Hönan som gol.

Jag konstaterade tidigare att våra orpingtonhöns lugnat ner sig efter att de börjat värpa, vilket antagligen är en hormonell reaktion. Men nu har det hänt märkvärdiga ting hos de små hönorna. Vår högt älskade tupp, Gunnar, flyttade för en dryg vecka sedan till en flock som behövde en vit avelstupp. Jag tyckte det kändes bättre så här än att ta livet av honom. Det sägs att lantrashönorna klarar inavel väldigt bra. Knappast har man heller tidigare aktivt letat efter nya tuppar. På gårdarna har hönsen naturligt förökat sig och någon tupp har man alltid hållit sig med utan att desto närmare bekymra sig för saken. Jag antar, utan att kunna bekräfta saken, att alla de framavlade raser som numera finns inte lika bra tål inavel. Ett tecken på inavel är bl.a. att djuren blir mindre, att kycklingarna dör och att fötterna på dem är deformerade. Därför är det bra att med två års mellanrum skaffa nytt blod i flocken genom att byta tupp.

I en vecka var vi alltså utan en dvärgkochin tupp. En morgon när jag hämtade mat åt hönsen hörde jag lord Melbourne gala som han brukar göra. Döm om min förvåning när jag från dvärghönsen som satt på sina pinnar fick höra ett svar. Isabella och Viola hoppade genast ner för att inspektera matkoppen, men varje gång lord M. gol kom det ett tydligt galande läte från, ja från vem kunde jag inte avgöra, men från någon av de tre andra hönorna. ”Kaaka kaa”. Det var verkligen inte frågan om något vanligt hönsakackel utan melodin var helt tydligt som en tupp. Jag skulle inte själv tro det om jag inte hört det med egna öron. Någon ansåg tydligen att det krävdes ett svar på lord M:s påstående fastän att det inte fanns en tupp som kunde ta på sig den rollen.

Knut är inte slät som de andra kochina vi har utan friserad och ser därför så ruffsig ut.

Så igår flyttade Knut in i huset (tjugondag Knut, därav namnet). Det blev inget varmt mottagande han fick, men han får helt skylla sig själv. Efter att jag hade släppt ut honom från transportburen for han runt som en galning och anföll hönorna och pickade dem i huvudet. Hönorna skrek och klagade i högan sky. När jag på kvällen släckte ljuset satt hönorna på sina vanliga platser uppe på pinnarna medan Knut låg nere i den vrå där hönsen inrett sitt värprede. Döm om min förvåning när jag i morse fann ett ägg under honom! Här var det verkligen upp och ner vända världen. Hönan gal och tuppen värper! Eller var det ett utslag av ömma faderliga känslor när han sett ett ensamt ägg ligga och bli kallt när fruntimren bara tänkte på sin skönhetssömn? Hur som helst var det helt lugnt i hönshuset idag efter att Knut mött dagen med ett ganska så gällt galande. Hönorna förstod att det var en tupp som flyttat in och inte en allmän galning som råkade ha vägarna förbi.