Ett överflödav tuppar.

Vår orpingtontupp, Lord Melbourne, blev sjuk i början av hösten och vi tvingades slutligen slakta honom. Han hade säkert blivit väldigt stressad av transporten till vinterhuset och därmed försvagad och mottaglig för allehanda krämpor. Jag hade varit litet missnöjd med hans mesiga sätt, det här var en tupp som ängslades för allt och spred sin oro till hönorna. Därför var det inte ett svårt beslut att ta bort honom.

Småningom började jag så smått se mig om efter en ny tupp. Eftersom utbudet på stora tuppar här i vår landsända verkade klen funderade jag t.o.m. på att överge det rasrena. Blandraser finns det mycket av och egentligen borde man i Finland, där den genetiska poolen är liten, försöka hålla hönsraserna rena. Till slut hittade jag på en dryg timmes köravstånd en vit orpingtontupp som var till salu. Dess ägare hade för att stärka sin stam av orpington på våren köpt en vit tupp och lyckats tigga sig till att få köpa också en vit höna från samma ställe. Det gick några veckor och kycklingarna, som vid köpet var 8 veckor gamla (så tidigt är det väldigt svårt att se skillnad på könen), växte och till den nya ägarens fröjd såg det ut att vara två hönor i stället för en tupp och en höna. Därför åkte hon iväg till samma ställe och köpte en tupp, fortfarande ur samma kull. Efter ytterligare en månad insåg hon att hon stod där med tre vita tuppynglingar och ingen höna alls!

Den nye orpingtontuppen Albert.

Så flyttade Albert in hos oss. För naturligtvis måste Lord Melbourne efterträdas av prins Albert. Skräckslagna stirrade Victoria och de andra på den vita bjässe som klev ut ur transportboxen. Han är verkligen enorm. Alla hönorna klämde sig in i den avbalkning vi kallar jungfrukammaren och vågade inte ens komma fram för att äta. Albert, han klev värdigt omkring och utstötte emellanåt ett dystert ”hoo”.

Så gick det några dagar, hönorna hölls i sin vrå och Albert var allmänt dyster och längtade hem. Tills han plötsligt en morgon hov upp ett ”kuckeliku”. Både hönorna och jag spratt till, de för att de nu insåg att bjässen var en tupp och jag för att det närmast lät som mistlur. Han har en helt annan, betydligt mera klingande, röst än Lord M som mera lät som en dinosaurusbröl.

Jag var litet osäker på könsfördelning i dvärgkochin-kullen. Den visade sig vara 3+3 för tyvärr var Lilla grå också en tupp. Nu är jag i valet och kvalet, vem skall jag behålla?

Lilla grå.

Surkål åt höns.

I höst har jag börjat ge fermenterad/syrad mat åt hönorna. De första dagarna var de litet betänksamma, som med nästan allt nytt, men nu äter de med god aptit. Det är väldigt enkelt att göra i ett ämbar som sen får stå för sig själv i ett hörn och pysa. Varje gång man tar ur ämbaret skall man också fylla på med vad man nu råkar ha till hands. Surkål, yoghurt och ostar är våra vanligaste former av fermenterade matvaror, d.v.s. de har jäst utan syre. Den kontrollerade jäsningen ger längre hållbarhet. Blandningen skall dofta lätt syrligt, inte alkohol och än mindre mögel. Under jäsningen uppstår hälsosamma bakterier och entsymer som gör gott både för människans och för hönans tarmsystem. Immunförsvaret stärks och därmed hålls hönan friskare och fjäderdräkten blir mera glänsande. Vem vill inte ha en frisk och sund flock? Därför ger jag nu fermenterad föda varje dag.

Man börjar med att genomsöka sina köksskåp efter allehanda frön och flingor. Släng dem i ett ämbar med lock.

Tillsätt rivna grönsaker och frukter. Jag använde äpplen, morötter, gurka och zucchini till den första satsen, men man tager vad man haver.

Därefter tillsätter man en förpackning surkål och allra sist så mycket vatten att alltsammans täcks. Rör om ordentligt! Slutligen sätter man på locket och låter ämbaret stå i rumstemperatur några dagar innan det är dags att servera det goda åt dina hönor. Därefter behöver man inte mera sätta till surkål för den har redan gjort sitt då den satt igång jäsningsprocessen. Man tillsätter alltså bara flingor, frön ,grönsaker, brödkanter m.m. och häller på vatten så att allt hålls under ytan och rör om så att allt blandas.

Honungsåret 2018.

