När hunden ätit hästens maskmedel.

Vi har genomlevt några ångestfyllda dygn med Melissa. Det hela började natten mot tisdagen av att jag vaknade, så där som jag nu ibland brukar vakna på nätterna. Jag tyckte jag hörde något ljud från hundrummet, men lät det bero. Sen var det definitivt någon som lät. När jag kom ner stod Cora vid deras port och väntade. Jag trodde hon behövde ut, men i samma stund såg jag Melissa ligga under deras säng darrande och flämtande. Hon hade också kastat upp. Jag försökte ta ut henne på gården men hon vägrade gå nerför de tre trappstegen. Stod bara där och snusade oroligt. Inne gick hon vacklande och var väldigt tveksam över att ta steget från golv till matta. Det verkade som om hon skulle ha varit blind. Mycket riktigt var hennes pupiller helt utvidgade och reagerande inte på ljus. Så mycket läkarserier har jag sett att jag vet att det är allvarligt.

Småningom började hon också krampa med bakbenen, litet som om hon försökt krysta fram en valp. Jag ringde till smådjursklinikens jour och förklarade situationen. Nattjourerna är 5-årets studerande men de har en veterinär de kan rådgöra med. Efter en stunds parlamenterande i den ändan kom svaret att det knappast lönar sig att komma när ”taxan också är den dubbla”. Klockan 5 på morgonen är man inte fullt så snabbtänkt så jag accepterade deras beslut. Vid det laget var alla i huset vakna och vi beslöt att vi skulle stå utanför dörren när vår ”egen” veterinärstation i Gamlas öppnade kl. 8.  När nöden är som störst vill man ju också gärna gå till ett bekant ställe.

Bilden är inte så bra, men här ser man i vilken onaturlig vinkel Melissa höll benen när hon krampade. Bägge bakbenen var helt framåt.

Jag levde i tron att Melissa hade kraftiga smärtor och därför drog ihop benen så konstigt. Jag borde ha förstått bättre – det var ju det där med pupillerna. Vi lade henne på ett täcke och lyckades på så vis få henne inlyft i bilen. Det är märkvärdigt vad en hund på 25 kilo kan kännas tung.

På veterinärstationen togs vi bums emot och den veterinär som var på plats avbröt sitt arbete med sin patient och undersökte Melissa. Hon sattes i dropp och fick intravenöst medetomidin för att avbryta krampandet samt dessutom något lugnande medel. Det togs blodprov, men det var helt normalt och gav inga antydningar om någon förgiftning. Veterinären var glad över att jag kunde stanna och vara med hunden. Det var inte några roliga timmar medan jag väntade på att hon skulle vakna upp igen. Man hinner tänka en hel del.  När hon slutligen började vakna visade det sig att kramperna fortsatte.

Enda alternativet var nu att låta magnetröntga henne, vilket skulle ske på smådjurssjukhuset i Esbo. Så Melissa sövdes ner ytterligare och packades in i bilen insvept i täcket och med påsen med droppet hängande i hundburens galler. Jag höll mig nog inte helt till hastighetsbestämmelserna när jag körde henne dit. Jag trodde hon fått en hjärnblödning och var inställd på att detta var slutet. Också om det skulle ha varit så illa ville jag ändå veta vad som skett.

I Esbo bars hon in och fördes bort i något bakre utrymme. Jag ombads att sitta ner och vänta en stund. En stund blev en timme och det var en lång väntan. Slutligen kom neurologen, Anne Muhle, och berättade att hjärnan var helt okej liksom också ryggmärgsprovet. Hon misstänkte att det var frågan om epilepsi. I det skedet skickades jag hem och ombads återkomma på kvällen då de visste om Melissa vaknat upp utan kramperna.

Efter en lång dag kunde jag hämta hem en ynklig och svag liten hund samt en hel påse med epilepsimedicin. Det såg till och med ut som om hon magrat. Nu har läget stabiliserat sig. Hon äter, har litet svårt att dricka och bakbenen hänger inte med den övriga kroppen. När hon i går kväll skulle kissa satte hon sig pladask på stjärten och kissade så.

Jag var hemma med henne hela dagen igår och hann börja tänka. Vid den ena hästhagen här har de haft alla möjliga ämbar och byttor. Jag vet att Melissa rörde sig där på måndagen, men kan där ha funnits något för hästar som hundar inte tål? Mycket riktigt, det visade sig att just på måndag hade man ställt där ett ämbar med havre, melass, och brödbitar innehållande (eller insmorda, det blev inte klart för mig) maskmedlet Equest. Jag tycker det är mycket sannolikt att hon nappa åt sig en brödbit eller två. Det här maskmedlet rekommenderas inte för föl under 4 veckor, kan ge darrningar som biverkan och förorsakar hos hundar kramper. Det är fettlösligt och sitter kvar i kroppen länge.

Nu fortsätter vi med medicineringen i en månad och sedan skall man ta nya blodprover för att se att inte levern eller njurarna tagit skada. Sedan kan vi hoppeligen trappa ner på medicinerna.

För att Melissa skall ha det så lugnt som möjligt runt sig har Cora sedan tisdagen varit hos Tobina. Visst är det fantastiskt med en uppfödare som genast ställer upp och säger ”jag tar Cora till mig”. Tack också alla andra som ställt upp och kommit med analyser av vad maskmedel avsett för hästar kan ställa till med hos hundar.