Terrorbalans i hönshuset.

Hönor är bra konstiga varelser och verkligen inga toleranta djur som vänligt tar emot nykomlingar. Det tycks nu på alla sätt ligga i tiden. Jag har studerat ”allt” om att sammanföra flockar, något som ofta kan ställa till med problem. Innan man sammanför hönsen kan man låta nykomlingarna hålla till i en egen inhägnad men inom synhåll. Man kan försöka med att hålla det ganska skumt i hönshuset så hackar de inte på varandra. Kanske tanken är att hönorna inte uppfattar att det kommit nya in i huset. Så dumma är nu inte våra hönor.

Blanka, som annars också varit ganska osympatisk – inställsam och lismande mot tuppen och gett andra hönor det onda ögat, har envetet jagat nykomlingarna. Stjärt- och ryggfjädrarna har rykt där hon har farit fram. Det var en sådan oro i flocken att det enda vi kunde göra var att ta bort henne. Det är inte alls fiffigt att slakta en värphöna, men inte vill man ju heller sälja vidare en argsint höna.

Det är inte så förnuftigt att slakta en ung värphöna men ganska intressant. Hönorna föds med sina ägganlag och inne i äggledaren finns på rad en mängd äggulor. Runt gulorna bildas sedan vitan och slutligen skalet. Blanka hade också hela sex gulor i äggledaren. De låg där i storleksordning tripp, trapp, trull.

Att hålla balansen i en hönsflock kan ibland vara en svår balansgång. När Blanka tagits bort blev det betydligt lugnare, men nu reagerade Albertina och Cleopatra när deras försvarare plötsligt var borta. Uppenbarligen hade Blanka som uppgift att, som det heter med ishockeytermer, sopa rent framför det egna målet. Hennes frånvaro resulterade i att unghönsen plötsligt fick betydligt mera svängrum. Tuppen som helt förälskat sig i dem kurrar ständigt runt dem. De sover i en rad bredvid honom. Längst ner sover Albertina som ändå på något sätt också under dagtid hänger med i gruppen. På tuppens andra sida sitter ofta Cleopatra, som inte överhuvudtaget vågar äta om unghönorna är i närheten. Hur hon ändå kan sova med tuppen förstår jag inte. Jag har inte märkt att unghönsen skulle uppträda direkt aggressivt och picka. De rör sig bara runt med ungdomligt övermod och Cleopatra drar sig åt sidan som en gammal darrig dam undan ett gäng huliganer. Man får litet hålla efter att hon faktiskt får i sig någon mat.

Eventuellt kan Albertinas och Cleopatras svaga position i gruppen ha att göra med att de ruggar. I allmänhet ruggar hönor sin andra höst. De slutar då värpa och tappar fjädrarna. Det vill säga det gör hönor som får leva ett naturligt hönsliv där hösten innebär kortare dagar. De tar igen sig efter en period av så gott som daglig värpning. Albertina har tagit ruggandet på allvar och inte värpt ett enda ägg sedan den 30 augusti. Småningom börjar fjädrarna växa ut igen och när vårsolen åter lyser upp hönsgården skall värpningen igen vara i full gång. Påsken har traditionellt varit den högtid då man efter vinterpausen fått färska ägg och det präglar än idag vårt påskfirande.

Bilden på Albertina och Cleopatra är tagen i juni. Kammarna är röda och fjäderdräkten tjock med intakta stjärtfjädrar.

Jag har aldrig förr sett en ruggande höna. De ser ganska ruggiga och dystra ut. Till och med tuppen har tappat av sina stolta stjärtfjädrar och framför allt hönsgården är full av fjädrar.

Idag har Albertina en blek kam och det mesta av stjärtfjädrarna är försvunna. Över hela kroppen är fjäderdräkten betydligt tunnare än i somras.