Det
finns hundar och sen finns det HUNDAR. Melissa var för mig mitt livs hund.
Strunt i det att hon aldrig lärde sig att löpa rakt ut på linje och därmed inte
kom längre än till en öppen klass 2:a (AVO2). Det var ju snarare förarens fel
än hennes att hon inte lärde sig det. Hon var fantastisk att gå i skogen med.
Till och med hararna kunde hoppa över vägen framför henne utan att hon brydde
sig om dem. Tydligt signalerade hon om det längre fram fanns något, människa
eller djur. Tack vare Melissa fick jag också uppleva en älgko som med sin rätt
så unga kalv låg på ett gungfly och svalkade sig. Knäpptysta stod vi där och
följde med när kon reste sig upp och lät kalven dia.
Nu är
Melissa borta och det känns otroligt tomt. På onsdag morgon var hon trög med
att stiga upp, när hon kom fram till mig bar plötsligt bakbenen inte och hon
föll omkull och kissade på sig. Efter en stund reste hon sig och kom med ut,
men hela den dagen var hon väldigt trött och kom bara ut på gården för att
kissa. Följande dag var hon glad som en lärka och hur pigg som helst, så jag
beslöt att ta henne med ut till landet. Fredag var hon helt normal, men på
lördag drack hon väldigt mycket efter morgonkisset, åt och gick och lade sig.
Hon brydde sig inte om att barnbarnen kom på morgonmål trots att hon visste att
det kunde falla en och annan smula. När jag skulle ut i skogen med Cora blev
hon hemma. Efter skogsturen tyckte jag att Melissa kanske borde kissa och
lockade henne ut, men när hon väl kommit ut föll hon omkull och fick bäras in.
Eftersom hennes buk såg svullen ut fattade jag beslutet att köra in till stan
och föra henne till veterinären.
När vi
kom till veterinärstationen kunde Melissa inte alls gå och veterinären
konstaterade att hennes allmäntillstånd var väldigt dåligt och att buken
verkligen kändes onormal. Alternativen var få, men man kunde göra en
ultraljudsundersökning på buken trots att prognoserna inte var goda. Jag tyckte
det kunde vara idé för oavsett om hon måste avlivas så ville jag veta vad som
hänt. Veterinären konstaterade snabbt att det fanns vätska i buken och efter en
stund att mjälten var helt onormal. Förmodligen hade en tumör i mjälten
spruckit och förorsakat en blödning. Eftersom hon var så svag, med dålig andning
och svag puls fattade jag beslutet att låta henne gå. Lätt var det sannerligen
inte, men det enda rätta. Ännu när vi bar in henne i undersökningsrummet
viftade hon på svansen när jag talade med henne, men efter
ultraljudsundersökningen orkade hon inte ens med det.
Det är
inte helt oproblematiskt att ge ett djur med så dåligt allmäntillstånd en
spruta. Det låga blodtrycket och den svaga pulsen gör att ådrorna är svåra att
hitta. Tur nog var veterinären kunnig och fick snabbt tag på en ven. När pulsen
slår svagt tar det också längre tid för den sövande medicinen att passera i
kroppen. Vi fick alltså vänta en god stund innan hon slutligen hade gått över
till sällare jaktmarker.
Melissa
var en hund med stort hjärta, men också med stor integritet. Brydde hon sig
inte om någon så fick den personen för hennes del vara, men dem hon älskade,
dem gav hon allt. Det är både en och två gång en liten 2-3-åring sökt tröst hos
henne när världen varit orättvis. Barnens ibland litet hårdhänta närmanden tog
hon med jämnmod. Valpar lekte gärna med henne för hon lät dem alltid ”vinna”.
En gång låg hon på rygg i hundparken med en rätt liten valp mellan tassarna, de
hade båda hjärtans roligt. Tassarna använde hon ofta när hon lekte för sig
själv. Förutom att med välbehag skubba ryggen över någon av sina leksaker kunde
hon ligga på rygg och tugga på leksaken som hon höll mellan tassarna.
När hon
var liten kunde hon plira mot ljuset så som jag aldrig sett en hund göra. När
man kom in i rummet där hon sov och man tände lampan tittade hon helt
sömndrucken upp på en och verkade ganska så borta innan hon igen var i full
gång. Redan tidigt visade hon prov på en stor humor. Hon kunde trava på bredvid
en och allt emellanåt titta upp med en underfundig min ”jag har någonting i
munnen”. När man så försökte få bort det hon bar på fanns där ingenting, tills
jag lärde mig att hon gömde små stenar mellan baktänderna. Mycket belåten med att ha lurat mig.
Vatten
var hennes stora passion, förstås, hon var ju en labrador. I timmar kunde hon
hålla till i stranden med barnen. Men att simma med henne var inte så roligt.
Dels försökte hon envist vända en mot stranden, dels kunde hon försöka klänga
upp på min rygg säkert var det också ett försök att vända mig tillbaka. Att åka
båt och sniffa på alla underbara dofter som kom farande över sjön älskade hon
också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar