Parningsflykt

Våra bin svärmade på måndagen. När jag på onsdagförmiddag gick ut i trädgården hörde jag ett väldigt surrande och tyckte det var bin överallt. De steg högt upp mot toppen av våra stora, gamla ekar. Bekymrat tittade jag på spektaklet. Jag är inte helt säker på vad som skedde, men antar att det var frågan om en parningsflykt. Den nya drottningen som uppsteg på tronen i och med svärmningen måste paras. Hon flyger högt upp i luften och följs av de parningsvilliga drönarna. 

Drönarnas korta liv är ur mänsklig synvinkel ganska trist. Han är ändå ganska intressant. Han föds ur ett obefruktat ägg och bär alltså bara på drottningens arvsanlag. Här kan man verkligen tala om jungfrufödelse. Någon nytta i kupan gör drönaren inte. Han hjälper inte alls till med arbeten såsom insamling av nektar eller skötseln av larverna. Hans uppgift är att para sig med drottningen, vilket han gör med livet som insats. Efter att parningen fullbordats slits drönarens parningslem av eftersom den fastnar i drottningen.  Ett tråkigt slut för drönaren. När nästa drönare skall para sig tar han bort föregångarens lem, men tycks intet ont ana utan slutför akten med lika sorgligt slut. De drönare som inte dör i parning får leva till hösten. Då knuffar arbetsbina ut dem ur kupan och vaktbina vägrar släppa in dem igen. Eftersom de inte gör någon nytta för samhället skulle de bara uppta onödigt plats under vintern.

Den stora aktiviteten i bigården gjorde att det verkligen var hög tid att få fler ramar och lådor klara. Vi använder oss av styroxlådor som vi målar med Miranol, gärna i pastellfärger. Innan jag lärde mig bättre var jag orolig för hur man skulle kunna såga till lämpliga bitar för ramarna. Det behöver man inte bekymra sig för. Det finns att köpa färdigt sågat material som sedan ganska enkelt byggs ihop. Vi sätter en limklick mellan träbitarna och sedan kan de antingen spikas eller nitas fast. De färdiga ramarna skall sedan trådas. Genom mitten av ramen dras en tunn metalltråd så att det blir fyra trådar där vaxet kan fästas. Det svåra här är att få trådarna tillräcklig spända, slappa trådar håller inte i slungningen. Tråden skär lätt in i fingrarna när man drar i den. Småningom blir ju fingrarna härdade. När det här momentet är avklarat skall vaxet på. Man köper färdiga vaxskivor som smälts fast på tråden. Här har vi ännu litet att jobba på. Det har inte varit det lättaste att få en sådan spänning i trådarna att de blir varma. Blixtsnabb får man också vara så att trådarna inte blir så heta att de smälter genom vaxet. Det här är alltså arbete som med fördel kan göras vintertid och inte under stor stress när bina skriker efter mera utrymme.