Höken på taket.

Knappt hade jag tänkt tanken att vi i år förskonats från besök av höken innan det dök upp en. Den första gången, eller det första gången jag var medveten om vad som skedde, satt jag inne och råkade kasta en blick mot hönsgården. Där på taket satt en hök! Fick bråttom ut för att jaga iväg den. Dvärghönsen hade alla flytt in i hönshuset, medan tyrnävähönsen stod och tryckte i en vrå av hönsgården. Det är litet jobbigt att gömma sig nu när alla blad är borta.

När jag kommer med eftermiddagsmaten brukar en del av dvärghönsen gå ut, detta trots att de ju ser mig varje dag och vet att jag inte utgör något större hot. Hos de stora hönorna får man närmast se efter var man placerar sina fötter, så ivrigt trängs de runt en när man kommer med mat. 

Så igår när jag kom med maten pilade några dvärghöns ut ledda av ungtupparna Pan och Demi. Sen utbröt ett förfärligt kackel och alla kom instörtande och trängde ihop sig under bajsbrädan. Elvis som väntat på maten stack ut huvudet för att se vilken fara som hotade och började genast högljutt larma. Jag blev ju tvungen att gå ut och se efter vad det var som skrämde dem så. Där satt höken igen. Nu kan den inte komma in till dvärghönsens gård, men det kan ju inte de veta. 

Elvis

Hos tyrnävähönsen höll Hjalmar igång ett fasligt larmande allt medan hönorna stod hoptryckta bakom honom och gav ifrån sig ett svagt ”krrrr”. Plötsligt kom Ellen inrusande, hon hade väl inte hunnit med i svängarna och gömt sig någonstans i hönsgården. Hjalmar verkade inte alls intresserad av locka sina hönor till matbordet. Anastasia tyckte då med ungdomligt mod att serveras det mat gäller det att ta för sig. Först efter en stund blåstes faran över och lugnet lade sig igen.

Yr som en höna.

 

Lortig som en gris, hungrig som en varg och yr som en höna är välkända talesätt. Vargen är säkert ofta hungrig, det tvivlar jag inte på. Grisen är egentligen inte ett lortigt djur, men njuter av att få böka runt i marken och vem blir inte lortig av det. Nu har man ju kommit till att barn för att hålla sig friska borde böka mer i jorden, så det är inget fel med att böka. Yr som en höna? Ibland kan nog mina hönor verka helt yra i bollen, men oftast reagerar de ju helt riktigt. Det gäller att vara snabb i vändningen när höken anfaller. Att kackla upprört och springa omkring är också naturligt när grannens katt går förbi, men varför blir de helt till sig när jag passerar med en skottkärra?

Tamhönans historia började för omkring 7000–4000 år sedan i sydost Asien. Till en början hade man höns för olika religiösa ändamål och i tävlingssyfte (stridstuppar). Tamhönan spred sig långsamt med ungefär en kilometer per år. I Persien höll man sig med höns redan 500 år före vår tideräkning. Till Europa kom tamhönan under de första århundradena av vår tideräkning. I Finland och förmodligen även Sverige för riket var då ännu ett och helt, hade man ännu under 1700-talet hönor främst på slott och större herresäten. Där utgjorde hönorna snarare ett pittoreskt inslag i gårdsbilden än bidrog till hushållet.

Forskare vid Linköpings universitet har kommit till att våra tamhöns har mindre hjärnor än de vilda djungelhönsen. Forskare har fött upp vilda djungelhönor och under tio generationer valt ut de tamaste för fortsatt avel. Som jämförelsegrupp hade de hönor som var mest rädda för människor. Ett oväntat resultat av forskningen var att de tamaste hade mindre hjärnor, speciellt hjärnstammen där en primitiv del som har med stressreaktion att göra, i förhållande till sin kroppsstorlek. Genom olika test kom man till att den tamare gruppen hade lättare för att vänja sig vid olika sorters stressmoment. Just det att det hos djungelhönsen fanns individer som lättare blev tama hade förstås en stor betydelse för att tamhönan skulle utvecklas. Nästa gång hönsen yr i väg kan man glädja sig åt att det ändå är långt från sitt ursprung, djungelhönan.

Gerda och Ester har börjat värpa och får sova bredvid Hjalmar.

Nu funderar jag hur det står till med mina Tyrnävä-höns hjärnor. De är väldigt orädda och mycket nyfikna. När jag jobbat i hönsgården med att täppa till håligheter in under huset kommer de tätt intill och följer intresserat med ens små bemödanden. Speciellt Signe är oerhört nyfiken och kan picka i en med ett ”hallååå, jag är också här”. Den här stammen beskrivs också i allmänt som oerhört tama.

Hur är det med hundens hjärna i jämförelse med vargens? Här måste ha skett stora förändringar över tid. Jaktlabradoren med sin stora vilja att tjäna och behaga människan är långt från sin vilda broder. Jag tycker mig ha läst något om att människan i tidernas begynnelse valde ut valpar som inte hade något emot mänsklig kontakt.