Kycklingar till jul?

 Mitt svar på rubrikens fråga är nej tack. Vi har bitande kallt här. Igår kväll var det -18, men i morse ”bara” -12. En tråkig nordlig vind gör att det känns ännu kallare. Nu gäller det att hålla ett öga på värmen hos hönsen. I natt hade vattnet frusit hos de små. Igår kokade jag en god gröt åt dem, men små spagettin, havregryn, ägg och ärter. Tyrnävähönsen kastade sig över det och åt med god aptit, med dvärghönsen ställde sig mycket skeptiskt till serveringen. Småningom gick det nog ner hos dem också.

Hjalmar visar åt hönorna hur man skall vifta med vingarna för att komma ner från pinnarna.

Signe som fick en kyckling i somras gjorde redan tidigt på hösten ett nytt försök. Jag tyckte inte att det var en god idé med fler kycklingar mitt under ruggningsperioden och oväntat lätt gav hon upp efter att jag envist hade plockat bort äggen. För någon vecka sedan började hon igen ruva, men än mindre vill jag ha kycklingar vid juletid, när det kan vara hur kallt som helst. Lika lätt fogade hon sig i sitt öde även denna gång. Men det gäller ju nog att hålla sig på god fot med henne, eftersom hon tycks vara den enda av lantrashönorna som överhuvudtaget är intresserad av att ruva. Elvira ruggade först, började sedan småningom värpa, men bara några gånger innan hon lade sig till rätta i redet. Hon är envis som den, så att få henne att sluta ruva är verkligen en kamp. Jag ber båda två att återkomma på vårsidan.

Nu när det är så här kallt är luckorna in stängda och tillvaron blir ju ganska trist och enahanda när hönorna inte kan gå ut. Det är inte bara frågan om att inte kunna, de vill inte heller gå ut. Då är det bra med olika ställningar där de kan sitta på dagen, ett kålhuvud att hacka på eller som idag då de fick resterna av pumpan vi åt till lunch. Det skalet håller dem sysselsatta medan de pickar det helt rent.

Nu sänker sig mörkret över oss.

Hela senaste vecka gick jag varje morgon redan kl. 7 på morgonen ut med Cora. Det som såg ut som beckmörker när man tittade ut var inte alls såå mörkt när man väl kom ut. Men nog var det mörkt den tiden, vilket förstärktes av att vi bor vid en väg utan gatubelysning. Jag tycker det är riktigt vilsamt att gå ute i mörkret och tystnaden. Så länge folk inte kör med vinterdäck hörs inte heller de stora trafiklederna så tydligt och den tiden på morgonen har den värsta rusningen inte ännu kommit i gång. Nu har vi än en gång övergått till vintertid och vips blev det ljusare morgonen. När vi dessutom har haft en ovanligt varm höst har det varit riktigt skönt.

Där jag njuter av skymning och mörker där vantrivs grannen som bor ca 500 meter från oss. De har närmare 40 (!) utelampor som lyser nästan dygnet runt. Man skulle tro att det är frågan om ett litet flygfält. Det är inte tu tal om att det är en sorts ljusförorening. När man passerar dem är det lätt hänt att man blir fullständigt bländad och då har de ändå inte ännu fått ut sina juldekorationer.

De allra flesta individer på jorden behöver självfallet ljus i en eller annan form. Ljuset styr fysiologiska processer såsom hormoncykler och dygnsrytm. För mycket ljus kan ändå ha negativa effekter för både människor och djur. Nattaktiva djur som de flesta däggdjur, groddjur och t.ex. fladdermöss är beroende av mörker eller bara ett svagt ljus för att överleva. Lätt är det för mig att säga att vi skall leva utan massor av utebelysning, för jag rör mig sällan ute i mörkret annat än då med hunden. Men litet kan man ju tänka efter, därmed inte sagt att jag inte snart skall sätta upp några ljusslingor vid ytterdörren. För det är ju trots allt ganska mysigt med litet ljus i mörkret.

Rå honung, vad är det?

Jag stötte på en bekant som berättade att hon hade köpt en burk rå honung. Jag undrade vad hon menade med den benämningen och fick förklaringen att honungen inte hade hettats upp, inte heller hade man tillsatt socker i den. Jag utbrast att ingen i Finland säljer upphettad honung, inte heller tillsätter man socker. Enligt EU-bestämmelser får man inte kalla produkten honung om man ändrat på sammansättningen, det vill säga tagit bort något eller tillsatt något, t.ex. socker. Honungen i sig är söt nog och behöver verkligen inget tillsatsämne.

