så försökte få bort det hon bar på fanns där ingenting, tills jag lärde mig att hon gömde små stenar mellan baktänderna.  Mycket belåten med att ha lurat mig.

Vatten var hennes stora passion, förstås, hon var ju en labrador. I timmar kunde hon hålla till i stranden med barnen. Men att simma med henne var inte så roligt. Dels försökte hon envist vända en mot stranden, dels kunde hon försöka klänga upp på min rygg säkert var det också ett försök att vända mig tillbaka. Att åka båt och sniffa på alla underbara dofter som kom farande över sjön älskade hon också.

Trädgårdsnytt.

Man kan bara förundras över naturen - nu tycks den exploderar på bara några korta veckor. Det är svårt att tro att jag för en dryg vecka sedan kom ut på morgonen och möttes av kyla och dis. Den morgonen var hackspettens trummande det enda fågelljudet. Bortom norråkern hördes en räv skälla och mycket riktigt stod tranorna som huserar där och tittade granskande mot skogskanten. Oavsett vad jag tidigare skrev om tuppars galande tror jag ändå solen som sådan har en betydelse för fåglarnas morgonkonsert.

I orangeriet finns det två bassänger där det växer vinrankor. Så här på våren ser de ganska trista ut, men runt dem blommar de härligaste tulpaner.

När det så här plötsligt blir varmt är det bara att kasta sig ut i trädgården och äntligen få mylla under naglarna. På ett tråkigt sätt störs det här av att man också måste bege sig iväg till arbetet. Just i maj borde man vara mycket ledig för att riktigt kunna njuta av att så och rensa. I orangeriet har potatis redan kommit upp i den mån att man måste ytterligare öka på mullmängden. H. har sått gurkor och tomater av diverse slag och de stretar nu upp mot solen och värmen.

Nu skall man tydligen odla tomater upp och ner. När jag frågade vad vitsen var med det fick jag förklaringen att på en liten yta kan man då låta annat växa under och dessutom är det en trend. Trender imponerar inte på mig, men det skall bli intressant att se hur experimentet utfaller.

Jag har lärt mig att bikuporna skall få en andra yngellåda på när maskrosorna blommar. Nu står de bara i knopp, om ens det, men värmen har gjort att aktiviteten är stor i de fyra kupor som överlevde vintern. Det starkaste samhället är så stort att jag såg mig tvungen att lägga på en låda redan nu. Det verkade ganska riskfritt eftersom det verkar som om värmen skulle hålla i sig också nästa vecka. Täckt yngel hade de redan och ett stort förråd av pollen samt ett mindre av den finaste försommar honungen.

Fladdermössen har vaknat, eller är det så att de flyttar? I varje fall finns det en uppsjö av arter och ca 20% av världens däggdjursarter är fladdermöss. På en natt kan en fladdermus sätta i sig över 2 000 myggor så vi borde hälsa de små djuren med jubelskrin i stället för att se på dem med avsky. 

Bisäsongen kör igång.

Än en gång har jag fått packa bilen full med biramar från senaste år och ramar från de två kupor som strök med under vintern. Det var dags för den stora bismältningsdagen. Hela bilen var klickfull - och vilken doft sen. Avfärd i arla morgonstund innan bina hade sökt sig ut. Tur var det för annars kunde också de ha tyckt att det doftade lockande.

Hem kom jag med en lika full bil med underbart rena ramar. Redan för några veckor sedan trådade jag en hel del ramar och nu skall de rena ramarna trådas och sedan skall vaxet på. Det ser alltså ut att verkligen bli sommar, fast vi har haft ett rätt dystert väder de senaste veckorna.

Uselt har mina vårblommor kommit upp. Ändå har jag det minnet att jag på hösten satt en hel del lökar. Det är bara att börja föra bok om minnet är så här svajigt. Nu undrar jag om sorkarna ätit upp mina lökar eller om marken är usel för blomodling. Tur nog har sälgen börjat blomma och där surrar båda våra bin och en hel del humlor. Svåra att fånga på bild är de under sitt ivriga sökande efter pollen och nektar.