Det hårda kycklinglivet.

Inte är det lätt att vara en liten kyckling. Först sköter mamma om en, lockar med god mat och värmer en under sina vingar. Men så med ens är det slut med det och man skall klara sig själv. Först tröttnade Elvira, efter sex veckor, på att dalta med sina fyra kycklingar. Helt sonika flyttade hon till natten upp på pinnen. Nu sover kycklingarna i en hög tillsammans med reservmamman Isabella som ingenting tycks ha emot att sköta kycklingar.

Lilltuppen Puolukka.

Sen beslöt sig Mustikka för att också hon skulle sova på pinnen. Stackars Juolukka som är ensam visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon pep och skrek och beslöt sig sedan för att desperat flaxa upp till de stora. Där möttes hon av elaka tjuvnyp och kom hastigt ner. Till slut sov hon ensam på det arrangemang av trädgrenar som vi kallar lekpinnarna. Jag tyckte riktigt synd om henne som på det sättet stöttes bort av de andra. Men efter några dagar kom hon på att hon kan sova på tvärslån under sovpinnarna, visserligen riskerar hon att få bajs på sig, men det är i alla fall närmare de andra. Nu, efter en veckas kämpande, har hon lyckats avancera upp på pinnen bredvid Musti, medan de andra kycklingarna fortfarande ligger på golvet.

Både Elvira och Mustikka har börjat värpa igen. Värper gör också Fluffy som idag ser ganska konstig ut. Hon har blivit helt skallig på huvudet, åtminstone tror jag att hon tidigare hade något dun också på huvudet. Att det lyser rött beror säkert på hormonerna och hennes värpiver, men vacker kan man ju inte påstå att hon är.

Elsa är en tupp.

Nu är kycklingarna en dryg månad gamla. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle kunna avgöra könet på dem utgående från hur de betedde sig som helt små. De två modiga kycklingarna skulle vara tuppar, medan Elsa som gömde sig under Elvira var en höna. Så gick det inte alls. Snart visade det sig att Elsa precis som pappa Knut var friserad och ofta tänkte jag att där går Elsa med sin stiliga pälskrage. Så ser det nämligen ut med de burriga fjädrarna runt det lilla huvudet. Kammen växte på henne, men det gjorde de på Elvis och Elmo också. De två utvecklade och ganska snart stjärtfjädrar och sådana har ju tuppar – eller? Så en dag såg jag att Elsa hade något rött under näbben och då var det bara att erkänna att hon är en han, en tupp. Haklapparna utvecklas. Däremot ser Elvis och Elmo ut att vara tuppar. Puolukka och Joulukka är en vecka yngre, men jag misstänker att de båda är tuppar. De sträcker sig långa och går mera upprätta än hönorna.

Visst ser det här ut som två hönor? Det är Elmo och Elvis, men alltså presumtiva hönor.
 Det rödaktiga ljuset beror på värmelampan som kycklingarna fortfarande gärna ligger under.

Både Elsa, Elmo och Elvis är svarta, vilket förvånade mig då jag trodde att jag skulle få något allmänt gråmurrigt. Pappan var grå med inslag av litet brunt och de som kan antas vara mödrar är mörkare grå eller eventuellt den bruna Elvira. Däremot har Mustikka som är svart fått två gråa kycklingar. De svarta ser i alla fall helt fina ut så jag är nöjd med dem.

Knutte tog vi bort för det blev ganska mycket irritation med två tuppar, även om de inte slogs sinsemellan. Nu när Knut är borta har det blivit mycket lugnare bland hönorna. Ut får de också komma när jag hunnit hem på eftermiddagen. Alla de vuxna rusar ut för att sandbada medan kycklingarna står i lucköppningen och piper efter sina mammor.