Termen rå honung kommer från USA där det är vanligt att man pastöriserar, det vill säga snabbt hettar upp, honungen för att ta kål på diverse mikroorganismer och göra honungen helt flytande. Samtidigt förstör man många av de goda egenskaper som honung har. I Finland har Livsmedelsverket Evira slagit fast att man inte får saluföra något under namnet rå honung. En orsak var att benämningen rå honung inte ingår i förordningen om honung. Man kan ju också konstatera att termen är vilseledande och snarast ett marknadsföringstrick.

I Finland menar man med rå honung den honung som bina inte ännu har täckt med vax därför att den är för fuktig. Det är med andra ord honung som även bina tycker är rå och inte ännu klar för längre tids lagring. Slungar man sådan honung kommer den inte att hålla så länge som täckt honung. I Sverige kallar man uppenbarligen nyslungad, men inte filtrerad honung för rå honung, vilket kan leda till ytterligare begreppsförvirring. Så gott som alla biodlare silar eller filtrerar sin honung. Det här görs för att få bort vaxbitar och annat skräp som kan ramla ner i honungen när man slungar den. Det betyder inte att konsistensen på själva honungen på något sätt skulle förändras. Om man har en småskalig biodling är filtreringen sannolikt inte lika noggrann som hos större producenter, mycket beroende på att man inte har tillgång till samma slags maskiner. Vi slungar för hand och silarna vi använder är två, en med grövre hål och en med finare, i metall. Överhuvudtaget är ju biodling ett hantverk där man månar om att producenterna, det vill säga bina, skall ha det så bra som möjligt.

Stackars Carmen

 

Ibland går det verkligen inte som på Strömsö. Vi packade sent en kväll ihop hönsen i sina transportburar för att flytta dem till vintervistet. Vi gör det i allmänhet när det blivit mörkt för att det då är lättare att lyfta dem från pinnarna. H. stod inne i hönshuset och stuvade dem i burar och därefter bar jag bur efter bur till bilen. Nu råkade sig så att en av burarna inte var tillräckligt noggrant stängd. Luckan öppnade sig och ut störtade en höna. Tack och lov hann jag blixtsnabbt slå fast luckan så att inte allesammans lyckades fly. Den som rymde var som uppslukad av mörkret. H. åkte iväg med sin hönslast och jag blev med Cora ännu en natt på landet i hopp om att hönan skulle dyka upp följande dag.

Här råder ännu frid och fröjd. Sandbad där H. trodde det skulle växa nytt gräs.

På morgonen syntes ingen höna till. Jag lockade och krälade runt i bär- och rosenbuskar. Letade under alla hus som en liten höna kunde rymmas under. Ingenting! Så kom Cora ut och plötsligt fick hon sniff av någonting i syrenbersån, som jag helt hade förbisett. När jag såg hennes svans vifta visste jag att nu doftar det fågel. Tyvärr fanns där bara en hög med fjädrar. Räven, som jag sett redan i början av sommaren, hade fått sig ett skrovmål. Egentligen tycker jag att det är bättre så än att hon länge ensam skulle ha strövat runt i skogen. Bedrövad blev jag dock när jag insåg att det var Carmen som varit så frihetsälskande. Hon hör till dem som kläcktes vid årsskiftet. Som 12-åringen uttryckte det ”hon som alltid var så pigg och glad”. När hon såg mig ute kom hon alltid rusande över gräsmattan i hopp om något gott. Extra besvärligt var det att gå med mat till hönsgården när hönsen på eftermiddagen skulle inom lås och bom, för Carmen gick alltid precis framför mina fötter och risken var stora att jag skulle snava över henne. Nu sörjer jag henne.

Mängder av bärfisar.

 

I år tycks det finnas ovanligt mycket bärfisar. De heter faktiskt så och både luktar och smakar verkligt äckligt. De härjar runt på mina rödvinsbärbuskar och är förmodligen anledningen till att bärklasarna ser medtagna ut och är delvis förtvinade, de kan nämligen både suga vätska från olika växter och från bär. Eftersom skörden ser så klen ut har jag tänkt plocka bara åt hönsen, men det är inte roligt när man inser att nu tog jag tag i en bärfis och känner den vidriga lukten. De sprutar ut en vätska för att mota bort rovdjur, i detta fall mig, och den vätskan innehåller små mängder cyanider.

Överhuvudtaget tycker jag att det i år funnits massor av skadeinsekter. De har härjat vilt bland mina krusbärsbuskar och en svartvinbärsbuske ser helt förstörd ut, kanske samma bärfis är syndaren också i det fallet. Många har fått se sina äppelträd angripna, men våra förskonades från försommarens angrepp. Däremot har äpplena, de små som nu mognat, mask. Hunden äter dem med glädje och också hönsen får av dem. Jag funderar på att riva en del och frysa dem för att under vintern ha något extra åt hönsen.