Vilken sommar vi haft med sol och värme i överflöd. Oavsett om man bekymrar sig för att detta är ännu ett bevis på klimatförändringen är det skönt med sol i jämförelse med de två tidigare åren då det var både våtare och mera mulet. Det varma vädret har naturligtvis ställt till det för jordbrukarna. Förra året regnade hösten bort och nu torkade skörden. Det är inte så länge sedan detta entydigt skulle ha betytt missväxt och påföljande hunger.

Ur biodlarens synvinkel mottogs värmen i maj först med glädje. Det fanns snabbt mat för bina att hitta i naturen och åtminstone jag behövde inte tilläggsmata mina kupor. Den första glädjen förbyttes i bekymrade miner, allt, verkligen allt blommade på samma gång. Det var en vild verksamhet i alla kupor, nu skulle pollen och nektar transporteras hem. Vid en granskning av kuporna i början av juni hittade jag fullt täckt honung. Det har inte tidigare hänt mig. Vi brukar slunga i augusti, snarare i slutet än i början av månaden, men nu såg vi oss tvungna att slunga en sats redan före midsommar. På det sättet fick vi ju verkligen en exklusiv försommarhonung.

Nu är jag inte alltid på plats vid kuporna, men jag såg inga tecken på svärmning. Däremot gjorde jag två avläggare av mina fyra kupor. Den ena kom bra igång, medan den andra haft det litet svårare. Självfallet skar jag också bort drönarlarver som under vintern blir tilläggskost åt hönsen.  Litet bekymrad var jag över diskussioner på nätet att man redan i juli skulle ha börjat med invintringen då allt blommat slut. Jag höll ändå huvudet kallt och såg tiden an. Uppenbarligen fanns det ändå tillräckligt för sist och slutligen kunde vi slunga en ordentlig sats i augusti och kunde räkna med 100 kg honung. Det är för våra förhållanden helt bra och mera vill vi inte ha för honungen skall ju säljas också.

Den varma septembermånaden ledde till att det i veckor hängde stora skägg utanför kuporna.  

Kycklingarna växer.

Nu är kycklingarna alla ca 1 månad gamla. Jag tror att jag har lyckats könsbestämma dem, men helt säker kan man inte vara förrän man ser ett ägg eller hör någon gala. Apropå ägg så ruggar alla så fjädrarna yr. Vi har inte sett röken av ett ägg på några veckor nu. Vi tröstar oss med att tomaterna mognar och vi verkligen kan kalasa på dem.

Fluffy var i början en ganska förvirrad liten varelse som kunde irra omkring för sig själv när de andra flockades kring matskålen. Hon har ärvt sin fars friserade look och jag håller tummarna för att hon hålls vit.

Jag trodde först att Elvira var en tuppkyckling, men har nu börjat luta åt att det är en Elvira och inte en Elvis. Flocken har varit mycket grå så det är roligt med ett inslag av litet brunt.

Kalle är med säkerhet en tupp och kommer att bli en ljusare variant av sin far.

Vi har aldrig haft en så mörk kyckling som Mustikka (tänk vad det låter mycket bättre att heta Mustikka än Blåbär). Det är spännande att det med en ny tupp kan bli så här olika färger.

Lilla Grå håller i det skedet tyvärr på att förlora den här ljust gråa färgen. I det här fallet är jag litet tveksam gällande könet. Kan det trots allt vara en höna?

Nu märker jag att jag inte har någon bild av Brorsan. Han är numera smutsgul och definitivt en tupp. Med årens lopp har jag lärt mig att inte fästa mig för mycket vid tupparna, de skall ändå säljas eller slaktas.

Monstergurkor.

I år har det varit si och så med skörden. Jag skall väl inte klaga eftersom den ekonomiska förlusten är försumbar. Mycket värre har bönderna det. I fjol regnade skörden bort och i år har den torkat bort. Torrt har det ju varit, jag orkade helt enkelt inte släpa på vattenkannor i den mängd som skulle ha behövts för en rimlig skörd. Potatis har vi fått, men ärterna torkade så fullständigt att man nu kan blötlägga dem direkt för en god soppa.

I växthuset har jag däremot troget vattnat. Vi har i år haft en gurksort som varit mycket taggiga. Ju mindre desto taggigare. Det verkar som om taggarna skulle slätas ut något när gurkan växt sig stor. Och stora har det blivit, väldiga. Jag misstänker att just den här gurkan inspirerade i forna dagar till den behändiga spikklubban som man kunde slå i huvudet på sin fiende. Eller så var det helt enkelt de här gurkorna som var vapnen i det så kallade klubbekriget.

