Vår tupp är död...

”Vår tupp är död, vår tupp är död. Han kan inte sjunga kokidi kokoda”. Den sången kunde vi stämma upp i igår efter att Elrond slaktats. Jag har ju länge funderat på hans varande och beslöt mig slutligen för att han får vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.

Maken till besvärligt djur att flå får man leta efter. Han var verkligt tung, tyvärr hade vi ingen köksvåg till hands och allt satt hårt fast på honom. Jag fick ta till en liten yxa för att få av fötterna, här gick det inte med en sekatör.

Höns har stora kraftiga fötter. Jag såg att någon hade gjort ett hängsmycke av baksporren, men den var ännu större är Elronds.

I hönshuset rådde det i morse lugn och ro. Cleopatra, som blivit nästan skallig i nacken av tuppens intensiva uppvaktning, kunde nu äta mera ohämmat. Albertina har börjat värpa igen efter ett längre uppehåll och kochina är också igång. Nu inser jag hur viktigt det är att ha olika åldrars hönor så att ruggning och uppehåll i värpningen inte samtidigt drabbar hela flocken.

Dvärg kochina har skapatsig ett litet rede just bakom deras vattenautomat. De har alltså försmått mina fina reden.