Då jag kokade svartvinbärssaft tog jag vara på bären som ju var helt tömda på saft och frös in dem i portionspåsar. Först hade jag provat med att ge en liten portion åt hönsen för att se om de skulle äta av det. Efter att misstänksamt först ha synat sin måltid slukade hönsen det, så visst lönar det sig att frysa in resterna. Det är ju dessutom så lätt att sleva upp det ur saftmajan.

Påverkar hettan ruvningen?

 

Vilken sommar vi har! Sol, sol vareviga dag, inte en tillstymmelse till regn. I år har man verkligen kunnat tala om en stekande sol. Hunden har legat utsträckt i hela sin längd och försökt svalka sig så gott det har gått. Hett ute, hett inne. Just nu har vi nåtts av svalare väder, men det lär bara vara tillfälligt. Mot slutet av veckan skall det bli varmare igen.

I trädgården växer allt så det knakar, men så har jag också vattnat kopiösa mängder. Däremot har det gått sämre hos hönsen. Signes ägg visade sig vara obefruktade så jag bytte ut dem mot nya, men misstänker att också de är obefruktade. Jag tycker det är konstigt för hon ruvade ju framgångsrikt fram kycklingar vid årsskiftet. Kan hettan påverka befruktningen? Hos dvärghönorna har tre hönor med superruvaren Elvira i spetsen haft kimpparuvning och med nästan lika klent resultat. Ett ägg envisades de med att sparka ut ur redet så det fick jag lov att plocka bort. Två ägg försvann spårlöst. Jag undrar om inte de var obefruktade och kanske gick sönder varpå hönorna åt upp hela härligheten. Men i veckan hade det en dag kläckts en liten kyckling. Jag hittade den tillsammans med Elvira ute i hönsgården. Hon hade gått ut för att sträcka på benen, bajsa och kanske äta litet. Kycklingen hade följt efter och sprang förtvivlat efter sin mor. Jag vet inte hur länge de hade varit ute i hettan, men säkert någon timme. När jag hade fått in dem i hönshuset igen var den lilla kycklingen helt slut och låg stilla med slutna ögon. Jag befarade det värsta, men efter att ha vilat ut under Elvira var den följande dag hur pigg som helst. Det sista ägget i redet hade ett hål och när jag tittade närmare låg det en död kyckling i ägget. Så ingen lyckad ruvning här heller. Jag undrar om hettan gjorde att det blev onormalt hett under hönan. Svar på frågan har jag inte lyckats hitta, men om det nästa gång blir en bra kull, kan man ju anta att hettan hade någonting med saken att göra.

Sommarkycklingar.

I över två veckor har vi haft riktigt varmt väder. Inte ens nätterna ger ordentlig svalka. Just då besluter sig tre hönor för att det bästa man kan göra är att lägga sig ner och ruva. Jag tycker synd om dem, förutom att det är varmt i hönshusen så är ju hönorna väldigt varma när de ruvar. Tycker mig ha läst att det är 40 grader under dem och det kan jag lätt tro för varma är de om magen när jag lyfter på dem för att plocka bort ägg som de andra påpassligt lagt i samma rede.

Hos dvärghönsen ruvar Mustikka. Nu har Elvira, vår allra bästa hönsemor, anslutit sig till henne. De har med gemensamma krafter gjort sig av med allt strö som fanns i redet. Det betyder att äggen mycket lättare rullar hit och dit. Det har de också gjort, till grad att jag är tveksam om det alls blir några kycklingar. Flere gånger har jag hittat märkta ägg som inte alls ligger under en presumtiv mor utan helt för sig själv.

Hjalmar visar Carmen något gott. I bakgrunden Anastasia.

Hos Tyrnävähönsen är det Signe som för andra gången på allvar gått in för att få kycklingar. Det sägs att ungefär hälften av tyrnishönorna är benägna att ruva. För mig räcker det helt bra att Signe gör jobbet och tydligen är de andra också nöjda med det. Eftersom det inte går att avskilja hennes rede från de övriga går de alla och värper hos henne. Därför måste jag också kolla läget under henne. Hon verkar vara närmast i trans när jag sticker in en hand under henne och lyfter upp henne för att plocka bort de omärkta äggen. Normalt är hon inte alls en kelhöna, men ruvandet påverkar henne tydligt. Nu är det ännu några veckors väntan och sen får vi se vad det blir.

För att något svalka hönsen serverar jag dem vattenmelon. Det är också ett säkert trick när jag vill ha dem in i hönsgården efter att de fått spatsera fritt på tomten i några timmar.

Rykande tallar.

 

Det har funnits rikligt av pollen i år och nu står tallarna i tur att fröa av sig. I vår lilla vik ligger det ett tjockt lager av pollen. Det ser allt annat än läckert ut, men det avskräcker inte barnen från att njuta av det vidunderliga försommarväder vi har.

Jag tycker att det passar med att citera en dikt av språkvetaren och författaren Lars Huldén (1926-2016) som ingår i volymen Himmelshögt och vattentätt.

 

Rykande tallar – vilken oerhörd

överproduktion av frömjöl,

pölar och vikar är gula

av mjöl till ingen nytta

för artens fortbestånd

eller ens som föda för någon fisk.

Fortplantningen är förvisso

det viktigaste i världen.

På den satsar alla allt.

Mellan hägg och syren.

I år har häggen blommat helt överdådigt, liksom även våra äppelträd. Nu står syrenen i beråd att slå ut sina knoppar. Jag har läst att uttrycket mellan hägg och syren första gången användes av en skomakare som satte upp en lapp på sin verkstadsdörr ”stängt mellan hägg och syren”. Det ursprunget låter väldigt prosaiskt när man tänker på hur underbar våren är när allt spirar och gror och lövträden ännu är så där underbart skira och ljust gröna. Att skomakaren förknippas med den här tiden kan hänga ihop med att skomakargesällerna begav sig ut på gesällvandring och att man då helt enkelt stängde verkstaden. En annan teori är att uttrycket härstammar från författaren Fritiof Nilsson Piraten känd som den svenska skrönans mästare.

Det må vara hur som helst med uttrycket, den här tiden på året borde man verkligen vara ledig. Som många andra har jag jobbat på distans stora delar av året, just nu tycker jag det är världens bästa påfund. Jobbet varvas med rensning av rabatter och odlingar. Med den mängden ogräs som har invaderat allt är det lätt att se var jag har farit fram och vad är väl trevligare än att se spåren av sina händers verk.

Granarna som blommat så vackert formligen sprutar ut nya skott. Det måtte verkligen vara ett osedvanligt gott år för granen. Jag strövar genom skogen och plockar skott litet här och litet där. I vinter skall det i varje fall inte råda brist på granskott åt hönorna.

På utedasset har ett rödhakepar byggt bo så nu råder användningsförbud. De är alltså i början av sin karriär som föräldrar medan koltrastens ungar redan har lämnat boet. Kanske vi kan samsas om dasset när de här ungarna kläckts, förutsatt att man är snabb med sina bestyr.

Snokarna har återvänt till sina hävdvunna platser. Vi har snoken som gärna njuter i växthusvärmen och den som hoppas att få ligga ostörd på trappan. Det går så där för den senare för jag vill ju också röra mig där, även om jag inte direkt ligger där och lapar sol. I stranden finns det en som bor under bryggan och vid den gamla ladugården huserar en annan. Den har också sökt sig upp till vår vedbacke och får vedhuggaren att hoppa högt av förskräckelse. För även om man inte är direkt rädd för ormar så får de en ändå ofta att rycka till när man stöter på dem. Det sitter så att säga i ryggmärgen.

I år blommar granen.

I år kan man på vissa granar se röda "blommor". Det är hanblommorna som först är små blåröda ovala ax för att senare skifta över till gult. Pollenmjölet är också gult. Det är långt ifrån varje år granen blommar, normalt sker det bara vart fjärde eller femte år. I måndasskiftet maj-juni lyser plötsligt den mörka granen av olika färger. Granen blir uppenbarligen ganska sent könsmogen för först vid 15-20 års ålder blommar den första gången. Tydligen behövs det en särskilt lämplig sommar för att granen skall blomma följande år. I år är det alltså dags för en en del av våra granar, för majoriteten visar inga som helst tecken på att blomma. De är kanske för unga, eller så är året helt enkelt inte lämpligt för dem.

I år har granen vackra hanblommor.

Han- och honblommorna finns på samma träd. Honblommorna står rakt upp och fångar upp pollenmjölet som vinden för med sig. Småningom blir de här blommorna allt mörkar till färgen och börjar hänga neråt. De utvecklas till stora kottar som fröar av sig under vintern.

Honblommorna står rakt upp beredda att ta emot pollenmjöl.

Nu börjar granen också utveckla nya skott. Dem plockar jag av för att frysa ner inför vintern. Hönsen äter dem begärligt när det annars är ont om grönt.

Han- och honblommorna samsas om utrymmet på samma gran.

Med våren kom kycklingarna.

Trägen vinner kan dvärghönorna säga. Envist har de i litet olika sammansättningar ruvat sedan årsskiftet. Elvira vår allra bästa hönsamamma gav upp för länge sedan när hon märkte att alla ägg nogsamt togs bort. Småningom slutade alla värpa och höll en vinterpaus under de kallaste månaderna. Därför brydde jag mig inte heller om att varje dag gräva under ruvhönsen. För två veckor sedan skymtade jag ändå ett ägg och insåg att jag blivit lurad och att de andra hade börjat värpa och serverat ruvarna med ägg. Det var många ägg! Plockade bort en del och lät de tre, d.v.s. Mustikka, Fluffy och Hedda hålla en del. Det är nästan enda sättet att få dem att sluta ruva, låt dem få en kyckling eller två. Först kläcktes så en helt grå liten en, Matti-Matilda. Följande dag såg Sanna-Santeri dagens ljus och därefter kläcktes Mansikka. De tre mammorna tycktes enas om att tre kycklingar var nog och lämnade sin ägghög.

