Ruvning på gång.

Nu ruvas det i alla stugor. Jag har ju vetat att dvärg kochin är ökända för sin ruvningslust, men aldrig hade jag kunnat ana hur starka drifter en enskild liten höna kan ha. Elvira fick kycklingar för fyra månader sedan. I maj gjorde hon ett nytt försök att börja ruva, men flytten till sommarhuset avbröt det försöket. Nu ligger hon igen platt som en pannkaka och försvarar sina fem ägg med stor frenesi.

Att någon av de små skulle börja ruva kom inte som en överraskning. Däremot blev jag nog häpen när jag upptäckte att orpingtonhönan Victoria börjat ruva. De hönorna är nu två år gamla och har hittills inte visat någon som helst tendens att vilja ruva. Men där ligger hon – och from som ett lamm. Nu håller jag bara tummarna att allt skall gå väl. Jag har inte genomlyst äggen så jag vet inte om de är befruktade. Stora tunga hönor kan också lätt trampa sönder sina ägg, som kan ha svagt skal, eller rentav trampa ner de nykläckta kycklingarna.

Victoria och de andra hönorna i flocken är inte alls benägna att låta någon komma nära dem. Ser de främmande personer så flyr de gärna fältet. När jag skulle märka äggen under Victoria var jag beredd på hårda hack. Men nej, hon bara snurrade runt av förskräckelse ett halvt varv i boet. Sedan dess har jag kunnat smeka henne över ryggen och städa runt henne utan att hon går upp. Jag är helt fascinerad av hur stark driften att ligga tätt på äggen är.

De gånger Victoria går upp för att äta och sträcka på benen kommer hon ut ur hönshuset som skjuten ur en kanon. Inte alls värdigt bekvämt rultande som annars är typiskt för orpingtons. Hela tiden medan hon äter säger hon potpot på ett sätt som bara hör från en ruvande höna.

Att hon alls börjat ruva tillskriver jag tuppens, Jean-Claude, goda egenskaper. Visserligen tycker jag hans parningsritualer på morgonen inte är helt sympatiska, men han är ju dock en tupp. Han har ett lugn som Lord M saknade och han serverar hönorna först till skillnad från den glupske Albert vars devis tydligen var ”make me great”.

Korpar i hönsgården.

När hönsen flyttade över till sitt sommarhus uppstod ett helt nytt problem. Ett gäng på fyra korpar, jag tänker mig att de var en ohängd hop tonåringar, började ansätta de stora hönorna. Vi har inte haft tak på sommarinhägnaden där orpingtonhönsen vistas, men när det dagligen hoppade stora korpar omkring i gården måste ju någonting göras. Jag hade bara nät för bärbuskar hemma, så med viss möda fick jag det uppspänt över gården. För att åstadkomma ett stadigt nättak borde man ha satt upp stödstolpar på strategiska ställen. Jean-Claude höll noga vakt över sina hönor och föste dem in i ett hörn när han märkte att korpgänget satt uppe i träden runt hönsgården. Där stod han sedan som den yttersta vaktposten i beredskap att försvara sin lilla flock.

Bärbuskenät håller inte en listig korp så snart hoppade de igen omkring i gården.  Jag märkte sedan att de alltid satt i närheten och väntade på morgonen när hönorna fick mat och att de skriande och skränande återkom när det var dags för mera mat på eftermiddagen.  Korpen är en klok och läraktig fågel som snabbt lärde sig våra vardagsrutiner. Men de kan inte avhålla sig från att skräna så man hör ju på långt håll när de finns i närheten. Problemet löstes genom att hönorna fick äta inne med dörren stängd och genom att en bit fårnät lades över de värsta hålen.

Kanske korparna hittade ställen med bättre servering, för nu återkommer de bara stundvis och flyger snart vidare. När det var som värst vågade jag inte låta hönsen gå fria. Inte för att jag skulle ha sett att korparna attackerade hönsen, men man vill ju inte ta några onödiga risker. Däremot är jag ganska säker på att de hoppade in i hönshuset och stal ägg.