I år blommar granen.

I år kan man på vissa granar se röda "blommor". Det är hanblommorna som först är små blåröda ovala ax för att senare skifta över till gult. Pollenmjölet är också gult. Det är långt ifrån varje år granen blommar, normalt sker det bara vart fjärde eller femte år. I måndasskiftet maj-juni lyser plötsligt den mörka granen av olika färger. Granen blir uppenbarligen ganska sent könsmogen för först vid 15-20 års ålder blommar den första gången. Tydligen behövs det en särskilt lämplig sommar för att granen skall blomma följande år. I år är det alltså dags för en en del av våra granar, för majoriteten visar inga som helst tecken på att blomma. De är kanske för unga, eller så är året helt enkelt inte lämpligt för dem.

I år har granen vackra hanblommor.

Han- och honblommorna finns på samma träd. Honblommorna står rakt upp och fångar upp pollenmjölet som vinden för med sig. Småningom blir de här blommorna allt mörkar till färgen och börjar hänga neråt. De utvecklas till stora kottar som fröar av sig under vintern.

Honblommorna står rakt upp beredda att ta emot pollenmjöl.

Nu börjar granen också utveckla nya skott. Dem plockar jag av för att frysa ner inför vintern. Hönsen äter dem begärligt när det annars är ont om grönt.

Han- och honblommorna samsas om utrymmet på samma gran.

Med våren kom kycklingarna.

Trägen vinner kan dvärghönorna säga. Envist har de i litet olika sammansättningar ruvat sedan årsskiftet. Elvira vår allra bästa hönsamamma gav upp för länge sedan när hon märkte att alla ägg nogsamt togs bort. Småningom slutade alla värpa och höll en vinterpaus under de kallaste månaderna. Därför brydde jag mig inte heller om att varje dag gräva under ruvhönsen. För två veckor sedan skymtade jag ändå ett ägg och insåg att jag blivit lurad och att de andra hade börjat värpa och serverat ruvarna med ägg. Det var många ägg! Plockade bort en del och lät de tre, d.v.s. Mustikka, Fluffy och Hedda hålla en del. Det är nästan enda sättet att få dem att sluta ruva, låt dem få en kyckling eller två. Först kläcktes så en helt grå liten en, Matti-Matilda. Följande dag såg Sanna-Santeri dagens ljus och därefter kläcktes Mansikka. De tre mammorna tycktes enas om att tre kycklingar var nog och lämnade sin ägghög.

Mansikka mitt i maten.

Matti-Matilda har verkligen överraskat mig. Han var inte många dagar gammal när jag hittade honom ute i hönsgården vilt pipande. Tröskeln ut är så hög att de små inte kommer ut utan att hoppa vilt och vifta på de rätt obetydliga vingarna. Det har alltså Matti, för visst är det frågan om en tupp, lyckats med medan de två andra nöjer sig med att stå inne och skrika om mammorna väljer att gå ut och sträcka på benen. Vid bara en veckas ålder lärde han sig att ta sig in längs den mycket branta stegen, en planka med stegpinnar på.  Nu klarar han galant att vandra ut och in, medan systrarna snällt får vänta inne.

Dags för ett nytt biår.

Mina bin brukat i allmänhet tömma tarmen kring Runebergsdagen den 5 februari. Så även i fjol, trots att snön låg djup. För en del blev det sista resan då de frös ihjäl på kuppen. Alla tre samhällen har övervintrat, nu håller jag tummarna att det skall gå bra också under de kommande veckorna innan annat än sälg, tussilago, krokus och scilla börjar blomma.

Efter påsk brukar det bli dags att byta botten i bikuporna. I år gick det rejält över påsk eftersom den inföll så tidigt. Nu är bottnen utbytta mot nya och rena och jag antar att friska vindar nu sveper in i kupan. Det fanns ganska så många döda bin som på bottnen täppte till luftintaget. En av kuporna hade fortfarande så mycket mat kvar att det var bara med yttersta ansträngning jag lyckades först lyfta upp lådan på ett sidobord och sedan efter bottenbytet varsamt sätta den tillbaka utan att tappa hela härligheten. Med så mycket mat kvar kunde man tro att det var ett svagt och eländigt samhälle som förde en tynande tillvaro, men det verkade mycket aktivt och där fanns rejält med bin. Vad månne de har levt på denna långa och snörika vinter, luft och kärlek?

De gamla bina dör bort under vintern.

Ramarna har jag fört för vaxsmältning och tvätt och nu återstår att tvätta lådorna och sedan vaxa de rena ramarna inför den kommande säsongen. Det är alltid lika spännande att se hur det utvecklar sig, blir det ett gott honungsår eller inte.

