ALO2

I lördags var det tidig uppstigning och en lång dag låg framför mig. Strax efter kl. 7 startade jag med Cora i bilen norrut mot Ruovesi och drygt 12 timmar senare var vi hemma igen. Vi hade fått startplats i ett nybörjarprov där. Det här med startplatser är inte alls så enkelt att man bara anmäler att man skulle vilja vara med i något prov. Till ett prov tas 15 hundar och om det är fler anmälda än så, vilket det oftast är, prioriteras de som är medlemmar i den arrangerande föreningen. Resten lottas. Vi hade alltså tur och kunde starta igen.

Motorvägen mot Tammerfors är inte så spännande att köra, men efter Tammerfors svängde vi in på en ganska liten landsväg som förde norrut förbi Teisko. Fördelen med prov långt borta är att man får se en hel del mycket vackra ställen. Den enda verkliga sevärdheten var en gammal stenbro, Aunessilta, byggd 1898–99. Tidigare gick landsvägen mellan Tammerfors och Ruovesi över den här bron som med sitt valv på 19 meter är Finlands största.

Själva provplatsen var ett litet träsk, mycket likt de vi har tränat vid. Provet inleddes med ett sök där Cora, het efter att i några timmar ha fått sitta i bilen och vänta, störtade iväg och hämtade kråkan som låg längst bort. Sen kom hon ännu med en kanin. Därefter fick man gå en bit och ställa sig vid vattenbrynet, med risk för att sjunka in i gungflyet. En dubbelmarkering kastades från en båt så att den första truten hamnade på öppet vatten och den andra på torra land på andra sidan vattnet. Cora hämtade först den från torra land. Sen var hon nog fortfarande ganska upp i varv och jag kanske också för ivrig att skicka iväg henne på den andra markeringen.  Hur som haver så begav hon sig inte ut i vattnet utan sprang längs strandkanten på ett sök. Kallade tillbaks henne och fick iväg henne på nytt. Men då simmade hon över till den gamla platsen. Hon hade alltså helt glömt var trut nummer ett låg, trots att hon tidigare registrerat den. Den låg inte heller kvar på nedslagsplatsen för vinden hade fört den nästan ända fram till vår strand. Det var en ganska svår markering för unghundar. Den långa simsträckan tog på krafterna och gjorde att hundarna glömde var den andra truten låg, oavsett vilken de tog först. Förargligt var det, speciellt som dirigeringen som var från en annan utgångspunkt över vattnet, gick perfekt. Ett kommando – ut, när hon nådde stranden en vissling och kommandot – vänster och truten var bärgad. Det avslutande söket gick i ett nafs och domaren konstaterade att det här säkert var dagens snabbaste hund. Också han beklagade mycket att markeringen misslyckats.

Ur mänsklig synvinkel såg provet lätt ut, men det faktum att bara två hundar fick en etta visar att det för hundarna inte alls var så lätt. ALO2 blev det igen och det är ju inte fy skam. Nu blir det en längre paus i tävlandet. Hoppeligen går vi framåt under den tiden.