I drygt
en vecka har jag kämpat med att få hönorna att gå ut. De är ju så unga att de
aldrig har upplevt hur det är att fritt gå ut och njuta av naturens håvor. De
har tvärtom varit till ytterlighet misstänksamma och att bara slänga ut dem har
inte varit att tänka på, så ängsligt har de uppträtt. Tuppen är, som en del
herrar, mycket förtjust i bulle och det draget utnyttjade jag genom att lägga
bullbitar längs den stege som går upp till luckan som för ut till hönsgården.
När det fungerade och de plockade bullbitar under tuppens ledning lade jag
bitar högre upp s.a.s. på tröskeln. För att nå dem måste de ta några steg upp
på stegen. H. lyckades sedan med oändlig försiktighet sakta fösa ut Blanka och
tuppen. När isen väl var bruten har Blanka de senaste morgnarna genast gått ut
när jag öppnat luckan. Tuppen och Cleopatra har småningom försiktigt följt
efter medan Albertina under ett förskräckligt högljutt kackel ”det är
faaarligt” stannat inne. Hennes gräsliga larmande har lockat in de andra och
jag har helt misströstat. Men idag har de varit ute allesammans och sprättat
runt av hjärtans lust. Endast en häftig hagelskur tvingade in dem.
Tuppen
är, fast han är stor och ståtlig, nog en riktig velour tupp. Jag rev den lilla bur som jag först hade
Esmeralda i. När jag öppnade buren genom att ta bort kortsidan rusade Elrond
fram mot den hög av hö som låg där, lade sig ner och kucklade och skvätte
omkring små hödelar och hade sig till den milda grad och lät på alla sätt hönorna
förstå att här fanns en alldeles utmärkt plats att värpa på. Blanka och
Cleopatra stod bredvid varandra och såg ömsom på tuppen ömsom på varandra som
om de tyckte att han inte var riktigt klok. När han rumsterat runt i höet en
stund vart han nöjd och gick bort. Då gick Blanka fram till höet och pep precis
som hönorna gör när de är färdiga att värpa, tydligen helt införstådd med
tuppens uppmaning. Ingen har ändå värpt i höet så jag misstänker att förutom
Albertina är det Cleopatra som värper. Vi har nämligen inte på länge fått tre
ägg på samma dag.
PS Cora
brukar alltid formligen sluka sin mat, men idag åt hon sitt morgonmål med viss
tveksamhet. Morgonillamående? På fredag är det dags för ultraljud och då får vi
veta om hon verkligen är dräktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar