Yr som en höna.

 

Lortig som en gris, hungrig som en varg och yr som en höna är välkända talesätt. Vargen är säkert ofta hungrig, det tvivlar jag inte på. Grisen är egentligen inte ett lortigt djur, men njuter av att få böka runt i marken och vem blir inte lortig av det. Nu har man ju kommit till att barn för att hålla sig friska borde böka mer i jorden, så det är inget fel med att böka. Yr som en höna? Ibland kan nog mina hönor verka helt yra i bollen, men oftast reagerar de ju helt riktigt. Det gäller att vara snabb i vändningen när höken anfaller. Att kackla upprört och springa omkring är också naturligt när grannens katt går förbi, men varför blir de helt till sig när jag passerar med en skottkärra?

Tamhönans historia började för omkring 7000–4000 år sedan i sydost Asien. Till en början hade man höns för olika religiösa ändamål och i tävlingssyfte (stridstuppar). Tamhönan spred sig långsamt med ungefär en kilometer per år. I Persien höll man sig med höns redan 500 år före vår tideräkning. Till Europa kom tamhönan under de första århundradena av vår tideräkning. I Finland och förmodligen även Sverige för riket var då ännu ett och helt, hade man ännu under 1700-talet hönor främst på slott och större herresäten. Där utgjorde hönorna snarare ett pittoreskt inslag i gårdsbilden än bidrog till hushållet.

Forskare vid Linköpings universitet har kommit till att våra tamhöns har mindre hjärnor än de vilda djungelhönsen. Forskare har fött upp vilda djungelhönor och under tio generationer valt ut de tamaste för fortsatt avel. Som jämförelsegrupp hade de hönor som var mest rädda för människor. Ett oväntat resultat av forskningen var att de tamaste hade mindre hjärnor, speciellt hjärnstammen där en primitiv del som har med stressreaktion att göra, i förhållande till sin kroppsstorlek. Genom olika test kom man till att den tamare gruppen hade lättare för att vänja sig vid olika sorters stressmoment. Just det att det hos djungelhönsen fanns individer som lättare blev tama hade förstås en stor betydelse för att tamhönan skulle utvecklas. Nästa gång hönsen yr i väg kan man glädja sig åt att det ändå är långt från sitt ursprung, djungelhönan.

Gerda och Ester har börjat värpa och får sova bredvid Hjalmar.

Nu funderar jag hur det står till med mina Tyrnävä-höns hjärnor. De är väldigt orädda och mycket nyfikna. När jag jobbat i hönsgården med att täppa till håligheter in under huset kommer de tätt intill och följer intresserat med ens små bemödanden. Speciellt Signe är oerhört nyfiken och kan picka i en med ett ”hallååå, jag är också här”. Den här stammen beskrivs också i allmänt som oerhört tama.

Hur är det med hundens hjärna i jämförelse med vargens? Här måste ha skett stora förändringar över tid. Jaktlabradoren med sin stora vilja att tjäna och behaga människan är långt från sin vilda broder. Jag tycker mig ha läst något om att människan i tidernas begynnelse valde ut valpar som inte hade något emot mänsklig kontakt.