Ruvning på gång.

Nu ruvas det i alla stugor. Jag har ju vetat att dvärg kochin är ökända för sin ruvningslust, men aldrig hade jag kunnat ana hur starka drifter en enskild liten höna kan ha. Elvira fick kycklingar för fyra månader sedan. I maj gjorde hon ett nytt försök att börja ruva, men flytten till sommarhuset avbröt det försöket. Nu ligger hon igen platt som en pannkaka och försvarar sina fem ägg med stor frenesi.

Att någon av de små skulle börja ruva kom inte som en överraskning. Däremot blev jag nog häpen när jag upptäckte att orpingtonhönan Victoria börjat ruva. De hönorna är nu två år gamla och har hittills inte visat någon som helst tendens att vilja ruva. Men där ligger hon – och from som ett lamm. Nu håller jag bara tummarna att allt skall gå väl. Jag har inte genomlyst äggen så jag vet inte om de är befruktade. Stora tunga hönor kan också lätt trampa sönder sina ägg, som kan ha svagt skal, eller rentav trampa ner de nykläckta kycklingarna.

Victoria och de andra hönorna i flocken är inte alls benägna att låta någon komma nära dem. Ser de främmande personer så flyr de gärna fältet. När jag skulle märka äggen under Victoria var jag beredd på hårda hack. Men nej, hon bara snurrade runt av förskräckelse ett halvt varv i boet. Sedan dess har jag kunnat smeka henne över ryggen och städa runt henne utan att hon går upp. Jag är helt fascinerad av hur stark driften att ligga tätt på äggen är.

De gånger Victoria går upp för att äta och sträcka på benen kommer hon ut ur hönshuset som skjuten ur en kanon. Inte alls värdigt bekvämt rultande som annars är typiskt för orpingtons. Hela tiden medan hon äter säger hon potpot på ett sätt som bara hör från en ruvande höna.

Att hon alls börjat ruva tillskriver jag tuppens, Jean-Claude, goda egenskaper. Visserligen tycker jag hans parningsritualer på morgonen inte är helt sympatiska, men han är ju dock en tupp. Han har ett lugn som Lord M saknade och han serverar hönorna först till skillnad från den glupske Albert vars devis tydligen var ”make me great”.