Gruppens rangordning.

Kycklingarna har vuxit så att man knappt kan tala om kycklingar mer, snarare är de ju unghöns. Oftast rör de sig i grupp, men också inom gruppen finns det en rangordning. Otello har fått för sig att han är den som bestämmer. Det behövdes inte mycket av uppburrade nackfjädrar och ett och annat välriktat nyp för att de andra skulle förstå vem som är högsta hönset. Figaro har varit mycket undfallande och en vass blick från Otello från honom att drypa av från matskålen. Men också systrarna får känna av Otellos näbb om han tycker att de äter för mycket. Speciellt Carmen och ibland också Tosca får se upp när  brorsan är på det humöret.

Otello tror att det är han som är kung.

Hjalmar ser fortfarande till att de små håller sig ur vägen, därför väntar åtminstone jag ivrigt på att snön skall smälta bort och att man småningom skall våga låta hönsen gå ute i sin gård. Med mera plats är det lugnare i flocken. Carmen har emellanåt vågat sig in bland de vuxna hönsen och pickat efter mat tillsammans med dem. Häromdagen tog Rigoletto ett djärvt steg. Signe hade lagt sig till ro för att värpa och Rigoletto ställde sig och tittade intresserat på henne. Plötsligt steg Rigoletto in i redet. Signe blev så överraskad att hon steg upp och gick bort och sen stod Rigoletto där och kände efter hur det skulle vara att värpa. Ja, det är namnet till trots frågan om en höna. Så här eftergiven brukar Signe sannerligen inte vara mot sina kycklingar. Tvärtom, hon ger dem nog ordentliga tjuvnyp när hon tycker det behövs för att visa dem att ”se, men inte röra, det är småbarnsgöra”.

Carmen får ofta se upp med brosan.

Mycket nöjd har jag varit med hönornas äggproduktion. En undersökning som gjorts om finska lantrashöns visar att Tyrnävästammen är den som värper bäst, 0,8 ägg per höna per dag. Det kan gott stämma när det gäller min flock. De värper inte speciellt stora ägg, men goda är de!

Hönan blir kal på ryggen.

 Ester har under vinterns lopp förlorat allt fler fjädrar på ryggen. Det är Hjalmar som har åstadkommit detta genom att ivrigt para henne. Nu vet jag inte om det är så att han är ovanligt mycket på henne eller om hon helt enkelt har en sämre och svagare fjäderskrud. 

Med bekymmer har jag sett på utvecklingen för det är ju inte bra om han tillslut river henne blodig. Något måste göras. Jag beställde därför en ”kappa” som hon nu har som skydd medan fjädrarna förhoppningsvis småningom växer ut, på finska kallas den helt träffande ”panotakki”. Säkert kan den händiga sy en själv. 

Ester var till en början inte glad över detta påhitt. När jag förde henne tillbaks till hönshuset, efter att ha satt på kappan, gick hon med en underlig hukande gång och lade sig allt emellanåt ner. Hon försökte helt enkelt undkomma det där som fanns på hennes rygg. Följande dag var hon helt som vanligt och kappan har inte på något sätt hindrat hennes dagliga liv. På sommaren skulle jag nog inte låta hönan gå med kappa framför allt för att hon skall till fullo kunna njuta av sandbad. I utegården kan hönsen också lättare undkomma Hjalmar om de inte känner för hans ömhetsbetygelser.

Fågelinfluensan närmar sig.

Sedan senhösten har fågelinfluensan härjat i bl.a. Danmark och södra Sverige. I januari 2021 upptäcktes en ovanlig hög dödlighet bland både vildfasaner och en fasangård i Janakkala. I februari har man upptäckt en drabbad knölsvan i Helsingfors. Följande fall var en duvhök som hade förts till kliniken för vilda djur vid Högholmens djurpark. Den visade sig ha fågelinfluensa med den påföljden att inte bara den, utan alla andra fåglar som vårdades på kliniken måste avlivas och utrymmena måste desinficeras grundligt.

Enligt myndigheterna bör man se upp med följande tecken som tyder på sjuka djur, d.v.s. att de äter och dricker mindre och att äggproduktionen minskar samt naturligtvis att dödligheten ökar. Äggproduktionen kan ju helt naturligt variera och ökad dödlighet får väl var och en att inse att något är på tok i flocken. Nu gäller, precis som förr om åren, strikta utegångsförbud från 1.2–31.5. Frågan är om man i år tvingas förlänga utegångsförbudet. Det skulle självfallet vara väldigt trist. Min uppfattning är ändå att hönsägare i Finland snällt följer påbuden. De finns ju där för att skydda våra fjäderfän och jag tror faktiskt inte att hönsen själva går runt och längtar efter att få komma ut. De må vara läraktiga och ha ett gott minne, men jag tror inte att de kan känna längtan.

Carmen, Figaro, Rigoletto, Tosca och Otello. Jag tror fortfarande att Figaro och Otello är tuppar.

Kycklingarna har nu blivit sju veckor och är verkligen inga småttingar mera. Efter den turbulenta tiden när Signe och de små fick tillträde till resten av flocken har det blivit mycket lugnare. Kycklingarna visar fortfarande stor respekt för Hjalmar och pilar, när han närmar sig dem, iväg till sin gömma under granriset. Under veckan har Signe kommit till att det är bra trist att sova i en hög på golvet med kycklingarna. Nu sitter hon på översta pinnen bredvid Hjalmar. Hur hon nu sedan har fått den favören. Ofta har hon haft någon kyckling bredvid sig och då håller hon moderligt sin vinge över den. Det ser ofantligt rart ut. Det måtte gräma Anastasia att kycklingar nu plötsligt sitter överst för där ryms inte hon och därför får hon hålla till på en lägre pinne. Hon har under dagarna sträng uppsikt över kycklingarna och är nog beredd att kämpa för att inte tappa i rang till dem.

Fast vi bara är i februari håller mina granskott i frysen på att ta slut. Hönsen äter dem begärligt, så dem får jag nog plocka ännu mer av i vår. Bären är också nästan slut, men så hade vi också ett uselt vinbärsår senaste sommar. Förutom värpfoder och sädesblandningar får hönorna vid varje måltid också något litet annat om det så är bara en riven morot. Litet roligt skall det finnas att leta efter i matkoppen.

Tuppen jagar kycklingarna.

Jag har varit litet bekymrad över Hjalmars beteende. Signe visade tydligt att tre veckor i kycklinginhägnad var alldeles nog för henne. Hon gjorde flera försök att ta sig därifrån. Jag tvingade henne ändå att vara där en vecka till, innan jag öppnade buren så att hon tillsammans med kycklingarna kunde förenas med resten av flocken. Man skulle ju kunna tro att det hade räckt med full insyn till kycklingarna, men nej här skulle rangordningen göras klar för alla och en var. Det började med att Hjalmar luggade Signe ordentligt sen pickade han kycklingarna som skrek hjärtskärande. Det var väl mera en markering än i avsikt att dräpa. Man får vara tacksam över att den här sortens uppfostran inte mera är gångbar bland människor och man skall ju akta sig för att förmänskliga djuren, men litet synd tycker jag ändå om de små.

Jag har läst om tuppar som välvilligt servera mat åt kycklingarna, så icke Hjalmar. När Figaro försiktigt försökte sig på en matbit bredvid pappa blev han omedelbart bortkörd. Därefter gick Hjalmar med värdiga steg mot de andra kycklingarna och visade tydligt att de inget har att göra nära honom.

För att kycklingarna skulle ha något skydd har jag arrangerat grankvistar på olika ställen i hönshuset. Vad trevligt tyckte hönorna som trodde att det var meningen att de skulle värpa där. Nu får jag leta ägg bland kvistarna. När kycklingarna gömmer sig där kan Hjalmar sticka in huvudet och glo strängt på dem. Vet hut, ungar!

Tosca i granrisgömman.

Därför har det varit litet oroligt i hönshuset under den gångna veckan när hackordningen skulle etableras igen. Det är tydligt att Anastasia som är yngst av de vuxna hönorna står lägst. Också Signe, som försöker hitta sin plats i flocken, kör bort henne. Ja, allra lägst är förstås kycklingarna. Ester är Hjalmars favorit, men det betyder inte att hon har speciellt hög rang bland de andra. Främst är Ellen och Marjatta, de två äldsta. Efter en vecka verkar det som om rangordningen skulle vara ganska etablerad och Hjalmar behöver inte mera direkt jaga efter kycklingarna – de vet sin plats.

Det skall bli spännande att se vad slutfärgen blir på Carmen. På ryggen är hon närmast svart.

Kycklingarna äter fortfarande huvudsakligen kycklingfoder. Det serverar jag åt dem i den tidigare kycklingburen där de också sover under mamma Signe. Sen får jag vakta noga att inte de andra smyger på dem. Speciellt Ellen och Hjalmar vill gärna komma dit och snaska av kycklingarnas mat, trots att de har egen mat. Gör de det är det slut på friden för de små och de jagas undan. De har förstått att om de går in under mig där jag sitter på huk så är de skyddade. Det innebär jag får vara väldigt försiktig när jag börjar röra på mig. Tråkigt om jag skulle råka trampa på någon.