Hönsaffärer.

Jag lade i början av sommaren ut en bild av de små hönorna på Face Book. Väldigt förvånad och smickrad blev jag när jag efter några dagar blev kontaktad av en kvinna som frågade om jag säljer avelsägg. Jag – avelsägg! Självklart var jag beredd att börja samla ihop sådana ägg. Under en veckas tid fick jag ihop 15 ägg som sedan avlevererades på en bensinstation. Köparen hade kört i hela två timmar för att få mina ägg! Med stor spänning väntade jag på resultatet. Det skulle ju vara genant om Gunnar inte gjort sitt. Men visst hade han skött sig och av de 15 äggen kläcktes det 12 små kycklingar.

Våra kycklingar har vuxit enormt och har redan en tid nog gått under benämningen unghöns. De tre har intensivt hållit ihop och tröstat varandra när hönorna gett dem tjuvnyp eller Gunnar hänsynslöst jagat de två tupparna. Jag hade redan hittat ett recept på en god hönsbuljong med tanke på tupparna, men gjorde ändå ett försök att få Ettan och Pricken sålda. Regina håller jag självfallet. Och verkligen, det lyckades. Ettan, den vita tuppkycklingen, åkte för någon vecka sedan långa vägar till Joensuu i östra Finland, en resa på knappa 6 timmar. Han fick ett bra hem där han placerades med en grupp lavendelfärgade hönor. 4-åringen begrät hans avfärd för just vita kycklingar tycker hon speciellt mycket om. Jag tröstade med att kanske vi får nya vita kycklingar nästa vår.

Ettan flyttade till Joensuu.

Också Pricken lyckades jag placera. Han blev tupp i en flock med Mille Fleur-höns. Varför raserna skulle blandas framgick inte. De sista dagarna jag hade honom kvar var Gunnar efter honom i ett. Det var betydligt lugnare i flocken medan Ettan ännu var kvar. Honom hade Gunnar tolererat som kompis helt intill sig när de åt, men Pricken jagade han bort. Det var bra att han nu fick en egen flock för så fort jag packat in honom i transportlådan började han gala. 

Också Pricken slapp bli buljong.

Sorkar i rabatten.

I våras när jag tog itu med att gå igenom den stora rabatten framför vårt hus blev jag ganska snopen. Ogräset som skulle bort kom upp hur lätt som helst, men inte bara det, också rosor och annat som skulle växa där följde elegant med upp i luften. Rötterna var helt avgnagda och när jag tittade närmare efter såg jag att det gick en stor gång tvärs genom rabatten. Sorkar av något slag hade uppenbarligen varit i farten. Också andra rabatter hade fått påhälsning av de ovälkomna djuren liksom en del av odlingsbassängerna i köksträdgården.

Jag ville inte lägga ut gift eller gräva ner fällor som man också kan göra. Grannen berättade att hon satt vitlökar i gångarna och då flyttade djuren – uppenbarligen till oss. Vitlöksknepet fick mig att tänka på att det kanske var på grund av sorkarna som det, när vi köpte stället, växte vitlök precis överallt i köksträdgården. Det upptäckte vi först efter att snön smultit och kanske en vitlöksodling mot sorkar inte är det bästa försäljningsargumentet. Jag har fört en envis kamp mot vitlökarna, i hopp om att kunna odla även annat, nu får jag mitt straff.

En bekant rådde mig att lägga strömmingar i ingångshålen, vilket jag också gjorde. Nu läste jag i en trädgårdstidning att man skall hälla spadet från en surströmmingsburk i hålet. Det förstår jag kan vara ett verksamt trick, för det luktar ju vedervärdigt. Förmodligen åt sorkarna bara tacksamt upp mina strömmingar. Nu ser vi fram emot surströmmingsfest så att vi har något att hälla av. Kanske också hjortarna drar sig för den lukten.

Det knepet som jag stannade för var att sätta flaskor på en järnpinne och sticka ner den i sorkgången. Det skall förorsaka tråkigt buller i gångarna när flaskorna vajar i vinden. Det ser onekligen litet konstigt ut med ett antal vinflaskor ”på tork” i trädgården.

Modern konst eller sorkskrämma?

Bin i skorstenen.

Vi har en skorsten vars eldstad revs på 1970-talet och således sedan dess stått oanvänd. I omgångar har där bott bin utan att vi fått klart för oss varifrån de kommit. Senaste sommar var det en av grannens svärmar som slog sig ner där, de överlevde inte länge och nu har skorstenen stått obebodd. 

Jag har ofta funderat på hur det ser ut inuti skorstenen och idag kom jag äntligen till skott. Efter stränga order om att jag inte får klättra upp på egen hand fick jag hjälp med att baxa upp en stege på taket, för skorstenen är oväntat hög. Sen var det bara att klättra upp först för en stege och sen för en till. Plockade bort de tegelstenar som lagts som regnskydd på rökkanalerna och tittade ner. Den ena kanalen var helt tom, förutom en hel del spindelväv, och det var nästan svindlande att kika ner i den. I den andra var det däremot fullt av vaxkakor. De var alla tomma, men visade att där under en lång tid varit mycket aktivitet. Om de första bina bosatt sig långt nere har de kanske haft litet nytta av den värme som huset avger, för periodvis har vi haft "underhyresgäster" i flera år.

För att nå upp till skorstenen krävdes det en stege.

Vi har inte störts av att det funnits bin där eftersom vi ändå inte haft någat att elda i, men om man får en bisvärm i skorstenen lönar det sig att tända eld i spisen så att svärmen söker sig till en annan plats. Om bina hunnit börja bygga rikligt med vaxkakor är det bara sotaren som kan få bort dem.

När jag lyfte bort tegelstenarna som skyddade rökkanalerna mötte den här synen mig.

Jag hoppas att våra egentliga bikupor inte skall gapa lika tomma vid sommarens slut. Just nu ser det inte så lovande ut med kyligt väder, blåst och regn. Men vädret kan man inget göra åt, det är bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

När jag tog bort litet av de översta vaxkakorna såg jag att de fortsatte långt ner.

Midsommarsnok.

Midsommaren är över och firades, som så ofta förr, i kylslaget väder. I vissa delar av landet kom det till och med hagel så att marken låg vit. Hos oss var det uppehållsväder men som sagt rätt kyligt. Under dagen dracks kaffe på verandan, vår tillflykt då vädret inte riktigt inbjuder till att sitta ute och njuta. Först efter kaffet märkte jag att vi haft en åskådare som tittat in genom fönstret allt för blyg för att knacka på och fråga om den också fick komma in i den sköna värmen. För visst trivs ormar bäst i värme? Vår hus-snok och dess ättlingar brukar gärna ligga på trappan och njuta i solen, men nu har det varit för mycket klamp av fötter och spring av hundtassar (en dag snubblade Cora nästan över en orm). Det var väl för att få lugn och ro en av snokarna beslöt sig för att klänga upp längs klematisen och slå sig till ro på den lilla fönsterlisten. Där låg den länge och njöt av de solstrålar som emellanåt behagade titta fram. Snokarna är ju skickliga klättrare och jag skulle gärna ha sett den klättra upp, eller ned. Men trots att den låg där länge och villigt lät sig beskådas av stora och små bjöd den inte på några akrobatikkonster.

Utedusch.

Ända sedan vi flyttade ut på ”landet” har jag förargat mig över att vårt avloppsvatten rinner till ett slutet system. Dit rinner följaktligen också duschvattnet och det har känts väldigt onödigt, för så smutsigt kan det ju inte vara. Att riva upp systemet och bygga ett annat har ändå inte känts relevant. Ännu mer frustrerande blev det i år när nya bestämmelser krävde att vi skulle anlita den slamhanteringsfirma som vunnit upphandlingen i vårt kommunala storområde. Dittills hade vi själva kunna välja slaskvattensproducent (= hämtare) och vi hade varit mycket nöjda med den, som visserligen hade sin hemort i grannkommunen, men som hämtade slaskvatten också i vår kommun. Dit kunde man ringa också när det var kris och vi hotades av översvämning och bilen kom så fort den bara hade tillfälle till det. Nu är det byråkrati som gäller och minst 5 arbetsdagar krävs det för att behandla ens begäran om tömning. Vi tycker att om man skall få välja fritt inom sjukvården är det rimligt att man också kan välja sin slaskvattenshanterare fritt, därmed inte sagt att jag egentligen skulle understöda det förslag om valfrihet i sjukvården som Samlingspartiet pläderar för.

Allt det här gjorde att jag i våras föreslog för H. att vi skulle ha en utedusch där man fritt kan spola sitt vatten utan att tänka på att cisternen fylls. Han nappade på idén och nu har vi en utedusch. Det är visserligen litet bökigt, för innan man kan stå i duschen måste man koppla en slang till badkarets kran och sticka ut den genom badrumsfönstret. Den olägenheten uppvägs ändå av hur skönt det känns att stå ute i det fria och låta det varma vattnet rinna över en. Vi bor så att ingen rimligen kan se oss duscha, men för att inte helt blåsa bort har vi satt upp en vägg.

Väggen skyddar mot vindarna som kommer farande över de öppna fälten.

I krukorna växer luktärter som skall förhöja njutningen.

Rom byggdes inte på en dag.

Att Rom inte byggdes på en dag säger sig självt. I dag har jag också en större förståelse för att det gick 40 år innan Isak-katedralen i S:t Petersburg stod färdig. Jag menar den är ju ändå stor, på den högsta punkten över 100 meter. Oändligt långsamt segar sig nämligen bygget med vårt orangeri fram. Sten läggs vid sten och däremellan skall murbruket torka, men inte för snabbt och inte för långsamt. De några varma dagar vi haft har murarna alltså vid dagens slut täckts in för att de inte skall torka för fort. Idag har det inte varit någon som helst risk för det. I morse var det + 5 grader och därefter har dagen bestått av litet sol följt av regn och ordentliga hagelskurar. Och detta skall kallas sommarmånad! I nyheterna berättades det att det bara ett fåtal gånger per sekel är så här kallt i början av juni. Nu finns det risk för att murbruket i vätan rinner bort innan det alls hunnit torka. Det gäller alltså att ha tålamod med bygget.

Sakta men säkert börjar ena långsidan bli färdig. Notera till vänster det runda "bordet". En lagom bit av ett träd har fått torka och fått hjul under. Det kan användas som ett flyttbart kaffebord eller som en sittplats eller som underlag för en större kruka. 

Hönorna står inför flytten till sitt sommarhus. Fördelen med det mobila hönshuset var ju just att det är mobilt. Och visst gick det ganska enkelt att flytta. Värre var det med hönsgården som också skulle vara mobil. Vi var tre män av varierande raskhet och jag som bar och jag måste säga att det var bra tungt att flytta hela hagen på en gång. Men vad gör man inte för att ens kära höns skall få nya fräscha betesmarker. Jag hoppas de känner tacksamhet och värper flitigt. Jag rekommenderar varmt att man bygger hönsgården i fyra enskilda delar som förses med nät och som skruvas ihop för att vid behov kunna skruvas isär. Nu märkte vi att flytten av hela härligheten nog påverkade bygget, litet så där som IKEA möbler inte tål att skruvas ihop och isär allt för många gånger. 

Här kommer hönshuset rullande. Trots att chauffören ingenting såg gick flytten utan missöden. Tyvärr blev det ingen bild av flyttningen av hönsgården för då behövdes alla armar och händer. 

Livet på landet.

Det är spännande att bo på landet. När jag kom från hönshuset i går morse såg jag en älg lunka över åkern. Det var ju spännande, för älgar ser man inte så ofta. Däremot bemöts rapporter om hjortar numera med en förströdd gäspning, för dem ser vi så gott som dagligen.

Än mer spännande blev livet i går på eftermiddagen när jag beslöt mig för att flytta en krusbärsbuske till lilla hönsgården. Vi har ett snår av krusbärsbuskar som tydligen spritt sig för egen hand och nu har jag tänkt ta itu med dem. Sagt och gjort, jag grävde upp ett mindre exemplar och gick till hönsgården. Där var det inte så lätt att gräva för marken var full av mindre stenar. Plötsligt stötte jag på ett litet rostigt järnrör som jag plockade upp och en större sten som jag tog åt sidan. Därefter träffade spaden på ännu något hårt som till sin form såg konstigt ut, en oval grej. Det visade sig vara spetsen på en granat som jag försiktigt grävde fram. Vad gör man när man gräver fram en granat? Ja, kallar på sin man i första hand, som kunde bekräfta att visst var det en äkta granatkastarpjäs. Han lyfte den varsamt ut ur hönsgården och lade den på marken. På kvällen började jag undra vad man egentligen skall göra om man stöter på en gammal granat? En sökning på nätet visade att man skall ringa 112.

En krigstida granat vill man inte gräva fram i sin trädgård.

Idag ringde jag så till polisen. Mitt ”nödsamtal” ringde jag klockan 9.52 och inom en halv timme hade polisen varit på plats, konstaterat att granaten var farlig och spärrat av området där den låg. Jag förstår att det ingår i deras direktiv, men det såg ju litet lustigt ut med en avspärrning mellan hönsgården och bikuporna. Vem skulle nu gå där? Rask handlat var det i alla fall av polisen.

Det härär inte vardagsmat på vår fridfulla gård.

Precis när jag på eftermiddagen kom hem från jobbet anlände en armébil med släp. Det visade sig vara två militärpoliser från pioniärkompaniet som kom för att föra bort granaten. Fältväbeln, som var en man i mera mogen ålder, konstaterade att granaten är farlig varpå den yngre, en löjtnant, fick dra på sig skyddskläder. Vi andra fick lov att ta skydd helt i andra ändan av ladugården, bakom den, medan löjtnanten försiktigt lyfte över granaten i en röd väska som placerades i en stor ”tunna” på släpvagnens flak.

Sen fick vi stränga order att inte röra granater eller annat farligt som kan ligga nedgrävt i marken. Minsta skakning kan förorsaka en explosion liksom också temperaturväxlingar. Den hade ju legat i den svala jorden och fick sen ligga exponerad för de mycket varma solstrålarna som glatt alla de senaste dagarna.

Färdig för att transportera bort granaten.