Elvira kycklingtjuven.

Jag förstår inte hur hon gör, Elvira. Ett är säkert och det är att hon måste vara Margaretas, salig i åminnelse, dotter. Den som sett Margareta barsk och sträng stå i hönshusluckan och kommendera små busiga tuppkycklingar glömmer det inte. Samma stränghet syns nu hos Elvira, men gentemot de andra hönorna. Jag har sett hur hönor knycker ägg av varandra och snabbt rullar dem in under sig själva. Men hur stjäl man en något dygn gammal kyckling?

Elmo eller om det är Elvis. De är precis likadana.

Elvira och Mustikka har legat i var sin vrå av hönshuset utan att kunna se varandra. Först kläcktes tre av Elviras ägg. Elmo, Elvis och Elsa. Jag har utgått från att de två som först visat sig och var ivrigast på att börja äta verkligen är tuppar. De hade också ganska genast en något rödare näsrot = kam än den jag tror är en höna. Det skall bli intressant att se om det stämmer. En vecka senare kläcktes två av Mustikkas tre ägg, Puolukka och Juolukka. (Jag tycker det är lämpligt att Blåbär får ett Lingon och ett Odon). När jag två dagar efter det kom med mat till Elviras kycklingar låg hon bara stilla och släppte inte fram kycklingarna. Det var märkligt tyckte jag, för de hade redan lärt sig att när jag kommer vankas det mat. Min första tanke var att något var på tok så jag kände efter under henne och då kom det plötsligt fram fyra kycklingar varav en mycket liten. Det var Puolukka som adopterats av Elvira säkert utan Mustikkas medgivande. Men hur har hon gjort? Mustikka måste ju ha haft sina kycklingar under sig, de var så små att de inte ännu kom fram. Har Elvira gått förbi och hört något pip och helt enkelt kört bort Mustikka för att sedan locka till sig den lilla likt häxan i Hans och Greta? Eller har hon gått förbi och lockat och kuttrat för att få kycklingen att överge sin mamma?  Och varför har hon överhuvudtaget rört sig där när hon annars håller till i trakten av sitt gamla rede?

Först tog jag Puolukka och stoppade in den under sin egentliga mamma, men av det blev ingenting. Nästa gång jag kom till hönshuset var den lilla igen under Elvira. Det hela är mycket mystiskt. Och tänk vad klokt av Elvira att inse att adoptivbarnet är mindre än de andra dels inte egentligen behövde någon mat ännu och dels att den behövde mera värme. Därför låg hon ju bara där när jag kom in. Det finns mycket att förundras över i hönsevärlden.

Spår av djur i vintertid.

Vi har fortfarande häpnadsväckande mycket snö på vår backe. I natt fick vi igen 4-5 cm och överallt ser man nu spår av framförallt hare och ekorre. I flera veckor har skaren burit också mig, men nu väntar vi töväder. Hararna har kanske inte njutit fullt ut av snön. I början av vintern kunde man se hur de hade grävt i den mjuka, fluffiga snön för att komma ner till något ätbart. Ju mer snö det kom desto svårare blev det. När den maten tog slut började hararna, och vi har rätt många av dem här, gnaga på buskar och små träd. Barken är helt borta på flera av dem. Vårt gamla äppelträd som har fått föra en bohemisk tillvaro med djupt hängande grenar har fått dem ordentligt söndertuggade. Genom att snön varit så djup har hararna också nått högre än vad jag tänkt mig när jag på hösten satte nät kring vissa av våra buskar. Vis av skadan skall jag vara mera omsorgsfull nästa år, tror jag. J

Söndergnagd äppelgren.

Om harar är vardagsmat och något man ser ofta så är ugglor mera sällsynta. En sen kväll när jag kom ut med Cora hörde jag plötsligt ett konstigt ljud. Stannade upp och lyssnade, visst var det någon som hoade med djup stämma, ho-hoo lät det. Medan jag såg mig runt för att försöka fastställa varifrån ljudet kom såg jag plötsligt en stor uggla ljudlöst komma flygande. Den slog sig ner i en gran på gården och fortsatte sitt hoande. Vid det laget stod Cora alldeles stel och lyssnade, spännande var det för oss båda. Det var för mörkt för att vi skulle kunna få syn på den där den satt, men hoandet var i sig en alldeles tillräcklig upplevelse.

