Det hårda kycklinglivet.

Inte är det lätt att vara en liten kyckling. Först sköter mamma om en, lockar med god mat och värmer en under sina vingar. Men så med ens är det slut med det och man skall klara sig själv. Först tröttnade Elvira, efter sex veckor, på att dalta med sina fyra kycklingar. Helt sonika flyttade hon till natten upp på pinnen. Nu sover kycklingarna i en hög tillsammans med reservmamman Isabella som ingenting tycks ha emot att sköta kycklingar.

Lilltuppen Puolukka.

Sen beslöt sig Mustikka för att också hon skulle sova på pinnen. Stackars Juolukka som är ensam visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon pep och skrek och beslöt sig sedan för att desperat flaxa upp till de stora. Där möttes hon av elaka tjuvnyp och kom hastigt ner. Till slut sov hon ensam på det arrangemang av trädgrenar som vi kallar lekpinnarna. Jag tyckte riktigt synd om henne som på det sättet stöttes bort av de andra. Men efter några dagar kom hon på att hon kan sova på tvärslån under sovpinnarna, visserligen riskerar hon att få bajs på sig, men det är i alla fall närmare de andra. Nu, efter en veckas kämpande, har hon lyckats avancera upp på pinnen bredvid Musti, medan de andra kycklingarna fortfarande ligger på golvet.

Både Elvira och Mustikka har börjat värpa igen. Värper gör också Fluffy som idag ser ganska konstig ut. Hon har blivit helt skallig på huvudet, åtminstone tror jag att hon tidigare hade något dun också på huvudet. Att det lyser rött beror säkert på hormonerna och hennes värpiver, men vacker kan man ju inte påstå att hon är.