Mansikka mitt i maten.

Matti-Matilda har verkligen överraskat mig. Han var inte många dagar gammal när jag hittade honom ute i hönsgården vilt pipande. Tröskeln ut är så hög att de små inte kommer ut utan att hoppa vilt och vifta på de rätt obetydliga vingarna. Det har alltså Matti, för visst är det frågan om en tupp, lyckats med medan de två andra nöjer sig med att stå inne och skrika om mammorna väljer att gå ut och sträcka på benen. Vid bara en veckas ålder lärde han sig att ta sig in längs den mycket branta stegen, en planka med stegpinnar på.  Nu klarar han galant att vandra ut och in, medan systrarna snällt får vänta inne.

Dags för ett nytt biår.

Mina bin brukat i allmänhet tömma tarmen kring Runebergsdagen den 5 februari. Så även i fjol, trots att snön låg djup. För en del blev det sista resan då de frös ihjäl på kuppen. Alla tre samhällen har övervintrat, nu håller jag tummarna att det skall gå bra också under de kommande veckorna innan annat än sälg, tussilago, krokus och scilla börjar blomma.

Efter påsk brukar det bli dags att byta botten i bikuporna. I år gick det rejält över påsk eftersom den inföll så tidigt. Nu är bottnen utbytta mot nya och rena och jag antar att friska vindar nu sveper in i kupan. Det fanns ganska så många döda bin som på bottnen täppte till luftintaget. En av kuporna hade fortfarande så mycket mat kvar att det var bara med yttersta ansträngning jag lyckades först lyfta upp lådan på ett sidobord och sedan efter bottenbytet varsamt sätta den tillbaka utan att tappa hela härligheten. Med så mycket mat kvar kunde man tro att det var ett svagt och eländigt samhälle som förde en tynande tillvaro, men det verkade mycket aktivt och där fanns rejält med bin. Vad månne de har levt på denna långa och snörika vinter, luft och kärlek?

De gamla bina dör bort under vintern.

Ramarna har jag fört för vaxsmältning och tvätt och nu återstår att tvätta lådorna och sedan vaxa de rena ramarna inför den kommande säsongen. Det är alltid lika spännande att se hur det utvecklar sig, blir det ett gott honungsår eller inte.

Gruppens rangordning.

Kycklingarna har vuxit så att man knappt kan tala om kycklingar mer, snarare är de ju unghöns. Oftast rör de sig i grupp, men också inom gruppen finns det en rangordning. Otello har fått för sig att han är den som bestämmer. Det behövdes inte mycket av uppburrade nackfjädrar och ett och annat välriktat nyp för att de andra skulle förstå vem som är högsta hönset. Figaro har varit mycket undfallande och en vass blick från Otello från honom att drypa av från matskålen. Men också systrarna får känna av Otellos näbb om han tycker att de äter för mycket. Speciellt Carmen och ibland också Tosca får se upp när  brorsan är på det humöret.

Otello tror att det är han som är kung.

Hjalmar ser fortfarande till att de små håller sig ur vägen, därför väntar åtminstone jag ivrigt på att snön skall smälta bort och att man småningom skall våga låta hönsen gå ute i sin gård. Med mera plats är det lugnare i flocken. Carmen har emellanåt vågat sig in bland de vuxna hönsen och pickat efter mat tillsammans med dem. Häromdagen tog Rigoletto ett djärvt steg. Signe hade lagt sig till ro för att värpa och Rigoletto ställde sig och tittade intresserat på henne. Plötsligt steg Rigoletto in i redet. Signe blev så överraskad att hon steg upp och gick bort och sen stod Rigoletto där och kände efter hur det skulle vara att värpa. Ja, det är namnet till trots frågan om en höna. Så här eftergiven brukar Signe sannerligen inte vara mot sina kycklingar. Tvärtom, hon ger dem nog ordentliga tjuvnyp när hon tycker det behövs för att visa dem att ”se, men inte röra, det är småbarnsgöra”.

Carmen får ofta se upp med brosan.

Mycket nöjd har jag varit med hönornas äggproduktion. En undersökning som gjorts om finska lantrashöns visar att Tyrnävästammen är den som värper bäst, 0,8 ägg per höna per dag. Det kan gott stämma när det gäller min flock. De värper inte speciellt stora ägg, men goda är de!

Hönan blir kal på ryggen.

 Ester har under vinterns lopp förlorat allt fler fjädrar på ryggen. Det är Hjalmar som har åstadkommit detta genom att ivrigt para henne. Nu vet jag inte om det är så att han är ovanligt mycket på henne eller om hon helt enkelt har en sämre och svagare fjäderskrud. 