I Finland vet alla hur en berguv ser ut efter att en sådan för flera år sedan avbröt en fotbollsmatch mellan Belgien och Finland genom att flyga lågt över planen. Uven fick heta Bubi och landets fotbollslag heter idag Huuhkajat (berguvarna). Något år senare häckade ett berguvspar alldeles i centrala Helsingfors och nu har turen kommit till Esbo. I Esbo centrum lär ett uvpar häcka uppe på ett tak. Jag kan tänka mig att det var den hanen som besökte oss här på Toivola. Fågelvägen är det inte så långt ifrån. Uven tar gärna harar så våra harar lever kanske farligt. Råttor äter de också och dem får de gärna ta i närheten av stallet.

Rasande Elvira.

Ofta hör jag ett ivrigt kacklande från dvärg kochina medan jag ger mat åt orpingtona. Men här en dag var det ett värre liv än vanligt. När jag kom in till dem var det nästan som i slaget vid Lützen, fast istället för dimma var luften fylld av damm. Elvira var fullständigt rasande och angrep häftigt Mustikka. Vad som egentligen hänt vet jag inte, men tydligen hade Mustikka stigit upp från sitt rede där hon troget legat, för att få i sig litet mat och släppa en mega bajskorv. Kanske hade hon kommit för nära kycklingarna eller så hade Elvira under sin ruvningstid glömt bort hela Mustikka och trodde att hon var ny i flocken. Hur som haver så rök både dammet, fjädrar och hela hönor. Jag aldrig sett en höna så vildsint angripa en annan. Slutligen räddade sig Mustikka upp på pinnen. När jag lyckats locka Elvira och kycklingarna till sin matskål smög sig Mustikka hastigt ner och åt litet innan hon återvände till det trygga redet.

Mustikka ligger platt i sitt rede.

Idag satt Mustikka igen på pinnen och en annan höna låg i redet. Ganska lumpet att nu tränga ut henne, för nu närmar sig K-dagen med stormsteg. Den hönan lämnade ändå redet efter att hon värpt ett ägg. Isabella sköter ivrigt kycklingarna tillsammans med Elvira som ju gjorde allt jobbet med ruvningen. Få se om Mustikka skall få vara ensam om sina.

Vårens första kycklingar.

I hönshuset piper tre ivriga kycklingar. De kläcktes för tre dagar sedan och nu har de med iver börjat förse sig av den mat som till en början serveras, d.v.s. hårdkokt äggula och grynost. Det tog några dagar innan Elvira lät dem komma fram från gömstället under hennes varma dun. Den värmen har de verkligen behövt. Jag hade ju varnat Elvira och sagt att det i början av mars är för kallt för kycklingar. Men brydde hon sig om varningens ord? Nej! I sin ungdoms dårskap envisades hon med att ruva. Och inte nog med det, systern Mustikka ligger platt som en pannkaka i ett annat hörn. Några dagar innan K-dagen (K som i kläckning) damp Isabella ner bredvid Elvira. Tur var det för på det sättet har hon fått litet mera värme i sitt ganska så kalla hörn. Samma kväll blev det plötsligt el-avbrott. Det räckte några långa timmar innan vi fick elektriciteten tillbaka. Jag låg i sängen och oroade mig för hur de skulle klara sig i hönshuset.

Så kom K-dagen och åtminstone en kyckling kläcktes faktiskt den dagen. Följande natt hade vi -18⁰ och inne i hönshuset var det bara +5, vilket är väl svalt för en liten nykläckt kyckling. Men så länge mamman/mammorna tar hand om sina barn lider de ingen nöd.

Det har inte riktigt gått upp för Elvira att barnen är här nu och hon kan gott sluta ruva. Viola som bara hunnit ruva några dagar har fått två ägg att ligga på. När Elvira upptäckte att den andra låg på ägg sträckte hon huvudet in under Isabella och rullade snabbt och elegant ett ägg in under sig själv. Kycklingarna, de ligger turvis hos den ena och turvis hos den andra. Igår tyckte väl Isabella att det var onödigt kallt för hon skuffade sig med huvudet före med kraft in under Elvira som såg något irriterad ut. Det var bara för Elvira att göra sig bred så att alla rymdes under hennes värmande vingar.