Om höns år 1906.

Senaste vecka fick jag ett välkommet tillskott till mitt hönsbibliotek. Boken, som är skriven av Stina Swartling, heter ”Om höns” och är nummer 1 i serien Små Rikedomskällor. Hon var föreståndare för en trädgårdsskola i Riseberga i Närke och har skrivit en mängd olika skrifter, bl.a. ”Småbrukets trädgård ” från 1913. Hugo Geber som var förläggare för Små Rikedomskällor annonserade att han tänkte ge ut små skrifter som skulle höja binäringarna vid lantbruket som ”förståndigt och väl ledda kunna blifva en källa till rikedom för såväl landet som helhet som för den enskilde”. I serien bidrog Swartling med flera häften – ”Om sparris och tomater”, ”Om kalkoner, pärlhöns, gäss och ankor” och ”Om jord och gödslingsämnen samt om potatis”.

Swartling tycks i allmänhet ha haft en ganska moraliserande ton i sina skrifter och det gäller också i hönsboken. Framför allt lyfter hon fram är vikten av att utveckla hönsskötseln också på små hemman och därmed kunna producera både kött och ägg i Sverige i den mån så att man slipper importen från bl.a. Frankrike och Ryssland.

Idag är ju hönsskötsel i liten skala verkligt populärt. Drömmarna om en flock höns var ganska likadan då som nu. Swartling skriver om hur hon längtade efter den stund då hon skulle få ett eget hönshus, ”egen äggkläckningsmaskin och först av allt egna höns, själv få giva dem mat och vård, själv samla in och få egna ägg”.

På de senaste 100 år har den egentliga hönsskötseln inte förändrats speciellt mycket. Däremot kan man nog förundra sig över hur råttorna och olika slags löss bekämpades. Råttor och möss söker sig förstås till ställen där det finns mat och speciellt råttor kan bli verkligt besvärliga om de etablerar sig vid hönshuset. Jag har sett ett hönshus där råttorna gnagt gångar i stockväggarna. Det såg nog litet lustigt ut när en råtta kikade ut genom ett hål i väggen när vi var i hönshuset, men trevligt är det ju inte. Swartling rekommenderar det utmärkta medlet Ratin mot råttor. Det här var en bakteriekultur som tagits fram i Berlin i slutet av 1800-talet. Bakterien framkallade en dödlig pest bland råttor och var ”fullt oskadligt för andra husdjur och människor”. T.ex. fårlusen skulle bekämpas genom att man lyfte hela fåret ner i ett arsenikbad!

För att hönsen skall hållas pigga rekommenderar Swartling en tillsats av Douglas mixture i dricksvattnet. Mixturen består av järnvitriol och svavelsyra. ”Hönsen bliva märkbart uppkryade härav”. Allternativt kunde man bara slänga en rostig spik i deras drickvatten. Själv har jag inte tänkt på att höns kunde behöva ett tillskott av järn. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara bra att ibland låta dem få kol från lövträd.

Tron på den framtida utvecklingen var stor för 100 år sedan. Swartling har framför allt en stor tilltro till vad som hände i Amerika och i Frankrike. Hon berättar bl.a. om en fabrik i Paris där man tillverkar konstgjorda ägg. ”Först bildas gulan av en blandning av majs, olja och flera olika saker. Sedan passerar gulan en maskin där den omges av vitan, vilken är bildad av albumin liksom i det naturliga ägget; härunder får det den avlånga formen. Därefter kommer det in uti en tredje maskin, där hinnan bildas, och till sist får det skalet gjort av gips, något litet tjockare än skalet på ett vanligt ägg. Dessa ägg äro lika hälsosamma som naturliga ägg, skämmas aldrig. … ‘i en framtid kan det hända, att man komma så långt att detta konstgjorda ägg skall innehålla en levande kyckling’”. Tro det.

Swartling betonar hur viktigt det är att hålla sig med goda djur, goda hus och gårdar och välsmakliga, goda, rena och färska ägg. Då får man stoppa äggpengarna i egen ficka och ”därifrån flytta in dem i sparbanken och hava en samlad penning för ålderdomen. Det skall hindra oss att som gamla flytta in i fattiggården och underhållas av församlingen”. Så långt låter ju allt gott och väl, men så klämmer hon till med att ”då skola vi också lägga bort en hel del fördärvliga ovanor, sprit och tobak, kaffe i överflöd, lära oss att arbeta och först och sist inte förakta hönsskötseln”.