Med bekymmer har jag sett på utvecklingen för det är ju inte bra om han tillslut river henne blodig. Något måste göras. Jag beställde därför en ”kappa” som hon nu har som skydd medan fjädrarna förhoppningsvis småningom växer ut, på finska kallas den helt träffande ”panotakki”. Säkert kan den händiga sy en själv. 

Ester var till en början inte glad över detta påhitt. När jag förde henne tillbaks till hönshuset, efter att ha satt på kappan, gick hon med en underlig hukande gång och lade sig allt emellanåt ner. Hon försökte helt enkelt undkomma det där som fanns på hennes rygg. Följande dag var hon helt som vanligt och kappan har inte på något sätt hindrat hennes dagliga liv. På sommaren skulle jag nog inte låta hönan gå med kappa framför allt för att hon skall till fullo kunna njuta av sandbad. I utegården kan hönsen också lättare undkomma Hjalmar om de inte känner för hans ömhetsbetygelser.

Fågelinfluensan närmar sig.

Sedan senhösten har fågelinfluensan härjat i bl.a. Danmark och södra Sverige. I januari 2021 upptäcktes en ovanlig hög dödlighet bland både vildfasaner och en fasangård i Janakkala. I februari har man upptäckt en drabbad knölsvan i Helsingfors. Följande fall var en duvhök som hade förts till kliniken för vilda djur vid Högholmens djurpark. Den visade sig ha fågelinfluensa med den påföljden att inte bara den, utan alla andra fåglar som vårdades på kliniken måste avlivas och utrymmena måste desinficeras grundligt.

Enligt myndigheterna bör man se upp med följande tecken som tyder på sjuka djur, d.v.s. att de äter och dricker mindre och att äggproduktionen minskar samt naturligtvis att dödligheten ökar. Äggproduktionen kan ju helt naturligt variera och ökad dödlighet får väl var och en att inse att något är på tok i flocken. Nu gäller, precis som förr om åren, strikta utegångsförbud från 1.2–31.5. Frågan är om man i år tvingas förlänga utegångsförbudet. Det skulle självfallet vara väldigt trist. Min uppfattning är ändå att hönsägare i Finland snällt följer påbuden. De finns ju där för att skydda våra fjäderfän och jag tror faktiskt inte att hönsen själva går runt och längtar efter att få komma ut. De må vara läraktiga och ha ett gott minne, men jag tror inte att de kan känna längtan.

Carmen, Figaro, Rigoletto, Tosca och Otello. Jag tror fortfarande att Figaro och Otello är tuppar.

Kycklingarna har nu blivit sju veckor och är verkligen inga småttingar mera. Efter den turbulenta tiden när Signe och de små fick tillträde till resten av flocken har det blivit mycket lugnare. Kycklingarna visar fortfarande stor respekt för Hjalmar och pilar, när han närmar sig dem, iväg till sin gömma under granriset. Under veckan har Signe kommit till att det är bra trist att sova i en hög på golvet med kycklingarna. Nu sitter hon på översta pinnen bredvid Hjalmar. Hur hon nu sedan har fått den favören. Ofta har hon haft någon kyckling bredvid sig och då håller hon moderligt sin vinge över den. Det ser ofantligt rart ut. Det måtte gräma Anastasia att kycklingar nu plötsligt sitter överst för där ryms inte hon och därför får hon hålla till på en lägre pinne. Hon har under dagarna sträng uppsikt över kycklingarna och är nog beredd att kämpa för att inte tappa i rang till dem.

Fast vi bara är i februari håller mina granskott i frysen på att ta slut. Hönsen äter dem begärligt, så dem får jag nog plocka ännu mer av i vår. Bären är också nästan slut, men så hade vi också ett uselt vinbärsår senaste sommar. Förutom värpfoder och sädesblandningar får hönorna vid varje måltid också något litet annat om det så är bara en riven morot. Litet roligt skall det finnas att leta efter i matkoppen.

Tuppen jagar kycklingarna.

Jag har varit litet bekymrad över Hjalmars beteende. Signe visade tydligt att tre veckor i kycklinginhägnad var alldeles nog för henne. Hon gjorde flera försök att ta sig därifrån. Jag tvingade henne ändå att vara där en vecka till, innan jag öppnade buren så att hon tillsammans med kycklingarna kunde förenas med resten av flocken. Man skulle ju kunna tro att det hade räckt med full insyn till kycklingarna, men nej här skulle rangordningen göras klar för alla och en var. Det började med att Hjalmar luggade Signe ordentligt sen pickade han kycklingarna som skrek hjärtskärande. Det var väl mera en markering än i avsikt att dräpa. Man får vara tacksam över att den här sortens uppfostran inte mera är gångbar bland människor och man skall ju akta sig för att förmänskliga djuren, men litet synd tycker jag ändå om de små.

Jag har läst om tuppar som välvilligt servera mat åt kycklingarna, så icke Hjalmar. När Figaro försiktigt försökte sig på en matbit bredvid pappa blev han omedelbart bortkörd. Därefter gick Hjalmar med värdiga steg mot de andra kycklingarna och visade tydligt att de inget har att göra nära honom.

För att kycklingarna skulle ha något skydd har jag arrangerat grankvistar på olika ställen i hönshuset. Vad trevligt tyckte hönorna som trodde att det var meningen att de skulle värpa där. Nu får jag leta ägg bland kvistarna. När kycklingarna gömmer sig där kan Hjalmar sticka in huvudet och glo strängt på dem. Vet hut, ungar!

Tosca i granrisgömman.

Därför har det varit litet oroligt i hönshuset under den gångna veckan när hackordningen skulle etableras igen. Det är tydligt att Anastasia som är yngst av de vuxna hönorna står lägst. Också Signe, som försöker hitta sin plats i flocken, kör bort henne. Ja, allra lägst är förstås kycklingarna. Ester är Hjalmars favorit, men det betyder inte att hon har speciellt hög rang bland de andra. Främst är Ellen och Marjatta, de två äldsta. Efter en vecka verkar det som om rangordningen skulle vara ganska etablerad och Hjalmar behöver inte mera direkt jaga efter kycklingarna – de vet sin plats.

Det skall bli spännande att se vad slutfärgen blir på Carmen. På ryggen är hon närmast svart.

Kycklingarna äter fortfarande huvudsakligen kycklingfoder. Det serverar jag åt dem i den tidigare kycklingburen där de också sover under mamma Signe. Sen får jag vakta noga att inte de andra smyger på dem. Speciellt Ellen och Hjalmar vill gärna komma dit och snaska av kycklingarnas mat, trots att de har egen mat. Gör de det är det slut på friden för de små och de jagas undan. De har förstått att om de går in under mig där jag sitter på huk så är de skyddade. Det innebär jag får vara väldigt försiktig när jag börjar röra på mig. Tråkigt om jag skulle råka trampa på någon.

Vargavinter

 

Nog har det varit kallt, brr. Vi har flera dagar haft -20^o. Idag är det ”bara” -10. Mängder av snö har vi också fått, så mycket att det inte gått att ordentligt ploga med den lilla Avanten. En ordentlig väg finns det ändå till hönshuset och vedlidret, men Cora tycker inte om att ha så få platser att kvällskissa på. Att kissa i djup snö är inget för henne. Jag har slitit med att vräka ner snö från hönsgårdarnas nättak, vis av erfarenhet då stora delar en snörik vinter av den knäcktes under snömängderna. Det är ett besvärligt arbete för jag når inte till alla ställen. Man kan gå under nätet under dunka till det och nu när det är fluffsnö faller den ner genom nätmaskorna, mycket av den hamnar antingen i ens ansikte eller i nacken.

Som tidigare år har jag fått kämpa med att hålla det varmt i hönshuset, speciellt hos dvärghönsen. Där har jag kalla vintrar till natten stängt av deras utrymme med en trasmatta. På det sättet har alla värme koncentrerats till ett mindre utrymme. Nu har det inte gått, för två av dem har fått för sig att de skall ruva. Det är Elvira, förstås, och hennes syster Musti som helt lämpligt lagt sig i var sitt rede, men de står litet kallt under vargavintern. Och vi skall INTE ha kycklingar just nu. H. tycker att det är orättvist att de stora nog fick ruva, men inte de små hönsen. Men man kan inte alltid få som man vill. Jag vet att mitt arbete om några veckor på ett otrevligt sätt kommer att störa min fritid och då är det bäst att det inte finns nykläckta kycklingar som skall ha extra omvårdnad. Därför ber jag Elvira återkomma senare på våren, men ännu tycks hon inte lyssna till min maning utan pilar blixtsnabbt tillbaks till redet om jag lyfter henne därifrån.

Otello studerar Figaro.

Tyrnäväkycklingarna håller på att lämna sitt söta duniga påskkycklingsstadie. De är nu två veckor gamla och jag letar ivrigt efter tecken för att kunna könsbestämma dem, men det är inte alltid så lätt. Från början tänkte jag att Otello är en tupp och fortfarande tror jag att det stämmer. Han har en tydligt framträdande kam. Nu har Figaro också fått en liknande kam, så månne inte också han är en tupp. De andra tre skulle då vara hönor. Ser man till fjäderskruden tycker jag inte man ser någon som helst skillnad. Alla har lika långa vingfjädrar och likadana små tofsar längst bak. Det gäller att vänta och se. 

Tosca i bakgrunden Carmen.

Jag gillar att tänka i teman och denna gång är jag vad gäller namnen inne på operor.  I kycklingburen piper följaktligen Rigoletto, Carmen, Tosca, Figaro och Otello. Man kan ju hävda att något av dem är ett typiskt flick- eller pojknamn, men det tänker jag inte låta mig störas av när könet väl framgår.

Rigoletto, som säkert kommer att börja likna Anastasia.

Otello.

Tyrnävä-kycklingar.

På nyårsdagen märkte jag att Signe vänligt småpratade med någon som uppenbarligen låg under henne. Så spännande! Slutförde de sista arbetena med jungfrukammaren. Eftersom väggarna är kompostgaller måste det sättas på tätare nät så att inte kycklingarna skulle förirra sig ut till de vuxna hönorna. En värmelampa sattes upp liksom också en vattenautomat för Signe och matbehållare för henne.

Följande dag tog jag en korg, spände på en pannlampa och begav mig i arla morgonstund till hönshuset för att flytta Signe och de små till jungfrukammaren. Hon kunde kanske ha legat ett dygn till på sin gamla plats, men eftersom Hjalmar tycker att alla hönor raskt skall stiga upp på morgonen (även den som ruvar), var det bättre att flytta henne i ett tidigt skede. Sagt och gjort medan de andra ännu satt på sovpinnen flyttade jag först Signe och sedan de två kläckta kycklingarna samt fyra okläckta ägg. Hon accepterade genast det nya redet, nu var det bara att vänta på fler kycklingar. Ytterligare tre ägg kläcktes under dagens lopp. Det sjätte ägget visade sig ha varit obefruktat.

Nu har vi två kycklingar som är gulskiftande med en svart kil på huvudet, en svart, en mörkgrå och en som skiftar mera i mörkbrunt. Hoppas nu att de inte alla är tuppar. Det skall bli väldigt intressant att se vilken de slutliga färgerna blir. Jag hade litet hoppats på någon som skulle likna den svagt gula Hjalmar. Vi får se vad det blir nästa gång.

Rockad hos dvärghönsen.

Det började med att småtupparna rök ihop så att blodet formligen sprutade. Det är aldrig roligt att tvingas slakta och därför har jag skjutit upp det in i det längsta. Det är visserligen inte jag som slaktar, det sköter H. om, men inte heller han är speciellt road av det. Visst har jag vetat att vi inte kan ha tre tuppar i flocken, men som sagt slakten har skjutits på, trots att tupparna nu var ca 10 månader gamla. Jag tog slagsbultarna på bar gärning och skilde snabbt åt dem. De placerades i var sin bur i väntan på att H. skulle komma hem och sköta sin andel. Så återstod ”problemet” med Elvis. Han och de tre äldsta hönorna kläcktes i samma kull. Helsyskon var de inte, men säker kunde jag inte vara på den saken. Fast det tycks vimla av lediga tuppar, finns de inte till hands just när man behöver dem. Eftersom tupparnas spermier kan leva i hönorna i upp till tre veckor, eventuellt ännu längre, tänkte jag att det kunde vara förnuftigt att få in nytt blod i flocken innan ruvningssäsongen på allvar sätter igång. En stilig tupp gick min näsa förbi, men sen dök det upp en gul tupp och till och med på under en timmes bilfärd från oss.

På nyårsaftonen flyttade Pippin den lille in hos oss. Gula dvärg kochin är inte så vanlig här i Finland. Elvira som varit vackert gul har efter den senaste ruggningen blivit närmast smutsgul när de mörkare färggenerna börjat ta över. I flocken har vi också Hedda som är svagt, svagt gul. Hennes gula färg har snarast förstärkts.

Ofta brukar hönsen vara mycket tröga med att lämna sina transportlådor, men Pippin kom utfarande som skjuten ur en kanon. Hönorna tittade förvånade på honom, vem var nu detta. Flytten var nog stressig för efter att han sett sig omkring en stund ställde han sig vid vattenautomaten och drack och drack. Hedda ställde sig snart bredvid honom och drack också hon. Bara varma sommardagar brukar våra hönor dricka så, men hon ville väl visa sin sympati för nykomlingen. Han är bara fem månader så hönorna uppfattar förmodligen inte honom som en tupp ännu. Uppenbarligen har han varit mycket lågt i rang i sin förra flock för han nappar nervöst åt sig av maten och vågade äta först när hönorna var färdiga.

Sen var han också med att komma upp på pinnen. Elvira höll honom sällskap tills hon fick honom upp bredvid sig på pinnen. Ännu gal han inte, så med beaktande av det har hönorna verkligen tagit emot honom på ett positivt sätt, men han har gjort ett parningsförsök. Där var det mera iver än kunnighet för han gjorde en snopen kullerbytta över hönan.