De gurkor som inte hängt rakt upp och ner har slingrat sig som forntida vidunder längs marken. Genom att de blivit så stora har deras kärnhus också vuxit, men dem äter hönorna begärligt upp.

Om gurkorna har vuxit och i rask takt blivit "mogna" så har tomaterna satt vårt tålamod på prov. De har ju fått sol och värme, men det visade sig att just värmen eller snarare hettan stannar upp mognadsprocessen.

I veckor hängde det tomatklasar som nästan var färdiga, men först nu när det blivit betydligt svalare har de äntligen mognat. Just den här sorten var ändå inte speciellt god. Däremot tycker vi mycket om Tigrella, som har ett lite randigt skal.

Min favorit den gula Dansk export gick inte att få i år, men vi har provat på en sort som hette något med choklad, små och bruna och mycket goda.

 

Mycket tveksam är jag till de nästan svarta tomaterna. Kan de heta Black cherry? De är fortfarande stenhårda och jag undrar om vi får vänta till jul innan de blir ätbara.

Isabellas kyckling.

Efter att Margareta och Regina lämnat redet med sina gemensamma fem kycklingar låg Isabella troget på fyra ägg. Trägen vinner och en morgon fick jag se en liten vackert grå kyckling kika fram under henne. Isabella var ifjol ganska slarvig med vården av sina kycklingar. I år blev hon så omåttligt stolt över vad hon åstadkommit att hon genast lämnade redet och de tre återstående äggen. De var helt kalla när jag märkte det. Dessutom var hon så tagen av situationen att hon samma dag kycklingen kläckts og den med ut. Den var ju helt förvirrad och kunde knappt ta sig fram. Snabbt fick jag lov att lyfta in mor och barn i hönshuset och stänga luckan. Dumma är höns inte för efter att detta upprepats även följande dag förstod hon att det var bäst att hålla sig inomhus några dagar.

Isabella med lilla grå.

De andra kycklingarna växer med fart. Jag studerar dem noga varje dag och ser dystert på växande kammar. Skall det vara tuppar allesammans? Det är roligt att de alla har olika färger, det gör att man lätt kan identifiera dem.

Den mörkgrå kycklingen och hens syskon hoppar gärna upp på "lekpinnarna" i hönsgården.

Till natten söker sig Margareta och Regina till sina reden och ligger där med sina kycklingar. Redena är ca 10 centimeter från golvet, men det har inte utgjort något problem. Isabella sover ännu på golvet tillsammans med lilla grå. Tuppen håller henne ibland sällskap, medan mostrarna Viola och Benjamina sitter uppflugna på pinnarna. De senare har varit ganska avundsjuka på att kycklingarna skall få så god mat. Det blir en del tjuvnyp.

Sensommar kycklingar.

För ca tre veckor sedan beslöt Margareta, en av våra äldsta dvärg kochin, att det var dags att börja ruva. Jag placerade några ägg under henne, men hade ingen möjlighet att avskärma redet i det lilla sommarhus hönsen nu bebor. Det borde jag ju ha gjort för efter en tid visade det sig att de andra hönorna helt sonika lade sig på henne och värpte sina ägg i samma rede. När så Regina lade sig platt i redet bredvid och bara hade ett ägg under sig flyttade jag över en del av Margaretas ägg samtidigt som jag kastade bort några av överloppsäggen.

I år tycks Margareta inte ha lika hård koll på att man inte skall få se kycklingarna. 2-åringen var helt fascinerad när han fick se vad som doldes i hönshuset.

Nu har fem kycklingar kläckts och Margareta har lämnat redet med dem. Kvar finns Regina på sina ägg samt Isabella som fick för sig att hon skulle ta hand om de ägg som Margareta lämnat kvar i redet. Här hjälps alla åt med att ruva, mata och valla kycklingarna. Redan då Margareta bara ruvade hände det att någon av de andra hönorna gick in i hönshuset och umgicks med henne. Nu kommer pappa Knut allt som oftast in för att se att allt är väl med hans avkomma.

Till vänster om Viola syns en liten gul kyckling. Pappa Knut vakar över sin familj och ser till att Regina återvänder till sina ägg när hon ätit färdigt.

Den första tiden får kycklingarna hårdkokt äggula blandat med en aning grynost, litet havreflingor och sesamfrön har de också ätit. De är smarrig mat för vem som helst så jag måste stänga ute Knutte, Viola och Benjamina när det är dags för kycklingarna att äta, vilket de så här till en början gör fyra gånger om dagen. Att de skall ha mat så ofta går ju dåligt ihop med vanliga arbetsdagar så det får bli mycket pendlande och distansjobb.